The Devil’s Advocate (1997)

Till en början var uttrycket ”Djävulens advokat” förhållandevis oskyldigt: någon som i ett i övrigt enigt sällskap argumenterar för en diametralt motsatt ståndpunkt. Bland annat utsågs en sådan vid diskussioner om helgonförklaringar, vilket sannolikt lett till att uttrycket i vardagligt tal numera hänvisar till en person som egentligen inte argumenterar av egen övertygelse, utan enbart för att motbevisa sin motståndare. En fysisk uppenbarelse har det tagit sig i franske advokaten Jaques Vergès gestalt, åtminstone om man får tro den svenska titeln på Barbet Shroeders dokumentär om mannen som försvarat Schakalen och Klaus Barbie. Vergès hävdar att ondskebegreppet är relativt och ständigt under omskrivning.

Inga sådana betänkligheter i denna thrillerskräckis från det sena 90-talet av Taylor Hackford, regissören som gav oss En officer och en gentleman och Ray. Här är finns ondskan i advokater, inte minst advokater som försöker få klienter som de vet är skyldiga frikända. Kevin Lomax är en stor fisk i en liten damm i Florida men som ändå nått en viss berömmelse genom att aldrig förlora ett fall.

Exempelvis det senaste, där han övervunnit avskyn mot sin pedofilklient och pulvriserat vittnesmålet från en ung flicka (och även vittnet själv). Nu får han erbjudande om att rumstrera i en betydligt större damm, firman Milton, Chadwick och Waters vill ha honom och är beredda att smöra rätt ordentligt. Kevin och frugan Mary Ann blir golvade av New York, megaflott lägenhet och inte minst pengar. Men nytt jobb innebär givetvis också mycket jobb och snart befinner sig Mary Ann strandsatt i en gigantisk lägenhet som hon inreder i all oändlighet utan annat sällskap än de andra advokatfruarna. Och frågan är om de egentligen är så bra för Mary Ann?

Man kan förvisso fråga sig om Kevins chef Milton egentligen är så bra för Kevin heller. Kvinnokarlen drar gärna ut sin nyaste medarbetare på grabbiga nöjen och drinkar när Kevin egentligen borde jobba eller vara hemma med sin äkta hälft. Och medan Milton gör sitt bästa för att förföra Mary Ann föser han samtidigt Kevin och den vrålsnygga kollegan Christabella allt närmare varandra.

The Devil’s Advocate är tyvärr lite bortglömd, för det här är en riktigt bra film utifrån sina egna premisser. Tänk en blandning av Rosemary’s Baby och The Firm. Mycket beror detta på ljuva Charlize Theron som gör en riktigt bra roll som Mary Ann. Framförallt är det befriande att hon i alla fall inte med en gång känner obehag inför Kevins nya jobb och alla deras möjligheter i New York, nej, hon är lika hungrig som han efter framgång.

Även plottens fokusering på frestelser och hur svårt det är att säga nej till dem, fungerar riktigt bra eftersom det ger lite av en dramatouch utan att för den delen släppa på thrillerambitionerna. Kevins totala fokusering på jobbet samtidigt som hans fru går under skulle fungera precis lika bra utan de övernaturliga antydningarna som nu finns där.

Några få effekter hålls på en lagom nivå och förstärker berättandet medan Al Pacino är Al Pacino som kommer med mer eller mindre övertydliga anspelningar på hur det egentligen ligger till.

9 reaktioner till “The Devil’s Advocate (1997)”

  1. En toppenfilm som växer för varje tittning tycker jag. Spänning med en skön bakgrund av rå-ångest. Mums, liksom! 🙂

  2. Absolut. Första gången man såg den var det knappt mer än en genomsnittlig Keanurulle (ok, lite mer än genomsnittligt då…) men som du säger, den blir bättre och bättre.

  3. Jag såg filmen för lite äver ett år sen (känns som några månader sen, hmm) och kan bara hålla med, en bra och spännande film. Bättre än jag kom ihåg den som, även om slutet är lite för mycket. Precis som du skriver hade den funkat bra även utan det övernaturliga och i mitt tycke varit ännu bättre.

  4. Här finns det både plus och minus: Till plusposterna vill jag lägga Theron som levererar som vanligt, jag gillade också storyn.
    Minusposterna är det ngt tillrättalagda slutet samt att ingen regissör på denna jord verkar kunna hålla Pacino i tyglarna, tänk vad härligt det skulle vara att få se Al lågmäld aningens oftare för det är då han visar vilken bra skådis han är.

  5. @Movies – Noir: Som du säger, vi tycker ju ganska lika. Fast Connie Nielsen hade jag kunnat leva utan 😉

    @filmitch: Om du menar det absolut sista slutet gillar jag det ändå i all sin förutsägbarhet. Och Pacino kommer undan med allt eftersom han är Pacino 😀

  6. Sofia: Nja, Connie Nielsen är trevlig som ögongodis 😉 Men visst är det Charlize Theron som övertygar mest. Sen gillar jag inte heller det absoluta slutet.

    filmitch: Intressant att du verkar störa dig på honom i stort sett i alla filmer han är med i. Jag har inte det problemet, även om han kan bli lite skrikig och nästan för mycket. Men aldrig att det blir för mycket, det är liksom han och jag köper det.

  7. Jag stör mig nog inte på Pacino utan hans tendens att spela över. I Insomnia, Donnie Brasco, Gudfadern och Köpmannen i Venedig är han mycket bra, Heat, Scarface och En Kvinnas doft går knappt att titta på. En av hans bästa filmer men det är en dokumentär är Looking for Richard. Som sagt: Stramare tyglar åt Al 😉

  8. @filmitch: Vete fasen om jag inte är benägen att hålla med dig, åtminstone baserat på ditt val av filmer. Fast Scarface har liksom blivit så klassisk att överspelet känns som en del av hela upplevelsen 🙂

    Ja, visst är Looking for Richard otroligt bra?!

  9. Jo t.om fantastiskt bra 🙂 Pacino är en riktigt mysfarbror i den filmen fjärran från den gaphaös man stundtals blivit van vid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: