alt titel: Möte med Frankenstein (1990)

I sin strävan efter att uppfinna vapen som kan förinta världen (eller i alla fall hela mänskligheten) flera gånger om har människan tagit ett steg för mycket och nu, år 2020, börjar det hända konstiga saker.

Det mest oroande är kanske alla de ”time slips” som dyker upp lite här och var – helt plötsligt kan man ha ett preussiskt kavalleri på tomten eller fått sitt hus förflyttat till en avlägsen framtid.

Ingen vet bättre än forskaren Joseph Bodenland vad allt detta innebär eftersom han är en av de som varit med om att utveckla vapnen. Trots det kan han inte låta bli att ge sig ut och göra lite efterforskningar när hans hus helt plötsligt befinner sig i ett okänt bergslandskap. Dumt, ska det visa sig, eftersom huset (innehållandes barn och barnsköterska) ramlar tillbaka i sin egen tid utan att Joseph hunnit tillbaka. Han är nu fast i något som är misstänkt likt 1800-talets Schweiz.

Men ett 1800-tals-Schweiz with a twist. För mannen Joseph möter på värdshuset identifieras för honom som medlem av den kända och respekterade familjen Frankenstein. En familj som lidit hårt: en av deras tjänarinnor, Justine Moritz, sitter för närvarande häktad för mordet på den lille sonen Wilhelm.

Men tidshoppet har fler överraskningar i bagaget för Joseph. Just som han febrilt försöker komma ihåg allt han kan om Victor Frankensteins historia såsom den berättades av Mary Shelley, hör han talas om tre brittiska gentlemän och en kvinna, vilka har hyrt Villa Diodati längs med Genèvesjöns strand. Kan det verkligen vara…?

Brian Aldiss Frankenstein Unbound blev filmad av ingen mindre än Roger Corman knappt 20 år efter sin publicering under samma titel. Corman (manusförfattare tillsammans med en viss F. X. Feeney) är originalet ganska trogen men har ändrat vår huvudpersons efternamn till det mer amerikanskklingande Buchanan och flyttat fram hans ursprungsår till 2034.

Tyvärr gör denna bokstavslojalitet inte särskilt mycket för slutresultatet. Aldiss bok är ett intressant tankeexperiment där Victor Frankenstein är väldigt långt ifrån den ångestfyllde och skuldtyngde mannen som Mary Shelley skapade. Istället är han märkbart upphetsad över sin skapelse och tycks inte alls ha några problem att tänka sig att göra en partner till den väldige. Andra gången gillt och allt det där. Att stackars Justine får dingla i galgen eftersom han inte vill berätta för någon om sin Varelse tycks inte bekomma honom det allra minsta.

Samtidigt står Joseph i en position där han allt för väl vet vad denna huvudlösa jakt efter förbjuden kunskap kan leda till. Bokens inledning säger också detta rent ut, mänskligheten lider under Frankensteins förbannelse: ”by seeking to control too much we have lost control of ourselves”. Från att ha varit vetenskapsman ut i fingerspetsarna börjar han (under Marys välgörande inflytande) känna att det finns saker här i världen som bara Gud borde pilla på. Med den synen på världen blir också Frankensteins Varelse ”an aberration in the eyes of God”.

Men Josephs väg till upplysning (via Marys säng ska det visa sig, ”Percy and Byron preach free love. I practice it.”) utgör inte någon särskilt upphetsande läsning och trots att Aldiss låter även det historiska (och till viss del fiktiva) Schweiz glida allt länge iväg i någon av de olika time slipsen med olika naturkatastrofer som följd (slamströmmar och snöstormar).

Cormans film taggas som en skräckfilm men låt er inte luras av den lätta. Den försöker göra något av Monstret som sådant och det faktum att det inte tycks hysa någon respekt för mänskligt liv. Men en sminkning som har bytt ut de klassiska Karloffmuttrarna mot vad som istället tycks vara CD-skivor som sticker ut ur skallen och hobfötter som är på vippen att ramla av hela tiden (kanske är det därför skådisen Nick Brimble aldrig tycks kunna lyfta riktigt på fötterna?) blir det inte särdeles otäckt. Effekten där Varelsen ska slita hjärtat ur Victors älskade Elizabeth är riktigt, riktigt dålig. Han tar i, klipp, och vi får se vad som ser ut att vara ett sönderrivet papper infärgat med puder och lite röda kanter vilket alltså ska föreställa kvinnas uppslitna bröstkorg.

Däremot är produktionsvärdet förvånansvärt högt (vi snackar ju ändå Corman här) med avseende på miljöerna, vilket sannolikt beror på att det hela filmades i Italien. Förutom Nick Brimble finns också en viss möjlighet att njuta av en del kända ansikten. John Hurt och Raoul Julia som Joseph och Victor gör mesta möjliga av sina respektive karaktärer (även om Victor förstås är betydligt mer tacksam än den omvände Joseph).

Kul, men i en klart skrattframkallande bemärkelse, är Bridget Fonda som Mary Goodwin, Jason Patric som Lord Byron och Michael Hutchence som Percy Shelley. Stackarna sliter för allt de är värde att klämma ur sig sin finaste 1800-talsbrittiskengelska men resultatet är inte överväldigande. Det ligger i ungefär samma klass som att se Josephs 2000-tals bil (vilken äger klara likheter med KIT) glida fram som en ovanligt strömlinjeformad och kromad rakapparat på de schweiziska (italienska) vägarna.

När det gäller slutet får Corman i och för sig inte mycket hjälp från Aldiss, för det är bara extremt underligt i bägge versionerna. Här ska man få någon form av förklaring till att Frankenstein (eller egentligen Varelsen då) är ”unbound” men jag kan inte påstå att jag tycker att det håller. Det är bara jäkligt förvirrat och jag tror inte att varken Aldiss eller Corman riktigt visste hur de skulle få slut på det hela.

Frankenstein Unbound är filmen där Roger Corman bröt 20 år av regissörstystnad för att återigen äntra den lilla hopfällbara stolen. Tyvärr hade han inte mycket för det och filmen gjuter det gruvligaste av öden – den är oengagerande.

Frankenstein Unbound (1973)

Frankenstein Unbound (1990)

Annonser