På förekommen anledning från Filmitch som i sitt välmatade Bondmaraton kommit fram till Pierce Brosnan och Goldeneye.

***

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1995.

Likt en fläck på heltäckningsmattan, vilken inte har blivit borttagen med Bissells Big Green Clean Machine, dyker alltså James Bond upp igen efter sex år av tystnad. Denna gång har han återvänt till de ryska skurkarna, kanske tog de latinska knarklangarna slut. Ryssarna har utvecklat ett fasansfullt vapen — projekt Goldeneye — där en rymdsatellit kan slå ut alla elektroniska kretsar inom ett mycket precist område på jorden. En brottsorganisation ledd av den mystiske Janus stjäl vapnet och hotar nu att utplåna London. Den ende som kan hejda detta fasansfulla dåd är ni-vet-vem.

När man har växt upp i övertygelsen att James Bond är något av det häftigaste som finns blir man lätt besviken av Goldeneye. Jag vet inte om det beror på att karaktären som sådan helt enkelt måste betraktas som passé eller att den övriga filmgenren har blivit bättre. Problemet är nämligen James Bond själv. Man har skapat en paradox genom att skämta om honom i filmen, samtidigt om han skall behålla sin karaktär intakt. Goldeneye är mer våldsam än sina föregångare (de senaste filmerna undantagna) vilket alltså gör att man inte längre kan ha samma sorglösa inställning till mördandet av bovar. Detta resulterar i att Izabella Scorupco frågar hur Bond kan vara så kall och hjärtlös, Bond ser lite fundersam och skuldtyngd ut i ett par sekunder men i nästa scen dånar kulsprutorna likafullt igen.

Personligen hör jag till Sean Connerys fanclub men får lov att erkänna att Brosnan inte är någon dålig James Bond. Bäst är han dock i actionscenerna, det finns inte mycket att ta av när det gäller någon djupare personlighet. Trots att det får ses som en nödvändighet, snarare än en prestation, lyfter Izabella Scorupco sig över sitt framträdande i Petri tårar och presterar en fullt acceptabel Bondbrud. Dock rymmer även hon sina paradoxer. Samtidigt som man inte kan ha en Bondbrud som inte smälter som smör så fort hjälten vinkar med lillfingret så skall hon också vara både kompetent och handlingskraftig när det gäller. Däremot är Famke Janssen som den elaka Xenia Onatopp, sexuell sadist, direkt pinsam att åse. Dessutom har man, enligt min åsikt, gjort en mindre lyckad tillbakagång till den mer farsartade stilen som blev Roger Moores kännetecken.

För all presumtiv Goldeneyepublik skall jag avsluta med ett varningens ord. I dessa tidener när pengar styr dricker Bond inte längre sin Dom Perignon och kör inte sin Aston Martin. Dessa Bondska kännetecken har istället ersatts med Bollinger och BMW.

Omdöme 2011:
Goldeneye är den första och enda champagnepremiär jag någonsin bevistat i mitt liv men konstigt nog gjorde bubblet mig inte mer välvilligt inställd. Jag förstår egentligen inte varför jag var så ogin för jag har sett om filmen åtminstone två gånger sedan det begav sig och tycker numera att den är en riktigt underhållande Bond, både i sin egen rätt och som BrosnanBond. Och att förvänta sig någon större karaktärsutveckling när det gäller Agent 007 faller ju på sin egen orimlighet. Men vad tycks om tidsmarkören à la infomercial?!

Annonser