Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

Dan Simmons har som sagt utnyttjat Dickens vän Wilkie Collins som berättare, en under den Victorianska perioden fantastiskt populär dramatiker och författare. Han var redaktör för Dickens tidskrift Household Words och publicerade dessutom flera av sina berättelser i vännens andra tidskrift, All Year Round. The Woman in White blev en riktig kioskvältare, bland annat på grund sina sensationalistiska teman.

Laura Fairlie och Marian Halcombe är två halvsystrar som bor hos Frederick Fairlie i Limmeridge House. Laura är brorsdotter och skyddsling till den hypokondriske och exceptionellt egoistiske Mr. Fairlie men han räknar med att snart bli av med henne då hon är förlovad med den äldre Sir Percival Glyde, ett arrangemang som ordnades av Lauras högt älskade far.

Men till Limmeridge kommer så teckningsläraren Walter Hartright. Laura är ung, vacker och känslig, Walter är ung, stilig och känslig; självklart dröjer det max fem sekunder innan de är hals över huvud förälskade i varandra. Eftersom Walter är plågsamt medveten om att hans älskade är bortlovad till en annan man är den enda han kan anförtro sig åt Marian. Hon råder honom att ta avsked av Laura och Limmeridge och han gör det rätta. Laura lider emellertid alla helvetets kval trots att Sir Percival Glyde nu är hos dem och en så uppmärksam fästman man någonsin skulle kunna önska sig.

Till och med när Laura ber honom tänka över det presumtiva giftemålet eftersom hon gett sitt hjärta till en annan ger han inte vika en tum, han hävdar istället att han nu älskar henne ännu mer för hennes uppriktighet. Både Marian och Laura får dock en känsla av att det knappast är en uppslukande förälskelse som driver Sir Percival till att hålla Laura vid hennes löfte till honom och hennes far. Vilken roll spelar egentligen Lauras potentiella arv i sammanhanget och vad hände med den kvinna som skrev ett brev fullt med förvirrade varningar rörande fästmannen?

The Woman in White ståtar med ryktet att vara både en av världens första mysterieromaner (framförallt Hartright måste bli lite av en detektiv för att kunna nysta upp den vindlande historien) och den första sensationsromanen. Sensationsgenren skiljde sig bland annat från sin gotiska föregångare genom att förlägga händelseförlopp fulladdade med kidnappningar, mord, försvinnanden, otrohet och bedragare till mer vardagliga sammanhang istället för fuktiga slott och källarvalv i Transsylvanien eller de italienska alperna. Collins serverar lustfyllt sina läsare ett veritabelt smörgåsbord av mänskliga laster och kriminella handlingar.

Framförallt gör han det genom skapandet av karaktären greve Fosco. Greven är en bekant till Sir Percival och möter upp denne och hans unga hustru på deras bröllopsresa genom Europa. Han är dessutom gift med Lauras faster och paret följer med Laura och Sir Percival till Sir Percivals gods Blackwater Park i Hampshire. Där väntar också Marian som knappt känner igen sin älskade syster. Inledningsvis blir hon tjusad av den jovialiske och kvicke Fosco men allteftersom tiden går visar han fler och fler karaktärsdrag som hon inte kan fördra.

Foscos syn på livet görs särskilt tydligt i en utförligt återgiven diskussion mellan de tre kvinnorna (Laura, Marian och grevinnan Fosco) och de två männen (Fosco och Sir Percival). Laura och Marian hävdar exempelvis att ”crimes cause their own detection” och att brottslingar genomgående är okunniga och korkade typer. Fosco vill å sin sida mena att smarta brottslingar helt enkelt aldrig åker fast och undrar också om den hederlige medborgaren i sin fattiga misär verkligen är lyckligare än den ohederlige.

Collins går med karaktären Fosco därigenom helt emot den tidens populära syn på brottslingar: han är nöjd och glad, en charmangt sällskapsmänniska samt besitter en ”horrible freshness and cheerfulness and vitality”. Han lider inte det minsta av sitt syndiga leverne och det är inte alls uppenbart för alla och envar att han är både skoningslös och kraftfull när så krävs.

Fosco belyses dessutom ur flera olika perspektiv eftersom Collins i The Woman in White använt sig av dokumentromansstilen — berättelsen är sammansatt av ett flertal olika personers narrativ, alla sammanställda av Walter Hartright för att belysa de händelser som rör hans älskade Laura. De huvudsakliga berättarna är Walter själv och Marian genom sin dagbok och de är romanens huvudsakliga hjälte och hjältinna med Laura som den väna mön, vilken måste räddas ur en svår knipa av dem bägge.

Walter är som hans namn antyder rättrådig och godhjärtad medan Marian är synnerligen handlingskraftig, viljestark och påhittig. Det enda som genus-o-meterna hakade upp sig lite på var att Marian påfallande ofta gör jämförelser mellan sig själv och män eller manliga beteenden, men samtidigt känns det inte helt osannolikt att det för en sådan kvinna under den här tidsperioden ständigt blev tydligt vad hon inte kunde eller fick göra just för att hon inte var en man.

Alla de olika perspektiven har distinkta nyanser som gör läsningen uppfriskande variationsrik och som också ger utrymme för en hel del mycket spännande cliffhangers. På det hela taget är The Woman in White en synnerligen trevlig läsupplevelse som balanserar väl både vad gäller humor (tydligast återgiven i Lauras nervöse och lättstressade farbror som beskriver sig själv som ”a bundle of nerves dressed up to look like a man”) och spänning. Händelseförloppet är naturligtvis överdrivet men icke desto mindre ordentligt underhållande. Ska du bara läsa en rejäl sensationsroman i ditt liv, så försök gärna med den här.

Librivoxkvalitet: Fantastiskt bra inläst där de olika narrtiven matchas av olika uppläsare. Ibland blir ljudkvaliteten lite burkig men ofta är det lika bra som köpes.