Om man mot förmodan skulle ha trott att mer eller mindre fantasifulla (fast tyvärr oftast fanatsilösa) uppföljare är ett modernt påfund är det dags att tänka om. De otaliga exemplen inom Dracula– och Frankensteinindustrin torde dock vara mer välkända än denna zombieuppföljare.

Victor Halperin vilar minsann inte på hanen, här kastas vi direkt in i handlingen utan någon som helst introduktion vilket inledningsvis är mer än lite förvirrande. Jo, vi får veta att det till den fransk-österrikiska gränsen anlänt ett fransk-kambodjanskt regemente som påstår sig komma från Angkor. En länge namnlös tolk hävdar att en präst som tillhör regementet säger att soldaterna är zombies och att han vet hur man skapar sådana perfekta stridsmaskiner. Detta understryks av en scen där uttryckslösa asiater obevekligt avancerar mot en skyttegrav.

Först är tolkens officerer synnerligen skeptiskt inställda till historien, vilket får tolken att önska att han vore lika bra att stå på sig som sin kompis. I bara nästa scen hävdas det dock av samma officerare att zombieskaparkrafterna är så farliga (”It could mean the end of the white race!”) att om prästen inte vill avslöja dem för de allierade ska han fängslas.

Prästen hinner dock inte fängslas innan han blir dödad av en likaledes länge namnlös karaktär vars främsta jobb tycks vara att sätta ihop händerna till ett litet Mr. Burns-tält och se djävulskt knipslug ut. De allierade officerarna är nu så oroliga att man skickar en fejkad arkeologisk expedition till en studio utrustad med jättefina bakgrundsfoton av Angkor…förlåt, Kambodja var det ju, för att leta reda på zombiekunskaperna (vilka prästen uppenbarligen måste ha sagt skulle vara nedtecknade på något vänster).

Med på expeditionen är bland andra tolken (som nu får heta Armand), hans kompis Clifford och general Duvals dotter Claire (alla propert utrustade i snitsiga tropikhjälmar). Armand blir snabbt förälskad i Claire och uppvaktar henne lite tafatt. Till sin stora förvåning tackar hon ja till hans frieri men blir strax därefter förkrossad när han inser att hon gjorde det bara för att ge Clifford, som hon egentligen älskar, en spark i baken. När Clifford väl gör slag i saken, gör hon sig av med Armand fortare än ett använt snytpapper (”A woman in love can justify anything”).

Vansinnig svartsjuka och nyknäckta zombiekunskaper är ingen bra kombination för Armand och han bestämmer sig härmed för att sluta vara en sådan mespropp och helt enkelt ta för sig av det han vill ha.

Revolt of the Zombies är som synes inte så mycket en uppföljare som en remake på White Zombie – den kränkte och avundsjuke mannen som ger sig i lag med djävulen själv för att få sitt hjärtas kär bara för att inse att kärlek som tvingats fram är noll och intet värd.

Men trots att man snattat närbilden av Béla Lugosis ögon för att suggerera fram den telepatiska zombiekraften är Revolt of the Zombies inte bara förvirrande utan också väldigt platt. Den är överraskande i så måtto att det är svårt att följa historien men detta kan knappast räknas som en styrka. Den stämning som de gamla kulisserna lyckades skapa i White Zombie går inte riktigt att ersätta med tomögda asiater framför uppblåsta kambodjanska foton.

Och Dean Jagger som Armand är väl inte riktigt på samma skurknivå som gamle Béla, för att uttrycka det milt. Möjligen var tanken att denna roll skulle fyllas av den sinistre överste Mazovia (Mr. Burns-mannen) men honom får man knappt något grepp om innan Armands zombietjänare stryper honom. Bortsett från Armands överraskande snabba mentala haveri är karaktärsutvecklingen för övriga inblandade lika med noll.

Dessutom lovar titeln betydligt mer än vad den kan hålla. Revolten kommer, men inte från zombiesarna. Men för den som ändå är sugen på lite zombiefilmhistoria finns även denna film på Public Domain.