Dead Poets Society (1989)

Jag kan nästan lova att det inte var någon i detta land som 1989 kände till fenomenet svanktatuering. Om någon mot förmodan gjorde det så kan jag svära på min morfars grav att denne någon åtminstone inte hade orden Carpe diem bläcknålade just där.

Nu är det 2011 och det finns sedan många år inte en väggstickersförsäljare med självaktning som inte har Carpe diem med svarta snirkliga bokstäver på lager. Tusentals svenskar har ordspråket förevigat någonstans på kroppen eller på en välanvänd thémugg eller en väggtavla i keramik eller använder sig av det i dagligt tal. Carpe diem. Fånga dagen. Vettigt, javisst, men varför överallt? Hur kommer det sig?

Jo. 1989 gjorde John Keating i Robin Williams skepnad intåg först på biograferna sedan i våra medvetanden och liv. Han hade huvudrollen i filmen Döda poeters sällskap, han var internatläraren som med sunt förnuft och engagemang fick uttråkade överklasspojkar att tänka själva, ifrågasätta och lära sig fånga varje dag.

När jag såg filmen gick jag sista terminen på gymnasiet. Naturvetenskaplig linje, portfölj med periodiska systemet på insidan av locket, runda glasögon, drömmar om ett liv i en större stad bakom en elektrisk skrivmaskin. Jag var inte speciellt skoltrött, det är en känsla jag totalt klarat mig ifrån, men jag tänkte många gånger under min gymnasietid på hur få lärare jag hade som faktiskt verkade gilla sitt jobb. På högstadiet fanns det eldsjälar, såna som såg sitt jobb mer som ett kall än avlönad förvärvsarbete men på gymnasiet var det långt mellan wow-lektionerna. Man fick se till att det sa wow själv och hatar man matte (som jag) och går natur (som jag) så var det inte helt lätt alla gånger.

John Keating älskade sitt jobb. Han levde för att undervisa och att ge sina elever bästa möjliga start på sitt vuxna liv. Han vände på sanningar, satte teorier ur spel, han sprudlade av energi, kunskap och välvilja och jag satt i biofåtöljen och ömsom rös, omsom grät. Döda poeters sällskap är fortfarande en av dom filmer som mest förändrat mitt sätt att se på omvärlden. Jag såg den i exakt rätt tidpunkt av mitt liv, jag var maximalt mottaglig och även om jag objektivt kan se andra sidor av filmen när jag ser om den i nutid så hamnar jag fortfarande i samma känsloläge. Jag vill ställa mig på en stol, stämma in i Oh captain, my captain-kören och visa både John Keating och mig själv att jag KAN, jag KAN tänka själv.

Multiplikationstabellen och Hallands floder i all ära men jag tror att det största och viktigaste man kan lära sig i skolan är att använda sin egen hjärna till kreativt och personligt tänkande. Endast där kan man skapa sig själv, endast då kan man fånga sin egen dag och kanske till och med klara detta utan en snirklig Carpe diem-tatuering på svanken.

Skrivet av Fiffi från Fiffis Filmtajm

5 reaktioner till “Dead Poets Society (1989)”

  1. Bra slutkläm! Jag som studerar fortfarande (rakt från gymnasiet in i hettan) har avverkat alla möjliga sorters lärare genom åren. De oinspirerade hade jag lika gärna kunnat skippa, medan de av Keatings sort gett lektionerna något helt annat. Men oavsett vilken sort tycker jag allt handlar om att göra det du skriver, lära känna sin egen hjärna. Bara då vet man hur man på bästa sätt lär sig något.

    Själva filmen var jag inte så imponerad av, ett typiskt carpe diem-drama, även om den förmodligen format just den genren.

  2. @Fiffi: Jag gillar din text, just för att när allt kommer omkring är den enskilde läraren så otroligt viktig för lärprocessen. Visst spelar ämnet roll, men själva grejen är ju att en bra lärare också kan göra ett ”tråkigt” ämne intressant. Eftersom jag inte heller är någon större vän av matematik hade det iofs varit intressant att se en DPS där Keating istället var mattelärare. Jage menar, att göra Shakespeare intressant är ju ingen match, men integralkalkyler 🙂

    @Pladd: Kan det ha med ålder att göra? Jag älskade också DPS när jag såg den på bio första gången, till och med den så bespottade slutscenen. Men så var man då i en rätt mottaglig period för just den här typen av film. Plus att Robin Williams fortfarande kändes fräsch…

  3. Tror jag har skrivit tre olika uppsatser i tre olika ämnen på universitetet med Dead Poet’s Society som utgångspunkt 🙂 Filmen borde vara en del av läroplanen och visas minst vartannat år.

  4. @Anders: Åhå, det låter intressant — jag missade uppenbarligen en tung bidragsgivare 🙂 Vilka tre ämnen? Välkommen hit!

  5. @Anders:
    Håller med dig till hundra procent. Det vore intressant att få reda på vilka infallsvinklar dina uppsatser har. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: