Två barn ser till sin förskräckelse en galning som slår sönder köket i deras hus. Han har också hällt ut fotogen i hela nedervåningen och när de försöker väcka mamma är hon död. Galningen är givetvis huspatriarken i egen hög person och det dröjer inte länge innan familjegården står i ljusan låga.

Denna händelse blir startskottet för lyckliga paret Judy och David, som trots enträgna kallelser från sina respektive jobb som sjuksköterska och brandman, har tid att ligga och smånojsa i sängen ett par minuter till. Medan han åker ut till den brinnande gården åker hon till läkarmottagningen där de två svårt brända barnen tagits om hand. Väl där möts hon dock av mängder av skyddsklädda och gasmaskförsedda främlingar och för varje minut väller det in allt fler av dem med olika typer av mer eller mindre obegriplig utrustning.

Nu får vi också veta att någon form av både smittsamt och dödligt biovapenvirus (kodnamn Trixie) sluppit lös i den tidigare så lugna Evans City samt att militären först nu agerar trots att man varit medveten om hotet under en längre tid. Självklart vaccinerar man soldaterna men till civilbefolkningen finns det inte tillräckligt. Den lokale läkaren ser ändå till att ge Judy en dosis antibiotika och smyga ut henne från mottagningen. Anledningen till att bryta en potentiellt livsbevarande karantän? Hon är ju gravid…

Medan allt fler vitklädda soldater inför undantagstillstånd i den lilla staden, mer eller mindre våldsamt tar sig in i hem för att transportera alla invånare till skolan och konfiskera de vapen som finns till hands försöker bland andra Judy, David, Davids kompis Clank, samt Kathy och hennes far att undfly den skyddslinje som slagits runt Evans City.

Medan förra årets remake av denna mindre kända Romero-rulle mest av allt fokuserade på zombie-aspekten hos the crazies är Romero i princip enbart intresserad av att beskriva en enväldig militärapparat och filmen blir ibland nästan parodisk i all sin federal-paranoia. Bland annat får vi se ett antal anonyma tjänstemän och militärer som iskallt diskuterar hur man ska bortförklara fiaskot som Trixie innebär och vilken storlek på Bomben man behöver i den händelse att smittan inte kan begränsas till Evans City. Givetvis får inte heller Vetenskapsmannen det stöd han behöver för att lösa virusgåtan och en potentiell utväg blir brutalt nedtrampad.

Väldigt få soldater syns utan gasmask och skyddskläder och mycket av berättandet tas upp av olika shoot outs mellan antingen fullt friska invånare som barrikaderat sig och vägrar lämna sitt hus eller ansamlingar av crazies vilka anfaller soldaterna med allt från högafflar till skjutvapen. Det skulle vara intressant att veta hur mycket lösplugg som gick åt under den här inspelningen. En hel del är min gissning.

Samtidigt som soldater tar sig friheter med både borgmästare, polischef och den lilla staden ska vi också engagera oss i det lilla flyktinggängets öden och äventyr. Eftersom Romero inte riktigt kan bestämma sig vilken story han ska lägga krutet på lyckas han heller inte skapa någon direkt känsla ens för David och Judy. Det enda vi egentligen vet är att han är Vietnamveteran och därmed har vissa problem med den nuvarande situationen samt att hon är gravid.

Med tanke på hur mycket Judy egentligen bidrar till att föra historien framåt skulle hon lika gärna kunna ha varit en extra omhuldad chipspåse eller ölflaska som David måste ta hand om eftersom det finns en möjlighet att han kan få ut många nya små chipspåsar eller ölflaskor.

Men det finns fler problem som gör att Romero i här inte alls får till den stämning som han lyckades med i Night of the Living Dead, vilken man ofelbart jämför denna film med. The Crazies rynkar på näsan åt långsam uppbyggnad av atmosfär: våldet kommer snabbt, brutalt och överrumplande. Det hade nog i och för sig kunnat fungera riktigt bra om Romero bara kunnat ta det lugnt och låta åskådaren lite nu och då vila i alla bilder av rött rött blod på kritvita skyddsdräkter.

Som det är nu tar sig regissören knappt tid med att ladda på ännu fler bilder och intryck och det blir ett enda hattande fram och tillbaka mellan kaos på skolan där alla invånare hålls fångna, crazies och friska i en salig röra, nästintill kaos på lokala HQ med ansträngda militärer som svär över fyrkantig byråkrati, soldater som inte riktigt vet varför de i princip ligger i fullskaligt krig med civila amerikaner och vårat lilla gäng.

Själva paranoia-vinkeln fungerar inte heller som någon stämningsskapare eftersom det ju faktiskt finns smittade människor som åtminstone i vissa lägen är fullkomligt livsfarliga. Å andra sidan slänger Romero in tillräckligt många civila som mest beter sig lite vimsigt för att inte ens crazies-farligheten ska kännas särskilt skrämmande.

Det mesta av skådespeleriet pendlar mellan tamt och rätt dåligt. Inte för att de har särskilt mycket att arbeta med, men man börjar aldrig känna för någon av de centrala karaktärerna. Lynn Lowry som Kathy ska föreställa tonåring (hennes pappa pratar om att han inte vill att hon ska dejta) men ser ut att vara alla sina riktiga 26 år vid tillfället. Däremot är Lloyd Hollar som högsta miliärhönset på plats helt ok och Romero följer här också sin linje från Night… genom att ge en förhållandevis stor roll till en svart skådespelare.

Inte heller effekterna är mycket att hurra för, under en biljakt ser ”natten” misstänkt blåfiltrad ut och scenen med den brinnande prästen, som hade kunna bli riktigt otrevlig, blir nu mest skrattretade eftersom den är så enormt kackigt gjord.

I slutänden blir The Crazies tyvärr varken särskilt spännande eller läskig. Möjligheten att diskutera om de verkliga crazies är sjuklingarna eller det sjuka Systemet tas inte alls tillvara. Den bästa scenen är när syskonen i början gör ett litet, litet omtag på inledningen till Night… men den underhållningen varar i ungefär fem sekunder. Remaken var absolut ingen höjdare, men lyckades åtminstone skapa en viss atmosfär.

Annonser