Nej, nu orkar jag inte gå här och rulla tummarna längre, nu kör vi — uppkoppling or no uppkoppling! Det första ”officiella” startinlägget blir den sista SöndagsDrood som kom att hänga lite på trekvarten från sina syskon och som till råga på eländet nu publiceras på en onsdag istället för en söndag. Håll till godo!

***

Djävulen härjar i New York. Men inte i form av statushets och ytlig konsumtionshysteri, utan som en högst fysisk entitet. I alla fall har han vid ett antal dödsfall lämnat sitt bomärke och dödsfallen är av den ovanliga formen spontan självförbränning. Polis Vincent D’Agosta får upp ögonen för dem när en av de döda männen dyker upp i hans annars så semesterlugna Southampton där dagens största spänning består i att be snobbiga New Yorkare att plocka upp efter sina hundar.

Men det är inte bara dödsfallen han stöter på i Southampton, han får också möjlighet att återknyta bekantskapen med den särpräglade FBI-agenten Aloysius X. L. Pendergast. Pendergast ser till att lösgöra D’Agosta från sina vanliga plikter och tillsammans tar de upp jakten på hin håle själv. Ledtrådarna för dem till det rustika Toscana samtidigt som New York lider under oket av preapokalyptisk religiös yra och de nyfrälsta anhängarna till lekmannapastor Buck.

Brimstone är ytterligare en av de irrvägar som Dickens och Edwin Drood ledde in mig på. Från Dickens bok gick färden, som tidigare beskrivits, till Dan Simmons Drood och därifrån vidare till Dickenssamtida Wilkie Collins och hans The Moonstone och The Woman in White. Wilkie var en riktigt trevlig bekantskap och när jag såg att författarduon Douglas Preston och Lincoln Child återupplivat den briljant illistige skurken greve Fosca var jag ju tvungen att ta mig an även Brimstone. Preston och Child var heller inte helt okända, då de stod för förlagan till den riktigt underhållande monsterfilmen The Relic.

Även i Relic fick man stifta bekantskap med den surmulne Vincent D’Agosta och den oförliknelige Pendergast. Tyvärr kan jag knappast påstå att bekantskapen vann på att ytterligare fördjupas. D’Agosta är om möjligt ännu mer surmulen med en havererad författarkarriär och äktenskap bakom sig men känns ändå som en standardkaraktär i den här typen av historia. Helt ok, varken mer eller mindre. Inte främmande för att ta genvägar utanför de strikta polisrutinerna när han tycker att det är motiverat, någon som gör grovjobbet och bereder marken för sin briljante FBI-kollega.

Pendergast är en helt annan historia. Här är han helt plötsligt utrustad med en skyddsling som läsaren bara får högst fragmentariska informationssnuttar om och vars historia jag antar berättas i en helt annan bok. Inget fel med det, böcker måste inte prompt kunna läsas helt fristående. Han tycks också ha obegränsade ekonomiska tillgångar, värdefulla kontakter i alla samhällsskikt (och de kontakter han inte har men behöver ser han raskt till att skaffa sig) och ingen petig chef som ställer sig i vägen. Överhuvudtaget är hela FBI-apparaten märkligt frånvarande i Brimstone, myndigheten tycks enbart finnas till för att ge Pendergast en bricka att vifta med. Kanske har herrar Preston och Child inte orkat sätta sig in i hur FBI-gångarna funkar?

Den gode Pendergast är till personlighet och beteende en slags blandning av Sherlock Holmes (för snillrikheten), James Bond (för världsvanan och förmågan att alltid landa på fötterna), Hannibal Lecter (för renässansmannavarningen) och Batman (för verktygen). Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda och när hans upphovsmän dessutom beslutar sig för att introducera en bottenlöst ond tvillingbror passerar de definitivt gränsen till det fåniga.

Onda tvillingbröder förutan finns alltså här även en nemesis i form av greve Fosca. Visst är det ett kul grepp att återuppliva en karaktär från ett helt annat verk men det blir varken hackat eller malet. Preston och Childs Fosca är i mitt tycke inte lika fullödig som Collins men de låter inte heller karaktären dra iväg i någon annan riktning, vilket hade kunnat göra det hela mer intressant. Summa summarum en kul idé som man inte utnyttjar till fullo. Författarna visar också att de är ytterligare bevandrade i världslitteraturen genom självförbränningsblinkningarna till Dickens, namnlån från The Shining och en uttalad alludering till Poe.

Ungefär som i Relic var jag med i Brimstone till hälften, uppbyggnaden är riktigt bra och beskrivningen av hur en av grannarna till de olyckliga brandoffren upptäcker att allt inte står rätt till är utsökt gruvlig. Men att bygga upp ett mysterium är bara halva konststycket, man ska också klara av att avsluta det och här lyckas författarna inte lika bra. Upplösningen är förvisso actionpackad men inte helhjärtat engagerande och D’Agosta tillåts bryta karaktär på ett radikalt och lite märkligt sätt. Dessutom finns en slags parallellhistoria som egentligen aldrig riktigt går ihop med huvudelementen, utan hänger och dinglar vid sidan av.

Brimstone är absolut underhållande, inte minst med Drood-, Collins- och Foscakopplingarna i ryggen, men det är en rätt ljum underhållning. En regnig eftermiddag när alla de riktigt bra semesterböckerna är utlästa är ungefär vad den duger till.

Annonser