Persona (1966)

Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?

Det tycks inte finnas någon ände på tolkningarna som kan göras av denna Ingemar Bergmans kanske mest hyllade film. Till sin handling fokuserar Persona i princip uteslutande på relationen mellan den sannolikt frivilligt stumma skådespelerskan Elisabeth Vogler och den unga sjuksköterskan Alma. Men vad är egentligen relationens natur? Det är här alla tolkningarna kommer till sin rätt eftersom Bergman hela tiden låter den vaja och väva fram och tillbaka, utan att ge något definitivt svar.

Kanske är det till och med så att Elisabeth och Alma är en och samma person och att det smått klaustrofobiska sommarhuset är den själ inom vilken de kämpar om övertaget? Vid ett tillfälle pladdrar Alma på om hur lika hon och Elisabeth egentligen är, aningens för fnissigt och kändisbeundrande, för att senare med kraft (och i skydd av sin strikta sjuksköterskeuniform) försöka hävda sitt oberoende (”Jag är inte Elisabeth Vogler!”).

När jag ser Persona upplever jag dock Alma och Elisabeth som två skilda personer, om än inte med så distinkt skilda personligheter. Inledningsvis framställs Alma som mycket ung och naiv men allt eftersom hon pratar och Elisabeth stumt tar emot vävs de två kvinnorna samman, de tar på sig varandras sanningar. Allt detta understryks bildmässigt med närbilder på Bibi Andersson och Liv Ullmans ansikten, framifrån och i profil, överlappande och sida vid sida.

Genus-o-metern kunde heller inte låta bli att notera att en av de få könsmässiga delarna i kvinnornas identiteter som framkommer är den om moderskapet. Elisabeth går in i sin stumma roll efter en föreställning av Elektra, en historia som rör matricid. Möjligen skulle man kunna se den unga Alma som Flickan, vilken både verbalt och fysiskt måste slå sig lös från moderkaraktären Elisabeth efter att först ha velat efterlikna henne. Alma avslöjar i en nattlig monolog att hon en gång gjort abort medan Elisabeth är så äcklad av sitt eget barn att hon tvingat sig själv till någon form av känslomässig motsvarighet. Men så skaffade hon också bara barn för att komplettera sin persona.

Vackert så. Persona är faktiskt en sådan där film som får mig att sätta pekfingret på hakan och mumla ”Intressaaant…” Men bara till en viss gräns. Jag blir lockad av samspelet, det symbiotiska parasiterandet, mellan karaktärerna Alma och Elisabeth och jag tycker att det är ett effektivt grepp att i princip aldrig låta Elisabeth tala. Det lite styltiga och teatraliska stör inte överhövan, eftersom det täta samspelet gör att jag upplever Persona mer som ett teaterstycke än en film. Däremot känns det som om jag borde bli betydligt mer imponerad av Andersson och Ullmans rena skådespelarprestationer och av Sven Nykvists foto än vad som nu är fallet.

Jag förstår inte alls den första inledningen med filmprojektorn, de snabba klippen mellan fårslakt, stigmata och spindlar samt den unge läsande pojken. Jag riktigt känner hur nackhåren reser sig i prettomotvilja. Detsamma gäller den stundtals kaosartade musiken. Lika oförstående, men inte riktigt lika ovillig, känner jag mig inför alla de tillfällen där skådespelerskorna agerar (eller är det agerande?) rakt in i kameran och andra typer av metainslag. Det lika ingående som onödiga återberättandet av de händelser som leder fram till Almas abort lämnar mig också förbryllad.

Men, jag tog mig igenom en Bergman och känner inget behov av att sätta mig i ett hörn och skrika ut min ångest. För mig är det en seger.

Andra bloggare som tyck till om Persona på senaste tiden är Plox, Jojjenito och Martin.

13 reaktioner till “Persona (1966)”

  1. Roligt att du är tillbaka på banan 🙂 Bergman och jag är nog inte de bästa vänner, Jag har aldrig riktigt förstått mig på hans storhet och har bara sett en handfull av hans filmer. Smultronstället var ok.

  2. Du är tillbaka! Du är tillbaka! Tjolahopp, tjolahej och visserligen med en film jag inte tycker är så väldans…speciell…men ändå. Du är tillbaka!! 🙂

  3. Jag tillhör ju dem som tycker att Persona är ett mästerverk. Men jag gillar långtifrån allt som Bergman har gjort (och har bara sett en bråkdel). Har du sett Ur marionetternas liv? Den gillade jag (även om det är lite teveteater över den). Och Vargtimmen har några jäääkligt suggestiva och otäcka scener – en av David Lynchs inspirationskällor – även om jag har rätt svårt för scenerna där Liv Ullman sitter och pratar in i kameran.

