alt. titel: Fantomen på stora operan

Parisoperans stora diva, Mademoiselle Carlotta, har blivit oväntat sjuk och in på scenen träder ersättaren Christine Daaé. Hon slår alla med häpnad över sitt fantastiska framträdande, inte minst fästmannen Vicomte Raoul de Chagny (vars mustaschspetsar han sannolikt trimmar med en pennvässare varje morgon). Men när han föreslår att de ska gifta sig (han hade kanske hoppats på att Christine skulle tacka ja på stubben, rusig av framgång som hon är) meddelar Christine istället att de inte längre kan ses.

Mademoiselle Carlotta återfår så småningom krafterna och beslutar, trots ödesdigra varningar från den så kallade ”Fantomen på operan”, att sjunga sitt paradnummer i operans uppsättning av Faust. Men under arians höjdpunkt börjar plötsligt operans ljus att blinka och lokalens magnifika kristallkrona krashlandar rakt ned bland den panikslagna publiken. I villervallan visar det sig också att Christine inte längre står att finna.

Hon har blivit lockad av Fantomen ned i katakomberna och de underjordiska kanalerna under operan men blir skräckslagen när hon inser att det är just Fantomen som hon är instängd med och inte den snälle musikmaestro hon trott att han var när han började ge henne lektioner. Trots Fantomens olycksbådande hotelser om vad som kommer att hända om hon försöker avlägsna hans mask kan Christine inte hålla sin nyfikenhet i schack och det är ur askan i elden för vår lilla sångfågel.

Denna stumfilmsversion av Gaston Leroux berättelse är förhållandevis bokstavstrogen även om man har rensat bort de flesta exotiska referenserna. ”Persern” är nu rätt och slätt M. Ledoux från hemliga polisen (men ändå ständigt iklädd fez) och istället för att ha utrustats med en fjärranösternbakgrund är Erik en betydligt mer prosaisk flykting från ”Devil’s Island for the criminal insane”.

Det innebär tyvärr att karaktärerna har blivit om möjligt ännu mer endimensionella och förutom att Raoul och Christine älskar varandra får vi inte veta ett jota om det ljuva paret. Erik själv hävdar att det är mänsklighetens hat som har förvandlat honom till Fantomen (exakt hur går han inte in på, hans deformitet har något med saken att göra får man kanske anta) men att Christines kärlek ska rädda honom. Med tanke på att han försöker tvinga sig till sagda kärlek kan man kanske också ana hur det kommer att gå med den räddningen. Just det, han sover i en kista också…

Historien är dock fortfarande ganska storslagen och får ordenligt med hjälp från kulisser av fullkomligt magnifika proportioner, det gäller särskilt entrétrappan och den stora operalokalen med sin enorma kristallkrona (som får duktigt med ödesmättad screen time bara för att vi inte ska missa den). De byggdes upp från grunden på Universal Studios marker, var en trogen replika av sin Parisförlaga och de första i sitt slag med en underliggande stålkonstruktion.

Men det är bara att konstatera att det egentligen är en enda person som gör den här versionen av The Phantom of the Opera och det är Lon Chaney Sr. Sminkningen som Fantomen är gruvligt läskig med uppspärrade ögon och kranielika, ruttnande tandstumpar. Trots att han är både överdriven och teatralisk i alla sina rörelser funkar det på något egendomligt vänster och hade hans Quasimodo anno 1923 fått samma utrymme på bekostnad av Esmeralda och Phoebus kärlekshistoria hade den filmen kanske höjt sig några snäpp.

Under just maskeradbalsscenen blir filmen tintad för en kort stund och det blir i denna visuella version helt uppenbart att Leroux var influerad av Poes novell ”The Masque of the Red Death” när han fantiserade ihop den röda maskeraddräkten till sin Fantom. Chaneys maskeradmask är nästan lika snygg som hans sminkning.

Slutet skiljer sig också radikalt från boken, redan på den här tiden hade man publikvisningar och det franska originalets mer finstämda upplösning gick inte hem hos den blodtörstiga amerikanska biopubliken. Själv kan jag inte låta bli att tycka att det blev ett uppköp med en riktigt bra nerv och det är säkerligen inget sammanträffande att man får klara Hunchback of Notre Dame-vibbar av Fantomens död. Det ska dock noteras att filmen som sådan genomgick inte mindre än tre olika omarbetningar, innan den nådde stora duken.

Så, sannolikt en magnifik stumfilmspannkaka om det inte hade varit för ”Man of a thousand faces”. Nu blev det i slutänden till och med lite bättre än Leroux original, dock inte tillräckligt mycket för att motivera en betygshöjning, ens med ett halvt steg.