alt. titel: Skuggornas armé, Army of Shadows

“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.

Och nog för att jag fattar att livet i den franska motståndsrörelsen inte riktigt var som en puttrig engelsk (och så här i backspegeln ärligt talat egentligen inte särskilt rolig) sitcom. Men att det kunde framställas som så totalt ospännande, grått och ofta direkt obegripligt som i L’armée des ombres hade jag nog inte heller kunnat föreställa mig.

En ingenjör blir tillfångatagen av tyskarna i Frankrike. Efter en kortare lägervistelse lyckas han fly på ett sätt som ger vid handen att han inte är någon vanlig ingenjör – snabbheten varmed han knivar ned den tyske vakten tyder på en viss vana. Han fortsätter nu sitt arbete inom den franska motståndsrörelsen.

Ungefär så… Jag vet inte om jag var ovanligt disträ när jag såg L’armée des ombres men det här hängde jag inte alls med på. Till att börja med tog det ett bra tag innan jag ens började känna igen de olika karaktärerna, varför det var väldigt förvirrande innan jag insåg att motståndsmannen i mustasch var samme slätrakade ingenjör som man fick stifta bekantskap med i början av filmen. Det händer förvisso saker i motståndsrörelsen, folk blir tillfångatagna av Gestapo och måste räddas, men det blir liksom aldrig något riktigt flyt, ingen energi, i historien. När jag läser synopsis på Wikipedia låter historien fullt logisk och riktigt spännande men det var absolut inte så jag upplevde den.

Ett problem är sannolikt att man inte får något som helst sammanhang eller historisk bakgrund, varken till berättelsen eller karaktärerna. De skulle lika gärna kunna vara androider från en avlägsen framtid, så lite vet vi om dem. Det dröjer till och med länge innan jag lyckats pussla ihop att hela filmen faktiskt bara rör sig runt en liten motståndsgrupp bestående av fem män och en kvinna, samt den ljusskygge ”Chefen”. Simone Signoret som den dådkraftiga Mathilde är väl den enda som blir snabbt igenkännlig och det enbart tack vare det faktum att hon är den enda kvinnan i sällskapet.

Historien känns som sagt var rörig, med jämna mellanrum slits folk in i bilar men det är ofta helt omöjligt att avgöra om de som utför bortförandena är Gestapo eller motståndsrörelsen eftersom bilarna alltid ser likadana ut och alla, fransmän som tyskar,  tycks vara klädda i lårkorta trenchcoats. Den avslutande informationen som antyder att detta skulle vara en BOATS gör det hela bara ännu mer förvirrande. Bildmässigt finns det inte mycket jag fångas av, allt är för det mesta bara grått och vardagligt (så vardagligt det nu kan bli i ett tyskt fängelse).

Relationerna mellan de olika motståndsmännen får man egentligen ingen inblick i, inte heller vad de själva känner inför sitt ”arbete” eller den fara det innebär. Vi får oss inte tilldelade några livsvisdomar eller kloka ord om exempelvis krigets futiliteter, förutom helt kort genom den VO som jag tror ska tillhöra ingenjören men som inte alltid verkar göra det. Skådespelarprestationerna är ofta så prosaiska och uttryckslösa att jag inte kan avgöra om de inblandade gör ett bra jobb eller inte.

Lite roliga fakta gick i och för sig att gräva upp. Filmen bygger på en bok av Joseph Kessel, som också skrev Belle de Jour. Den är regisserad av Jean-Pierre Melville, vars Le Doulos jag i alla fall tyckte bra mycket bättre om än den här. En av motståndsmännen spelas av Jean-Pierre Cassel, far till den välkände Vincent. När L’armée des ombres hade premiär 1969 var det alldeles för nära inpå Majrevolten anno 1968 och filmen mottogs inte särskilt välvilligt eftersom varken motståndsrörelsen eller hyllande av de Gaulle stod särskilt högt i kurs. På grund av detta tog det nästa trettio år innan den nådde någon större internationell publik.

Nej, vill jag ha en mer intresseväckande skildring av motståndsrörelser under andra världskriget som ändå känns aningens mer realistiska än ’Allo ’Allo! bänkar jag mig istället framför Zwartboek, Max Manus eller varför inte Sophie Scholl.