L’armée des ombres (1969)

alt. titel: Skuggornas armé, Army of Shadows

“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.

Och nog för att jag fattar att livet i den franska motståndsrörelsen inte riktigt var som en puttrig engelsk (och så här i backspegeln ärligt talat egentligen inte särskilt rolig) sitcom. Men att det kunde framställas som så totalt ospännande, grått och ofta direkt obegripligt som i L’armée des ombres hade jag nog inte heller kunnat föreställa mig.

En ingenjör blir tillfångatagen av tyskarna i Frankrike. Efter en kortare lägervistelse lyckas han fly på ett sätt som ger vid handen att han inte är någon vanlig ingenjör – snabbheten varmed han knivar ned den tyske vakten tyder på en viss vana. Han fortsätter nu sitt arbete inom den franska motståndsrörelsen.

Ungefär så… Jag vet inte om jag var ovanligt disträ när jag såg L’armée des ombres men det här hängde jag inte alls med på. Till att börja med tog det ett bra tag innan jag ens började känna igen de olika karaktärerna, varför det var väldigt förvirrande innan jag insåg att motståndsmannen i mustasch var samme slätrakade ingenjör som man fick stifta bekantskap med i början av filmen. Det händer förvisso saker i motståndsrörelsen, folk blir tillfångatagna av Gestapo och måste räddas, men det blir liksom aldrig något riktigt flyt, ingen energi, i historien. När jag läser synopsis på Wikipedia låter historien fullt logisk och riktigt spännande men det var absolut inte så jag upplevde den.

Ett problem är sannolikt att man inte får något som helst sammanhang eller historisk bakgrund, varken till berättelsen eller karaktärerna. De skulle lika gärna kunna vara androider från en avlägsen framtid, så lite vet vi om dem. Det dröjer till och med länge innan jag lyckats pussla ihop att hela filmen faktiskt bara rör sig runt en liten motståndsgrupp bestående av fem män och en kvinna, samt den ljusskygge ”Chefen”. Simone Signoret som den dådkraftiga Mathilde är väl den enda som blir snabbt igenkännlig och det enbart tack vare det faktum att hon är den enda kvinnan i sällskapet.

Historien känns som sagt var rörig, med jämna mellanrum slits folk in i bilar men det är ofta helt omöjligt att avgöra om de som utför bortförandena är Gestapo eller motståndsrörelsen eftersom bilarna alltid ser likadana ut och alla, fransmän som tyskar,  tycks vara klädda i lårkorta trenchcoats. Den avslutande informationen som antyder att detta skulle vara en BOATS gör det hela bara ännu mer förvirrande. Bildmässigt finns det inte mycket jag fångas av, allt är för det mesta bara grått och vardagligt (så vardagligt det nu kan bli i ett tyskt fängelse).

Relationerna mellan de olika motståndsmännen får man egentligen ingen inblick i, inte heller vad de själva känner inför sitt ”arbete” eller den fara det innebär. Vi får oss inte tilldelade några livsvisdomar eller kloka ord om exempelvis krigets futiliteter, förutom helt kort genom den VO som jag tror ska tillhöra ingenjören men som inte alltid verkar göra det. Skådespelarprestationerna är ofta så prosaiska och uttryckslösa att jag inte kan avgöra om de inblandade gör ett bra jobb eller inte.

Lite roliga fakta gick i och för sig att gräva upp. Filmen bygger på en bok av Joseph Kessel, som också skrev Belle de Jour. Den är regisserad av Jean-Pierre Melville, vars Le Doulos jag i alla fall tyckte bra mycket bättre om än den här. En av motståndsmännen spelas av Jean-Pierre Cassel, far till den välkände Vincent. När L’armée des ombres hade premiär 1969 var det alldeles för nära inpå Majrevolten anno 1968 och filmen mottogs inte särskilt välvilligt eftersom varken motståndsrörelsen eller hyllande av de Gaulle stod särskilt högt i kurs. På grund av detta tog det nästa trettio år innan den nådde någon större internationell publik.

Nej, vill jag ha en mer intresseväckande skildring av motståndsrörelser under andra världskriget som ändå känns aningens mer realistiska än ’Allo ’Allo! bänkar jag mig istället framför Zwartboek, Max Manus eller varför inte Sophie Scholl.

15 reaktioner till “L’armée des ombres (1969)”

  1. Tack för varningen. Jag gillar ju filmer om och kring andra världskriget, men det här lät inte lockande alls. Postern ser för övrigt väldigt mycket ut som en teateraffisch.

  2. Much obliged. Nä, särskilt rolig var väl inte affischen men när det gäller lite äldre film tycker jag ibland att det är svårt att känna sig säker på att man hittat ”rätt” affisch. Ofta ligger ju DVD-omslag och sådan och spökar i bildsökningen.

  3. Jag vill höja ett varningens finger för Sofias negativa syn på filmen 😉 Det är grått och avskalat, det håller jag med om, men det fångar perfekt realismen av storyn. Det tar ett tag att komma in i det, så det gäller att inte tappa lusten.

    Första gången jag såg Skuggornas armé var jag inte jätteimponerad (+3/5, men den var ändå bra. Andra gången gillade jag den snäppet bättre (-4/5). Sen att jag gillar det mesta regissören Jean-Pierre Melville gjort och huvudrollsinnehavaren Lino Ventura är kanske ett plus.

    Jag tycker Sofias recension är lika svårbegriplig som Sofia känner för filmen 😉 Jag håller med om att det inte är hans bästa film (han gjorde trots allt många riktigt bra filmer), men det är en film som bör ses.

  4. Ja, det stämmer. En sajt som jag tror heter ImpAwards brukar vara en något ojämn guldgruva för posters på nätet. De lägger upp flera postervarianter från samma film.

  5. @Movies – Noir: För vissa tog det ett tag att komma in i ”det”, för andra gick det helt enkelt inte. Visst, realism, men till ingen nytta när man inte kan ta till sig själva storyn. Tycker jag då… Jag sågar i alla fall Melville eftersom detta inte var det första jag såg av honom, kanske är det Kessel vi ska skylla på? Agree to disagree? 😉

    @BRC: Ja, man brukar få många sökträffar hos dem.

  6. Jag tycker Melville har potential och det säger jag med bara en film sedd, Le Doulos som jag gillade. Jag kommer så småningom se även Skuggornas armé. Intressant recension och det bekräftar lite det jag tror jag kommer tycka om Melville när jag sett fler filmer.

    Förresten så såg jag Max Manus nyligen och den hamnade på samma betyg som du gav den.

  7. @Jojjenito: Kul att den landade hos dig och det verkar som vi tycker lite lika om Le Doulos. Ska bli spännande att se om detsamma gäller för Armen om du väljer att se den.

  8. Sofia: Tror kanske inte detta är en film man uppskattar lika mycket om man inte sett en del av Melville tidigare. Jag säger inte att det är hans bästa film, för det är det inte. Men jag vill ändå försvara den en aning för en film som får en och en halv stjärna är i min värld riktigt usel och det tycker jag inte den här är. Sen är det så klart din åsikt, vill bara inte att alla ska strunta i att se den efter dina hårda ord 😉

    Jojjenito: Tycker du ska se några fler av Melvilles filmer innan du tar dig an denna. Le samouraï är så klart ett måste, likaså Le cercle rouge. Le doulos gillar jag också. Sen finns Le deuxième souffle som inte går hem hos alla, men som jag tycker är en av hans främsta.

  9. @Movies- Noir: Ja, man kan inte säga annat än att du är mål om Melvilles heder 😉 Jag skulle absolut kunna tänka mig att se andra Melville-filmer och jag gissar att om man sett fler av honom och gillade det struntar man i just det här betyget och ser Armén i alla fall. Men just den här filmen, just när jag såg den, just för mig höll inte måttet, så enkelt var det.

  10. Om M-Noir säger en gång till att jag inte ska strunta i Skuggornas armé så kommer jag definitivt strunta i den. 😉

    Men jag vet hur det är, jag är ganska bra på att tjata om filmer/regissörer som jag gillar. Eller jag var det åtminstone förut… *host*Persona*host*

  11. Haha, jag ska sluta tjata. Det är ju ingen favoritfilm i sig, däremot är Melville en favoriregissör så det kan nog spela in varför jag försvarat den mer än normalt 😉

  12. @Movies – Noir: Det är helt rätt, man ska stå upp för sina älsklingar. Däremot tror jag kanske inte att risken är så stor att man helt avfärdar en ändå känd regissör utifrån ett omdöme om en film om man inte sett något annat av honom eller henne.

  13. Sofia: Det där med Persona är en gammal grej mellan mig och M-Noir. Jag har tjatat om den i flera år. Det är främst Plox och M-Moir som fått lyssna på det tjatet. Men nu har de båda sett den: Mission accomplished! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: