Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?

Det tycks inte finnas någon ände på tolkningarna som kan göras av denna Ingemar Bergmans kanske mest hyllade film. Till sin handling fokuserar Persona i princip uteslutande på relationen mellan den sannolikt frivilligt stumma skådespelerskan Elisabeth Vogler och den unga sjuksköterskan Alma. Men vad är egentligen relationens natur? Det är här alla tolkningarna kommer till sin rätt eftersom Bergman hela tiden låter den vaja och väva fram och tillbaka, utan att ge något definitivt svar.

Kanske är det till och med så att Elisabeth och Alma är en och samma person och att det smått klaustrofobiska sommarhuset är den själ inom vilken de kämpar om övertaget? Vid ett tillfälle pladdrar Alma på om hur lika hon och Elisabeth egentligen är, aningens för fnissigt och kändisbeundrande, för att senare med kraft (och i skydd av sin strikta sjuksköterskeuniform) försöka hävda sitt oberoende (”Jag är inte Elisabeth Vogler!”).

När jag ser Persona upplever jag dock Alma och Elisabeth som två skilda personer, om än inte med så distinkt skilda personligheter. Inledningsvis framställs Alma som mycket ung och naiv men allt eftersom hon pratar och Elisabeth stumt tar emot vävs de två kvinnorna samman, de tar på sig varandras sanningar. Allt detta understryks bildmässigt med närbilder på Bibi Andersson och Liv Ullmans ansikten, framifrån och i profil, överlappande och sida vid sida.

Genus-o-metern kunde heller inte låta bli att notera att en av de få könsmässiga delarna i kvinnornas identiteter som framkommer är den om moderskapet. Elisabeth går in i sin stumma roll efter en föreställning av Elektra, en historia som rör matricid. Möjligen skulle man kunna se den unga Alma som Flickan, vilken både verbalt och fysiskt måste slå sig lös från moderkaraktären Elisabeth efter att först ha velat efterlikna henne. Alma avslöjar i en nattlig monolog att hon en gång gjort abort medan Elisabeth är så äcklad av sitt eget barn att hon tvingat sig själv till någon form av känslomässig motsvarighet. Men så skaffade hon också bara barn för att komplettera sin persona.

Vackert så. Persona är faktiskt en sådan där film som får mig att sätta pekfingret på hakan och mumla ”Intressaaant…” Men bara till en viss gräns. Jag blir lockad av samspelet, det symbiotiska parasiterandet, mellan karaktärerna Alma och Elisabeth och jag tycker att det är ett effektivt grepp att i princip aldrig låta Elisabeth tala. Det lite styltiga och teatraliska stör inte överhövan, eftersom det täta samspelet gör att jag upplever Persona mer som ett teaterstycke än en film. Däremot känns det som om jag borde bli betydligt mer imponerad av Andersson och Ullmans rena skådespelarprestationer och av Sven Nykvists foto än vad som nu är fallet.

Jag förstår inte alls den första inledningen med filmprojektorn, de snabba klippen mellan fårslakt, stigmata och spindlar samt den unge läsande pojken. Jag riktigt känner hur nackhåren reser sig i prettomotvilja. Detsamma gäller den stundtals kaosartade musiken. Lika oförstående, men inte riktigt lika ovillig, känner jag mig inför alla de tillfällen där skådespelerskorna agerar (eller är det agerande?) rakt in i kameran och andra typer av metainslag. Det lika ingående som onödiga återberättandet av de händelser som leder fram till Almas abort lämnar mig också förbryllad.

Men, jag tog mig igenom en Bergman och känner inget behov av att sätta mig i ett hörn och skrika ut min ångest. För mig är det en seger.

Andra bloggare som tyck till om Persona på senaste tiden är Plox, Jojjenito och Martin.

Annonser