X2: Försvinnanden i korthet

The Lady Vanishes (1938)

alt. titel: En dam försvinner

Iris Henderson har tagit en sista sväng runt omkring i Europa med sina väninnor innan det är dags att slå sig till ro som aristokrathustru till Sir Charles Featheringly. Som hon suckande säger när de festar loss på kyckling och champagne på ett litet hotell ”What is left for me but marriage?”.

På morgonen är det dags att gå ombord på tåget i den lilla bergsbyn och Iris slår då följe med guvernanten Miss Froy som är på väg hem till good ole’ England. De samtalar en stund och Iris somnar sedan i kupén. När hon vaknar är Miss Froy borta och alla förnekar att de någonsin har sett en liten brittisk tant i beige tweed. Iris blir förvirrad och frustrerad över att ingen tror på henne men med jämna mellanrum poppar en läkare vid namn Hartz upp som gubben i lådan och förklarar att hon mycket väl kan ha hallucinerat damen eftersom Iris innan tågets avgång fick en blomkruka i huvudet.

Till slut lyckas hon övertyga den irriterande men charmige musiketnologen Gilbert (även han britt, givetvis) att miss Froy verkligen har funnits och de börjar med gemensamma krafter söka igenom tåget. De finner på fler och fler konstigheter och kommer till slut fram till att den lilla tanten verkligen har funnits och därmed måste sitta inne med någon särskilt viktig information som gör henne till ett hett spionbyte.

Det vore väl fel att säga att jag satt som på nålar — Hitchcocks film har under sin drygt 70 år samlat på sig betydligt mer av charm än andlös spänning. Men visst är det underhållande med ett påhittat land (Bandrika) där alla talar något slags hurdy-birdy-språk à la svenske kocken i mupparna. Eller, om man vill vara lite mer konspiratorisk, en slags blandning mellan tyska och italienska. Och så är det kanske inte en slump att den lilla brittiska skaran förhåller sig misstänksamma mot skurkarnas milda prat om kompromisser samt att fegisen som börjar vifta med en vit näsduk raskt blir skjuten. Men vem kan motstå en avslutning där alla är så stiff-upper-lip-brittiska att det enda de kan prata om är cricket och utropa ”What the blazes!”

The Lady Vanishes tillhör numera Public Domain och finns att se i sin helhet på archive.org.

Flightplan (2005)
Att Kyle Pratt blir lite stressad när dottern Julia förvinner från henne under några sekunder på den röriga flygplatsen i Berlin är lättförståeligt. Inte minst med tanke på att Kyle har en hel del annat att tänka på. Som det faktum att hon är på väg från Tyskland till USA för att begrava sin man som hastigt förolyckats. När dottern sedan också är borta på själva flygplanet tar Kyle det först ganska lugnt, kanske är hon bara på toaletten? Eller får något att dricka av flygvärdinnorna? Eller vandrat iväg till första klass?

Men allteftersom tiden går och Julia inte står att återfinna någonstans blir Kyle mer och mer hysterisk, medan flygpersonal och den air marshal som finns ombord mer och mer skeptiska. Kan det ha varit så att hon inbillat sig en dotter, ingen annan tycks ju komma ihåg den lilla flickan?

Flightplan tar nästan formen av ett klaustrofobiskt kammarspel, etableringen av Kyle och Julia och anledningen till att de befinner sig på planet överhuvudtaget går snabbt och sedan är det enbart flygplansinteriörer som gäller. Samtidigt innehåller filmen en hel del scener i vidvinkel, vilket får planet att se enormt ut (det sägs rymma minst 425 passagerare) och helt klart möjligt för en liten flicka att gå rejält vilse i.

Filmen är som synes ett omtag av Hitchcocks The Lady Vanishes och en rätt solid thriller. Framförallt har man lyckats göra Flightplan lite nyskapande jämfört med originalet genom att lägga in möjligheten att det faktiskt aldrig funnits någon dotter. Istället för den pigge medhjälparen Gilbert har vi flygpolisen Gene som är betydligt mer svårflörtad och som Dr. Hartz ersättare har man istället satt in en kvinnlig terapeut som med mjuk röst övertygar Kyle att bara för att hon önskar att Julia fortfarande lever behöver det inte nödvändigtvis vara sant.

Flygplanspersonalens initiala tveksamhet som långsamt övergår i direkt ifrågasättande och fientlighet är trovärdigt (även om Association of Professional Flight Attendants ska ha tyckt att filmen visade upp personalen som ”rude, uncaring, indifferent”) liksom Jodie Fosters frustration som sedermera blir till osäkerhet som blir till skuldtyngd ruelse över att hon kanske bara inbillat sig sin lilla Julia.

9 reaktioner till “X2: Försvinnanden i korthet”

  1. Har inte sett orginalet men Fosters film såg jag på bio och det var en helt ok thriller som dock var aningens ruggigare i början men tappade i tempo en stund in i berättelsen.

  2. Hmm, The Lady Vanishes låter som en ganska bra film i mina ögon. Jag har sett några gamla Hitchcocks och jag har oftast tyckt att de har varit ok men något daterade lite bleka rullar, som t ex Strangers on a Train. Ibland får han till det Hitchcock i sina filmer, i vissa nerviga scener, men däremellan är det ganska trist om jag ska vara ärlig. Men det finns undantag.

  3. @Jojjenito: Ladyn är som sagt lite charmig men du har helt rätt i att de äldre Hitchcocks kan kännas lite daterade. Däremot skulle jag inte hålla med om att Strangers on a Train hamnar i den kategorin, 50-tal som den är. 30-talsrullarna är en annan sak. Nu var det iofs ett tag sedan jag såg Strangers men min minnesbild är en grymt spännande film.

  4. Nu är den alltså sedd och vi tycker väldigt lika. Den håller inte lika bra som många andra Hitchcock-filmer från 40- och 50-talet, och den blev lite sämre nu när jag såg om den. Men det är trots allt den bästa av hans brittiska filmer innan han började sin Hollywood-karriär om du frågar mig 😉

    The Lady Vanishes.

  5. @Movies-Noir: Jag kan för lite Hitchcock för att vare sig säga emot eller hålla med 😉 Men jag tyckte nog ändå att den här hade ett bättre driv än The Man Who Knew Too Much från ’34.

  6. The Man Who Knew Too Much från 1934 har jag inte sett, däremot 1956 års version och den var inte alls dum (även om jag inte sett den på lika länge som The Lady Vanishes ungefär).

    Har själv endast sett tre av hans filmer från 30-talet – denna, Sabotage (1936) och The 39 Steps (1935). Då tycker jag nog denna är bäst, även om The 39 Steps ofta anses som en av hans bättre från de tidiga åren.

  7. @Movies-Noir: Jag kan tänka mig att TMWKTM blev bättre andra gången gillt. The 39 Steps vet jag att jag har sett, men det var så länge sedan att det inte räknas längre 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: