Jag inser det futila i att förvänta mig kvalitet från en film vars stora affischnamn är Jean-Claude van Damme och Viveca A. Fox men kanske lite underhållning i alla fall? Snälla? Hade det inte varit för att jag med egna ögon sett, och också skrattat åt, filmen JCVD som kom två år efter The Hard Corps hade jag bedömt van Dammes karriär som definitivt slut. Genom hela filmen ser han trött, stel och obekväm ut, även när hans karaktär inte ska uttrycka dessa känslor. Försöken till någon slags känslosamhet när hans krigsveteran ska få hemska flashbacks orsakade av posttraumatisk stress (enligt en polis ska han av militären vara bedömd som en ”walking time bomb”) skulle inte ens kunna övertrumfa Joey Tribbiani.

Wayne Barclay är en före detta tungviktmästare i boxning. Egentligen borde han vara ännu mer berömd än han tycks vara i filmen eftersom han i Razaaq Adotis skepnad sannolikt måste vara världens absolut lättaste tungviktsmästare genom tiderna. Alltnog, sedan Barclay lade handskarna på hyllan har han primärt ägnat sig åt att bygga nytt i sin gamla ’hood, allt för att låta människorna där ta sig ur fattigdom och gängelände. Mitt i ett viktigt affärsmöte får han dock besked om att ”rap-mogulen” Terrell Singletery är på väg att släppas ur fängelse.

Eftersom det var Barclay som såg till att Singletery hamnade i fängelse tycks alla utom han själv anse att frisläppningen är lika med Barclays dödsdom. Att så antagligen är fallet antyds också för publiken då Singletery inledningsvis enbart visas i slow motion – the evil pace… Hans syster och säkerhetschefen anser att han behöver en personlig livvakt och vad passar väl då bättre än en gammal krigsveteran som legat på hispan för posttraumatisk stress?

Det är verkligen inte mycket som funkar i The Hard Corps. Egentligen ingenting alls, faktiskt. Skådespeleriet skulle kunna vara sämre, det ska erkännas, även om van Dammes relation till syskonparet Barclay förblir jäkligt skum. Viveca A. Foxs Tamara vänder på en femöring och går från att ogilla van Dammes karaktär Philippe Sauvage till att råstöta på honom i tajta kläder och med spritdoftande erbjudanden. Vid ett nattligt tillfälle kommer han knallande i jacka och med andedräkten som en plym ur munnen medan hon ska låtsas att hon har det hur bekvämt som helst i en tunn klänning ute på terrassen. Jag hoppas hon fick extra betalt för just den scenen. Förhållandet till Wayne Barclay ska väl föreställa mer av en kulturkrock (han och Philippe får vid ett tillfälle diskutera rapmusik, denna stora vattendelare) men är stelt och obekvämt. Inte ens deras obligatoriska slagsmål känns särskilt inspirerat.

The Hard Corps, det livvaktsteam som Sauvage ska bygga upp, vilket titeln antyder att filmen borde fokuseras på kommer liksom aldrig igång. Ingen av deltagarna blir mer än staffage och ett obligatoriskt träningsmontage gör varken till eller från. Philippes försäkran om att hans egna gubbar ska anlända när som helst för att understödja amatörerna som man plockat från Barclays egna gym låter mer och mer genomskinligt och desperat allteftersom handlingen fortskrider. Kanske finns gubbarna bara i hans eget huvud? Hade filmen bara hetat Boxer vs Rapper eller Do black guys still say ”bust a cap”? Seriously?! hade man antagligen inte stört sig ens hälften så mycket på just den här lilla detaljen.

Viv Leacock är tyvärr inte någon särskilt skräckinjagande skurk med sina rätt trivsamma hamsterkinder. Dessutom måste precis alla mina fördomar om rappares livsstil vara dagsens sanningar eller också delar jag dessa fördomar in i minsta detalj med filmmakarna. Singletery åtföljs av bling-bling, bylsiga brallor, tjejer i minimala hotpants som inte vill något hellre än att han ska klatcha dem på rumpan, en säkerhetschef i skinnpaj med matchande hatt som låter som Darth Vader, en nervös advokat som ser ut som Carlton Banks från Fresh Prince…, hoodies och givetvis argsinta kamphundar. För vad skulle man göra med klantiga hejdukar om det inte fanns ett gäng hundar som måste gödas?

Det som borde vara dragplåstret i en van Damme-film (ja, jag vet, jag lever kvar på det ljuva 90-talet), nämligen fajterna, är obekväma och håglösa även de. Möjligen börjar den gode kampsportaren bli lika stel i lederna som han ser ut, för vi trakteras med ytterst få hoppsparkar. Envigen mellan kampsport och boxning är som sagt inte mycket att bli glad över, det enda man kan konstatera är att antingen har veteranen Sauvage fått käkbenen ersatta av plåt på militärsjukhuset eller också har Barclay lagt av sig rejält. Rimligtvis borde ingen stå upp efter en rejäl käftsmäll från en boxningsmästare men Sauvage tar givetvis hur många som helst. Deras avslutande mexican choke hold är mer pinsamt än något annat.

Nej, min jakt efter en vettig van Damme-rulle gjord efter mitten av 90-talet får nog gå vidare. Att i sammanhanget ens tänka på andra livvaktsfilmer, typ In The Line of Fire, känns mer taskigt än något annat så det tror jag vi låter bli.