Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.

Han kommer i kontakt med den norska motståndsrörelsen som initialt är rätt oorganiserad och amatörmässig, om än uppfylld av patriotisk kämpaglöd. Följaktligen blir Max ganska omgående arresterad (tyskarna hittar en låda dynamit under hans säng) men lyckas genomföra en spektakulär flykt och blir transporterad till Storbritannien. Där får han mer genomgripande träning i sabotagets sköna konst och tillsammans med vännen Gregers Gram springer han fram och tillbaka som en skottspole över den obevakade gränsen mot Sverige.

Filmen Max Manus (ett av Norges hittills dyraste filmprojekt) bygger föga förvånande på verkliga händelser. Inte bara vad gäller den norska motståndsrörelsen, utan även i fallet med vår huvudperson Max (egentligen Maximo Guillermo Manus – fadern hade spenderat en hel del tid i Spanien). Motståndsmannen Manus, en hjälte i sin tid, publicerade redan 1945 ett biografiskt verk om sina krigsupplevelser och det är förstås dessa böcker man utgått ifrån i filmen.

Därmed får man kanske också en aning om varför berättandet känns en smula ensidigt, eller kanske snarare lösryckt. En enskild persons perspektiv kan givetvis inte spegla allt det som pågick ens i Oslo under de aktuella åren, inte minst som denna person var i Sverige och Skottland under långa perioder.

Max Manus ger ändå intressanta inblickar i den norska motståndsrörelsen, dess organisation och arbetssätt. Framförallt eftersom min hittills mest inflytelserika källa till kunskap om Norge under andra världskriget var det där knastriga ljudbandet om attentatet på Tungvannsfabrikken i Telemarken som man lyssnade på i högstadiet. (Hmmm, kanske borde man ändå se Kirk Douglas i The Heroes of Telemark?)

Manusförfattarna har också gjort sitt bästa för att inte framställa Max med en skinande hjältegloria och lyckas ganska bra med att istället visa upp en man som blir allt mer trasig av sina krigsupplevelser. Någon som inte kan låta bli att känna ansvar för alla som dör (norrmän, då, kanske vi ska tillägga) i de operationer som han iscensätter, som lider av att ständigt vara på flykt och som försöker döva ångesten och nervigheten med alldeles för mycket sprit.

Däremot har man inte riktigt kunna bestämma sig för om man ska stå på actiondrama- eller docudramabenet och här blir Max Manus lidande. Å ena sidan är det förstås befriande att man inte försökt att skruva till händelser mer än nödvändigt men eftersom verkligheten kan vara synnerligen slumpartad och sällan är särskilt linjär blir känslan å andra sidan som sagt lite lösryckt. Vi får scener som man tror kommer att leda i en viss riktning men som det inte blir egentligen någonting av. Ibland känns filmen mer som ett antal mer eller mindre löst sammanfogade berättelser än som en Historia.

Samma problem gäller porträtteringen av tyskarna. Här ligger fokus på Gestapomannen Siegfried Fehmer men man får egentligen aldrig någon riktig känsla för vad han var för typ av person eller hur den tyska ockupationen och kampen mot motståndsrörelsen manifesterade sig. Om det inte är påhittat i filmen tycks han också ha haft ett förhållande med en norsk kvinna vid namn Solveig och om henne får vi inte veta så mycket mer än hennes förnamn. Menade Fehmer verkligen att tyskarna ville norrmännens bästa eller var det bara en jargong? Inte heller den typen av frågor blir besvarade. Det känns mest som att man pliktskyldigt velat slänga in ”den andra sidan” men utan något tydligt uttalat syfte med dessa scener fyller de tyvärr ingen funktion för historien i stort.

Dessutom undrar genus-o-metern lite försynt om det verkligen inte fanns några som helst kvinnor engagerade i rörelsen? Förutom Max kärleksintresse Tikken vid det brittiska konsulatet i Stockholm är det uteslutande mandom, mod och norske män som gäller. Handlingskraftiga operationer med minor och vapen i hand samt mottagande av medaljer och tappra ord från en kungligt uniformsbeklädd näve. I exempelvis den franska motståndsrörelsen tycks de åtminstone ha förekommit (om än inte i några större mängder) och ska man tro Paul Verhoevens Zwartboek så även inom den nederländska.

Men bortsett från dessa narrativa utmaningar är Max Manus en film med ett högt produktionsvärde, actionscenerna (inte minst de som visar Max flashbacks från Finland) är tajta, våldsamma och andlösa. Dialogerna är för det mesta välskrivna och alla skådespelarna gör ett bra jobb med Steve Buscemi-lookaliken Aksel Hennie som Max i spetsen.

Efter att ha haft den förvisso underhållande Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet som främsta referenspunkt när det gäller norska visuella media under alldeles för många år gjorde Max Manus ett bra jobb med en välbehövlig uppgradering i det avseendet.