The Crazies (1973)

Två barn ser till sin förskräckelse en galning som slår sönder köket i deras hus. Han har också hällt ut fotogen i hela nedervåningen och när de försöker väcka mamma är hon död. Galningen är givetvis huspatriarken i egen hög person och det dröjer inte länge innan familjegården står i ljusan låga.

Denna händelse blir startskottet för lyckliga paret Judy och David, som trots enträgna kallelser från sina respektive jobb som sjuksköterska och brandman, har tid att ligga och smånojsa i sängen ett par minuter till. Medan han åker ut till den brinnande gården åker hon till läkarmottagningen där de två svårt brända barnen tagits om hand. Väl där möts hon dock av mängder av skyddsklädda och gasmaskförsedda främlingar och för varje minut väller det in allt fler av dem med olika typer av mer eller mindre obegriplig utrustning.

Nu får vi också veta att någon form av både smittsamt och dödligt biovapenvirus (kodnamn Trixie) sluppit lös i den tidigare så lugna Evans City samt att militären först nu agerar trots att man varit medveten om hotet under en längre tid. Självklart vaccinerar man soldaterna men till civilbefolkningen finns det inte tillräckligt. Den lokale läkaren ser ändå till att ge Judy en dosis antibiotika och smyga ut henne från mottagningen. Anledningen till att bryta en potentiellt livsbevarande karantän? Hon är ju gravid…

Medan allt fler vitklädda soldater inför undantagstillstånd i den lilla staden, mer eller mindre våldsamt tar sig in i hem för att transportera alla invånare till skolan och konfiskera de vapen som finns till hands försöker bland andra Judy, David, Davids kompis Clank, samt Kathy och hennes far att undfly den skyddslinje som slagits runt Evans City.

Medan förra årets remake av denna mindre kända Romero-rulle mest av allt fokuserade på zombie-aspekten hos the crazies är Romero i princip enbart intresserad av att beskriva en enväldig militärapparat och filmen blir ibland nästan parodisk i all sin federal-paranoia. Bland annat får vi se ett antal anonyma tjänstemän och militärer som iskallt diskuterar hur man ska bortförklara fiaskot som Trixie innebär och vilken storlek på Bomben man behöver i den händelse att smittan inte kan begränsas till Evans City. Givetvis får inte heller Vetenskapsmannen det stöd han behöver för att lösa virusgåtan och en potentiell utväg blir brutalt nedtrampad.

Väldigt få soldater syns utan gasmask och skyddskläder och mycket av berättandet tas upp av olika shoot outs mellan antingen fullt friska invånare som barrikaderat sig och vägrar lämna sitt hus eller ansamlingar av crazies vilka anfaller soldaterna med allt från högafflar till skjutvapen. Det skulle vara intressant att veta hur mycket lösplugg som gick åt under den här inspelningen. En hel del är min gissning.

Samtidigt som soldater tar sig friheter med både borgmästare, polischef och den lilla staden ska vi också engagera oss i det lilla flyktinggängets öden och äventyr. Eftersom Romero inte riktigt kan bestämma sig vilken story han ska lägga krutet på lyckas han heller inte skapa någon direkt känsla ens för David och Judy. Det enda vi egentligen vet är att han är Vietnamveteran och därmed har vissa problem med den nuvarande situationen samt att hon är gravid.

Med tanke på hur mycket Judy egentligen bidrar till att föra historien framåt skulle hon lika gärna kunna ha varit en extra omhuldad chipspåse eller ölflaska som David måste ta hand om eftersom det finns en möjlighet att han kan få ut många nya små chipspåsar eller ölflaskor.

Men det finns fler problem som gör att Romero i här inte alls får till den stämning som han lyckades med i Night of the Living Dead, vilken man ofelbart jämför denna film med. The Crazies rynkar på näsan åt långsam uppbyggnad av atmosfär: våldet kommer snabbt, brutalt och överrumplande. Det hade nog i och för sig kunnat fungera riktigt bra om Romero bara kunnat ta det lugnt och låta åskådaren lite nu och då vila i alla bilder av rött rött blod på kritvita skyddsdräkter.

Som det är nu tar sig regissören knappt tid med att ladda på ännu fler bilder och intryck och det blir ett enda hattande fram och tillbaka mellan kaos på skolan där alla invånare hålls fångna, crazies och friska i en salig röra, nästintill kaos på lokala HQ med ansträngda militärer som svär över fyrkantig byråkrati, soldater som inte riktigt vet varför de i princip ligger i fullskaligt krig med civila amerikaner och vårat lilla gäng.

Själva paranoia-vinkeln fungerar inte heller som någon stämningsskapare eftersom det ju faktiskt finns smittade människor som åtminstone i vissa lägen är fullkomligt livsfarliga. Å andra sidan slänger Romero in tillräckligt många civila som mest beter sig lite vimsigt för att inte ens crazies-farligheten ska kännas särskilt skrämmande.