  4. Jag har inte sett Persona än, men min bordsdam på syrrans bröllop sa att detta var den film man ska se om man bara ska se en enda Bergman…

  5. Jag är med Sara här. Jag fullkomligt tokgillar Persona. När jag ser den så tänker jag inte så mycket, analyserar inte så mycket. Jag njuter bara av märkligheter, fotot och skådespeleriet. Om Alma och Elisabeth är två personer eller samma eller hur det nu hänger ihop är sekundärt. Inledningen kan jag se hur många gånger som helst. Mina nackhår reser sig också… i fascination. 😉

    Tack för länk. 🙂 Du får jättegärna ändra så att man kommer till min nya WordPress-blogg. Nu funkar iofs redirecten från Blogger men ändå.

    http://jojjenito.wordpress.com/2010/09/22/persona/

    Kul att du är tillbaka. 🙂

  6. Jag kikar på din text med ett öga bara. Det här är en film som jag velat se länge och hört alldeles för mycket om, så jag försöker glömma för att kunna se den någorlunda opåverkad. Tror förresten inte att jag sett en enda av Bergmans filmer från 60-talet.

  7. ##!++§§§§!!!!! Jaha, så kan det gå när man försöker vara förtänksam och tidsinställa inlägg, då glömmer man att ställa om det efter nya omständigheter. Det var inte alls meningen att Persona skulle gå ut idag men nu när ni alla varit så trevliga och kommenterat kan jag ju inget annat göra än att köra på. Vi är dock fortfarande utan uppkoppling så nästa inlägg blir tidigast 7 september, dvs om en vecka.

  8. @filmitch: Tack, men se ovan 😉 Jag tror inte att jag och Ingo heller kommer att bli BFF, men man får ta små steg i taget.

    @Fiffi: Tyvärr olycksfall i bloggarbetet, men din kommentar värmer verkligen. Kan du ha den på sparlåga till nästa vecka? 😉

    @Sara: Ja, du är ju inte ensam har jag förstått men för mig blev det här lite mycket…Bergman. Mer intressant än bra för min del.

    @Henke: Tja, jag har i alla fall sett minst en Bergman som jag tyckt mer om men alla tycker olika 😉

    @Jojjenito: Åh, så skönt, nu är vi tillbaka i diametralt motsatta åsikter — känns tryggt 😉 Länken är härmed åtgärdad och inlägget uppsnyggat eftersom det inte var utläggningsfärdigt. Alltid ska man glömma något… Vad kul att du tycker det!

    @BRC: Det är nog bra att se den med så ”rena” ögon som möjligt — jag försökte förhålla mig så avvaktande det bara gick men någonstans i bakhuvudet låg ju ändå ”så detta är hur ett mästerverk ser ut…” och gnagde.

  9. Jadå, jag står här och hoppar på stället och gör åkarbrasa tills den blir den 7:e och allt är på riktigt igen. 🙂

  10. Jag tyckte nästan Nykvists foto var filmens höjdpunkt, vilket kanske säger mer om mig än om filmen. Sen har jag av tradition jäkligt svårt för Bergmans teaterdialog också – går varken hem eller in i min skånska hjärna. Men ja – ställer mig i slutändan mittemellan någonstans, hittar inte mästerverket i Persona – men kan ändå någonstans förstå de som gör det. Bara att gratulera.

    Kul att se dig tillbaka (även om det var ofrivilligt) och tackar för länken också! 🙂

  11. @Fiffi: Hoppas du inte blir allt för trött i armarna 😉

    @Plox: Fotot gled faktiskt över min horisont en smula men å andra sidan kan det väl vara något värt att det inte var något man satt och irriterade sig på 😉 Jag blev faktiskt förvånad över att jag inte störde mig mer på styltig dialog, men det var ju liksom inte en ”historia” i den vanliga bemärkelsen.

  12. Persona är en av dem filmerna jag verkligen gillar och det på grund av hur jag upplever filmen snarare än förstår filmen. Jag hade sett och gillat Smultronstället och Det sjunde inseglet från Bergman tidigare, men det var med Persona som jag verkligen förstod varför han har blivit så populär inom filmkretsar. Så Persona har nog blivit min favoritfilm från mister Bergman.

    Även om jag inte har varit särskilt närvarande här under sommaren får jag ändå önska dig välkommen tillbaka och hoppas att det löser sig med ditt internet snart 🙂
    http://royalewithcheese.blogg.se/2010/february/persona.html

  13. @Martin: Kul att läsa vad du skrivit och att filmen landade så bra hos dig. Tack för välkomnandet och så har lagt in en länk till din text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: