alt. titel: Belle de jour – dagfjärilen

Séverine Serizy borde vara lycklig, men eftersom hon är gift med en snygg och framgångsrik läkare som kan hålla paret med en luxuös våning är hon naturligtvis inte det. Allt som oftast flyr hon sin innehållslösa tillvaro, in i fantasier och dagdrömmar vilka allt som oftast går ut på att Séverine på olika sätt blir bunden och förödmjukad.

Makarnas sängar står kyskt sida vid sida med ett prudentligt litet sängbord mellan sig och Séverine älskar för all del sin make, men det är en kärlek som inte innehåller särskilt mycket njutning. Han är hövisk och försiktig i förhållandet till sin fru, behandlar henne egentligen som ett barn, och man får intryck av att äktenskapet kanske aldrig har ”fullbordats” som det så vackert heter.

Men trots att hon älskar sin Pierre drömmer alltså Séverine om lite tuffare tag och en dag tar hon mod till sig och tar kontakt med en bordellmadam. Efter många om och men och mycket hattande fram och tillbaka blir hon till slut en av det lilla glädjehusets mest populära varor, Belle de Jour (bokstavligt översatt betyder frasen ”daglilja” men eftersom det också är fransk slang för prostituerad blir den svenska översättningen ”dagfjäril”), då hon bara finns tillgänglig mellan två och fem på eftermiddagarna.

Tja, jag vet inte jag… Filmen som sådan är helt ok, Catherine Deneuve är helt magiskt vacker och alla röker som borstbindare. Luis Buñuels mer surrealistiska ådra har tagit det rätt lugnt och för det mesta är det ganska underhållande att försöka lista ut när Séverine drömmer (ofta signalerat av ljudet av hästbjällror) och när det är ”verklighet”.

Symbolspråket är underhållande det också, precis bredvid bordellen ligger en köttaffär och en av torskarna får privilegiet att korka upp en skummande champagneflaska medan en av nattfjärilarna öppnar en sådan där skämtburk som sprutar ur sig ett antal spiral”ormar”. Maken heter Pierre (sten) och en av de få drömmar där Séverine inte är bunden tar plats på en strand, lika kal och ödslig som förhållandet mellan henne och Pierre.

Men Belle de Jour ingick också i SVT:s Filmklubbssatsning och det kanske var ett misstag att jag tittade på Fredrik Sahlins inledning till filmen. Då fick jag nämligen veta att Belle de Jour ska handla om en kvinnas frigörelse och rätt till en egen sexualitet. Och det är här som genus-o-metern blir rejält förbryllad.

Visst, vid ett flertal tillfällen omtalas Séverines frihet: bordellmadamen säger att hon blir fri klockan fem när hon får lämna huset, en torsk säger att han ska ge henne fri om hon bara kan göra honom en sista tjänst. När hon är med Pierre är det nästan vitblonda håret uppsatt i en strikt svinrygg eller på andra sätt tuktat, medan det på bordellen alltid är utsläppt. Men det blir lite svårt att svälja en historia om en kvinnas erövrande av sin sexualitet när den kläs i dräkten av klassiska manliga fantasier.

Jag kan absolut gå med på att Séverines drömmar där hon blir både bunden, slagen och förödmjukad skulle kunna vara en symbol för hennes upplevda ofrihet och hennes avsmak för sig själv eller sitt liv. Särskilt ovanligt att kvinnor själva fantiserar om sådana situationer är det inte heller. Å andra sidan finns det en uppsjö av andra typer av bildspråk som Buñuel hade kunna använda för att beskriva samma känsla. I’m just sayin’.

Det stora problemet i sammanhanget är bordellen och det faktum att Séverine i sin jakt efter självförverkligande alltså hellre väljer att prostituera sig än att exempelvis gå ut och ragga på krogen eller ha en affär med någon av makens bekanta. I bordellmiljön finns ju bara illusionen av kvinnlig kontroll (ja, vi får oss till livs en dominatrixkund), men det är väl knappast någon större hemlighet att de som verkligen har makten är torskarna.

Dessutom är Belle de Jour rätt långt från den prostitutionsvidrighet som porträtteras i exempelvis Lilja 4Ever, de flesta torskarna framställs som i grund och botten harmlösa och lite komiska. Många av dem hälsas förtjust och glatt av både madame och glädjeflickor som gamla bekanta.

Själv upplevde jag det som rätt obehagligt när en av kunderna nyfiket frågar när bordellens allt-i-allo Pallas unga dotter kan tänkas vara gammal nog att börja jobba. Filmens stämning i den scenen är emellertid vänligt frågvis snarare än dräglande lustbetonad. Körsbäret som tronar allra högst uppe på den patriarkala fantasibakelsen torde vara de lesbiska vibbar som dyker upp mellan Séverine och bordellmadamen.

I Séverine har Buñuel de facto skapat den perfekta kvinnan; om dagen hora, om kvällen och natten kysk madonna. Och av den bakelsen är jag inte särskilt attraherad.