Pennan ska som bekant vara mäktigare än svärdet. Freedom Writers vill gärna få oss att tro att den också är mäktigare än gängvåld, fattigdom och droger.

Erin Gruwell kommer som helt nybakad lärare till Woodrow Wilson High School i Long Beach. Hon är full av entusiasm inför uppgiften och studierektorn förstår till sin förvåning att den här läraren inte har blivit placerad på skolan som någon form av straff utan uttryckligen sökt sig dit. Skolan är nämligen med i ett inbussningsprogram och tar emot elever från utsatta områden. I lokalerna ska många olika grupper samsas och, som en av eleverna uttrycker det, det är som ett fängelse. Sin hängivenhet till trots har Erin till en början svårt att få sina elever att lyssna på henne, de har ingen lust att respektera henne bara för att hon är lärare och dessutom påstår sig många av dem hata vita (särskilt hatar de vita auktoritetspersoner).

Hjärtnupet? Självklart. Trovärdig film? Not so much… Jag hade av någon anledning fått för mig att Freedom Writers skulle vara en lärare-omvänder-elever-och-vinner-deras-tillit-film av något bättre snitt  (den får ett nästan 70-procentigt omdöme på Rotten Tomatoes) än till exempel Dangerous Minds och jag satt bra länge och väntade på att denna kvalitet skulle kicka in. Spoiler: det gjorde den aldrig. Hilary Swank skulle lika gärna ha kunnat blåsa pixie dust över sina elever, ungefär så mycket insikt får vi i hur hon lyckades få ordning på en klass som skolsystemet redan har gett upp hoppet om. Det är som ett avsnitt av Top Model: eftersom Swank så hett vill att hennes elever ska lyckas så gör de också det. Det hade bara varit lite mer trovärdigt med åtminstone en unge som skär sönder däcken på hennes bil.

Hilary Swanks oskuldsfulla och, givetvis, katastrofala start i klassen framhävs bland annat av hennes klädsel. Tyvärr får pärlcollier och prudentlig dräkt det mest att se ut som hon gick sin lärarutbildning på 50-talet. Hennes totala förvirring inför klasskaoset antyder att amerikansk lärarutbildning inte innehåller vad som i Sverige kallas VFU (verksamhetsförlagd utbildning) för då hade man ju möjligen kunna tänka sig att det skulle kunna vara en bra idé att praktisera i klasser med den typen av elever som hon sedan ville undervisa.

Karaktärsutvecklingen är lika med noll — Patrick Dempsey som den åsidosatta maken skulle lika gärna ha kunna ersättas med en pappfigur. Imelda Staunton är helt bortkastad på ännu en surkärring och Hilary Swank är obönhörligt kämpaglad även om hon gråter lite när det strular med Patrick.

Föga förvånande visar det sig att denna hjärtevärmande historia om en näst intill patologiskt hängiven lärare har sin grund i verkligheten. Erin Gruwell lyckades få sina elever att prestera långt utöver vad någon trodde vara möjligt genom att uppmuntra dem att i olika former berätta om sina liv, främst då skrift. Vad som kanske är mer behjärtansvärt är också att hon fick dem att känna samhörighet med andra genom böcker som Anne Franks dagbok och Romeo och Julia i ett samhälle där den egna familjen, gruppen, gänget, är allt. Historien hade varit värd ett bättre öde än denna dramatiserade dokumentär.

Nej, vill man se hur duktiga och engagerade lärare utför mer eller mindre underverk med struliga och omotiverade elever är det nog ett bättre val att se ett avsnitt av Klass 9A eller varför inte ännu hellre någon av realityserierna med körledaren Gareth Malone: The Choir, The Choir: Boys Don’t Sing och The Choir: Unsung Town?