Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

Men diamanten är, som sådana värdesaker tenderar att vara, behäftad med en förbannelse och när hushållet vaknar nästa dag är den borta. Kan det ha något att göra med de tre indier som någon månad tidigare besökte godset och sedan återkom under middagsbjudningen? Och hur är det egentligen med jungfrun Rosanna Spearman som tidigare varit dömd för tjuveri?

Miss Rachel är märkligt halsstirrig och vägrar underkasta sig någon form av undersökning av sitt rum eller sina tillhörigheter. Inte ens när den berömde sergeant Cuff kommer resande till Yorkshire från London och utövar sin slutledningskonst på mysteriet ger hon efter, utan bestämmer sig istället för att resa till sin moster. Det är nu upp till sergeant Cuff, Rachels kusin Mr Franklin Blake och den gamle trotjänaren Gabriel Betteredge att lösa mysteriet med den försvunna diamanten.

Wilkie Collins gillade tydligt greppet med dokumentromanen, för i likhet med The Woman in White använder han ett flertal narrativ även här. Tyvärr saknar The Moonstones olika röster en saftig kvinnokaraktär i stil med Marion Halcomb, men får i gengäld den gamle Gabriel Betteredge som är lite väl begiven på starka drycker och läser Robinson Crusoe som andra läser bibeln. Han är obrottsligt lojal mot sin lady Verinder och, följaktligen, även mot hennes dotter, Miss Rachel. Givetvis är han ultrabrittiskt pragmatisk, dock inte mer än att han blir biten av ”detektivfeber” när Cuff kommer till herrgården. Däremot är han rätt misstänksam mot allt utländskt och ser med viss skepsis på Mr Franklins alla icke-brittiska utbildningar. Sin bild av hur kvinnor fungerar har han haft färdig i ett flertal år – de är fullkomligt obegripliga och samtidigt exceptionellt enkla.

I likhet med The Woman in White väver Collins också i The Moonstone in trådar av en viss samhällskritik, framförallt av det i England starkt rådande klassystemet. I The Woman in White var det den stackars Anne Catherick som fick utstå omild hospitalbehandling på grund av sin låga status. I The Moonstone är det Rosanna Spearman som primärt kontrasteras mot den högvälborne och tjusige Mr Franklin Blake. Collins gör med berömvärd effektivitet klart i hur många avseenden hon är underordnad: hon är kvinna, hon tillhör en lägre klass, hon är en dömd brottsling och hon är dessutom drabbad av en fysisk deformitet. Författaren låter till och med den mot nobiliteten ständigt lojale Betteredge gapflabba åt blotta tanken på att en sådan som Rosanna skulle kunna bli blixtförälskad i en sådan som Mr Franklin Blake, precis som om hon vore en vacker ung dam och inte ett vanligt tjänstehjon.

The Moonstone torde vara en av de första detektiv/mysterie/spänningsromanerna av klassiskt snitt. Poe var före med sin C. Auguste Dupin men han hade inte detektivandet som yrke. Dickens var före med sin Inspektör Bucket i Bleak House men denne utövade inte så tydligt den slutledningsförmåga och logiska resonemang som Cuff ger uttryck för. I boken förekommer även en hel del andra typiska drag för en genre som fortfarande idag är nästintill obegripligt populär.

Först på plats i det inbrottsdrabbade hushållet är nämligen den lokale polisen Seegrave. Klantig och klumpig sätter han raskt igång med att stryka alla potentiella vittnen mothårs och avslöjar tillräckligt många ledtrådar för att alla eventuella brottslingar ska ha gott om tid att göra sig av med allehanda fysiska bevis. Som Mr Franklin säger är kommissarie Seegrave ”an ass”. Cuff lyckas inte heller helt utradera den skada som Seegrave åsamkar fallet. Förutom en excellent hjärna har Cuff dessutom små vanor och ticks som även det tycks ha blivit standard hos den klassiske detektiven – Holmes violin och morfin eller Wallanders opera. När det gäller Cuff är han passionerat intresserad av rosor och visslar när han tänker intensivt.

Det saknas absolut inte heller potentiella och sannolika gärningsmän. För det första har vi gänget med de mystiska indierna som stryker runt i Yorkshire. Boende på herrgården som sådan finns som sagt den dömda tjuven Rosanna Spearman och Mr Franklin Blake som tidigt av Betteredge anges vara konstant skuldsatt. Miss Rachels mystiska beteende när stölden upptäcks är naturligtvis misstänkliggörande i sig. Dessutom är stenens försvinnande lite av ett låst rum/hus-mysterium – juvelen har försvunnit från ett skåp i miss Rachels rum där inte vem som helst kan ha hittat den och hundarna var lösa på ägorna utan att ge ett ljud ifrån i sig hela natten.

Det som däremot kanske inte ligger helt i linje med detektivromanen är mytologin och de olycksbådande stämningarna som omger diamanten. Collins antyder en hel del övernaturliga tolkningar inom kittlande indiska vandringssägner, tolkningar som jag inte ska avslöja här om det blir något av eller inte. Det räcker med att konstatera att varken The Mummy, Indiana Jones eller The DaVinci Code var först med att föreställa sig ett uråldrigt brödraskap som är helt fixerade vid skyddandet, alternativt återerövrandet, av en värdefull och helig relik.

Blandningen av dessa två element, den krasst vardagliga och logiska detektivhistorien med antydningar om något betydligt mer fantastiskt i bakgrunden, tillsammans med klassiska sensationsromanskomponenter är sällsynt lyckad i The Moonstone. Lägg därtill till de otroligt obehagliga kvicksandsmarkerna, ”The shivering sand”, vilkas närmast hypnotiska inflytande på Rosanna Spearman får henne att se framför sig hundratals människor som försöker ta sig upp till ytan men som bara sjunker längre och längre ned i dess bottenlösa djup. Plus en riktigt bra komiska karaktär i Miss Drusilla Clack, — hon strör kristna traktat och sentenser om kring sig lika generöst och ovälkommet som kräksjukebaciller och man har en mycket trevlig nästan 250-årig bekantskap i händerna (eller lurarna).

Librivoxkvalitet: I likhet med The Woman in White är det olika inläsare för att matcha de olika narrativen och på det hela taget fungerar det riktigt bra. En röst har en accent, men det är inget som stör eller gör uppläsningen obegriplig. Kan man ta att vissa karaktärers namn uttalas olika eller att de i ett narrativ har en dialekt vilken de saknar i en annan är det här en trevlig inläsning.