Det mesta av skådespeleriet pendlar mellan tamt och rätt dåligt. Inte för att de har särskilt mycket att arbeta med, men man börjar aldrig känna för någon av de centrala karaktärerna. Lynn Lowry som Kathy ska föreställa tonåring (hennes pappa pratar om att han inte vill att hon ska dejta) men ser ut att vara alla sina riktiga 26 år vid tillfället. Däremot är Lloyd Hollar som högsta miliärhönset på plats helt ok och Romero följer här också sin linje från Night… genom att ge en förhållandevis stor roll till en svart skådespelare.

Inte heller effekterna är mycket att hurra för, under en biljakt ser ”natten” misstänkt blåfiltrad ut och scenen med den brinnande prästen, som hade kunna bli riktigt otrevlig, blir nu mest skrattretade eftersom den är så enormt kackigt gjord.

I slutänden blir The Crazies tyvärr varken särskilt spännande eller läskig. Möjligheten att diskutera om de verkliga crazies är sjuklingarna eller det sjuka Systemet tas inte alls tillvara. Den bästa scenen är när syskonen i början gör ett litet, litet omtag på inledningen till Night… men den underhållningen varar i ungefär fem sekunder. Remaken var absolut ingen höjdare, men lyckades åtminstone skapa en viss atmosfär.

15 reaktioner till “The Crazies (1973)”

  1. Såg den här för snart ett år sen och den tilltalade inte mig heller. Tycker den påminner lite om Night of the Living Dead men där Romero gjorde allt rätt i nämnda film gör han fel i ”The Crazies”. Har inte sett remaken och är heller inte särskilt intresserad av den, speciellt inte när inte heller originalet höll måttet.

  2. Hade jag sett den här först hade jag nog inte heller tagit mig an remaken, men när det nu blev som det blev undrar jag om jag banne mig inte tyckte att den var bättre än originalet. Mer spännande i alla fall.

  3. Gillade inte remaken och ser nog ingen anledning till att se orginalet. tackar för matig text som sparat ett par timmar av mitt liv 😉

  4. Såg detta original innan det kom en remake så jag visste inte vad jag skulle få se. Produktionskvalitén är verkligen påtagligt dålig, skådespelarna usla och filmen inget att hurra över. Fanns några ok scener som jag minns det, men i mitt tycke var remaken snäppet bättre. Annars tyckte jag det var en bra idé, men ingen av versionerna lyckas särskilt bra.

    The Crazies (1973)
    The Crazies (2010)

  5. @filmitch: Ja, gillade du inte remaken är ju risken vääääldigt stor att du inte blir särdeles förtjust i originalet heller 😉 Det var ju tur att det tog mindre tid att läsa texten än det skulle ha tagit att se filmen 😉

    @Movies – Noir: Åh, då tycker vi likadant, alltså 🙂 Ska genast skutta över och se vad du skrev om dessa mästerverk.

  6. Haha, ”mästerverk” är verkligen rätt ord. Har precis hittat hit och det verkar vara ett trevligt ställe att titta in på så det blir fler besök 😉

  7. @Movies – Noir: Tack, kul att du tycker det. Välkommen! (Skrev inte det tidigare för jag var helt säker på att du hade varit här förut.)

  8. Bara att instämma: jäkligt dålig film rakt igenom. Gillar epidemifilm annars och tog mig an originalet mest i förebyggandesyfte då jag hörde att den skulle göras igen. Bortkastad tid visade sig – för jag har fortfarande inte sett nyinspelningen och är egentligen inte speciellt sugen på den längre heller. Men någon gång kanske våra vägar korsas och då är jag i alla fall förbered. 🙂

  9. @Plox: Du har möjligen inte ett förflutet som scout? 😀 Annars håller jag med om att epidemifilmer är en trevlig och ofta rätt intressant subgenre (som av en händelse går faktiskt soundtracket till Outbreak på datorn just nu).

  10. Själva storyn i filmen verkar intressant. Jag hade för övrigt helt missat att Romero överhuvudtaget gjort den här filmen. Hmm, ser nu att Romero gjorde en del drös med filmer mellan Night of the Living Dead och DofD under 70-talet som för mig är helt okända.

  11. @Jojjenito: Romero är ganska produktiv men ska man döma av The Crazies finns det en anledning till att det mest är NotLD och DotD som är kända. Jag kan tycka att det är synd att det här blir ytterligare en sådan där film där tanken är intressant men själva utförandet fallerar.

  12. En liten, ganska okänd film han gjort som är sevärd (iaf i jämförelse med The Crazies) är Martin (1977) där en ung kille tror han är vampyr och dödar människor för deras blod. Seriemördare eller vampyr, det är frågan. Lite B så klart, men har även sina stämningsfulla ögonblick.

  13. @Movies – Noir: Jag var nog inte helt klar över att det var Romero som hade gjort den, men filmen som sådan känns mer välbekant än tex The Crazies. Kultklassiker har jag fått intrycket av.

  14. Jo, det har du rätt i. Den har fått en kultstämpel över sig och det kan jag till viss del förstå. En bra huvudkaraktär och en till viss del trevlig film är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: