De sista dagarna i augusti 1968 var stolta dagar för borgmästaren Richard J. Daley, då hans Chicago skulle vara värd för det demokratiska partikonventet. Lyndon B Johnson hade meddelat att han inte skulle ställa upp som kandidat för ytterligare en presidentperiod, vilket innebar att det inte var något vanligt konvent som skulle äga rum – man skulle välja en ny presidentkandidat.

Ett smolk av närmast bibliska proportioner i Daleys glädjebägare, även om han försökte att inte låtsas om det, var emellertid de antikrigsaktivister som lusade ned hans fina stad och då inte minst dess parker. I tiotusental hade de strömmat till Chicago för att protestera mot amerikansk imperialism och rasism i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet. Nationalgardet hade kallats in och nästan lika många tusen soldater och poliser patrullerade nu stadens gator dag och natt. Man kan väl föreställa sig att utkablade nyhetsbilder på gasmaskförsedda soldater på amerikansk mark inte var den Chicago-bild Daley hade tänkt sig att förmedla.

Givetvis gick allt käpprätt åt helvete. Den 26 och 27 augusti förekom en del skärmytslingar mellan polis och demonstranter, inte minst under natten i stadens parker eftersom de ditresande demonstranterna försökte sova där. Men den 28 augusti höll man ett möte som därefter utvecklades till en marsch om ett antal tusen demonstranter som försökte ta sig fram till konventbyggnaden. De blev stoppade av polisen eftersom de inte hade tillstånd att marschera, bara att hålla sitt möte, och det hela urartade snabbt till upplopp och total panik med poliser, tårgas, batonger och arresteringar. Det hela lugnade inte ned sig förrän efter fem dygn.

I spillrorna måste givetvis skyldiga finnas och det är dessa som är The Chicago Seven. Förvirrade? På grund av titeln? Nå, från början åtalades åtta aktivister för att ha korsat statsgränsen ” with the intent to incite a riot”. En av dessa åtta var Bobby Seale, en av grundarna av De svarta pantrarna. Han tjafsade så mycket i rättssalen att domaren Julius Hoffman först rent fysiskt belade honom med munkavle och sedan avskiljde honom från de övrigas rättegång. Och sedan var de bara sju… Den åtalade Jerry Rubin menade dock att även deras advokater, William Kunstler och Leonard Weinglass, fick ta en rejäl smäll, alltså: Chicago 10.

Chicago 10 lägger sig någonstans mitt emellan dramadokumentär och dokumentär. I det stora hela används arkivbilder från nyhetssändningar, filmade presskonferenser, tal och möten men i de fall där det bara finns ljudspår eller utskrifter bevarande (framförallt då själva rättegångsprocessen och radiointervjuer med Abbie Hoffman) har regissör Brett Morgan valt att dramatisera det genom animerade delar. Därför blir animeringarna inte så mycket ett medium för att visualisera det som inte kan fångas på celluloid, utan det som helt enkelt inte har bevarats. Morgan tar sig vissa friheter som animeringarna erbjuder för att ibland understryka stämningar eller göra kameraåkningar som i verkligheten skulle ha varit omöjliga, men för det mesta är de tecknade segmenten lika fast förankrade i verkligheten som arkivmaterialet. Huruvida de också är förankrade i sanningen är däremot en annan fråga.

Man får nämligen knappast någon känsla av att Morgan varit ute efter att visa upp hur saker och ting ”verkligen” gick till, istället är det ett friskt kontrasterande mellan kärlekshävdande hippieaktivister, vilka vill skapa ett samhälle där krig är en omöjlighet, samt en fyrkantig, föråldrad och inte sällan våldsam ordningsmakt. I rättssalen uppträder de åtalade i domarkåpor och ska ha föreslagit för juryn att de borde testa LSD. Domare Hoffman framstår istället som en bakåtsträvande och fördomsfull dinosaurie som tar sig alldeles för stora friheter i sitt ämbete. Juryn är pryd och när vittnen ska relatera vad som sades under demonstranternas möten säger man inte ”fuck” ens som citat utan hänvisar till det som det-runda-ordet-på-fyra-bokstäver-som-börjar-på-F.

På klassiskt rättegångsfilmsmanér saxar narrativet fram och tillbaka mellan rättegången i mars 1969 och ödesdagarna i augusti året innan. Till tonerna av Vivaldis ”Vår” får vi se nationalgardet träna upploppsteknik samtidigt som demonstranterna tränar fredlig motståndsteknik. Just musiken är ett rätt intressant kapitel, Morgan har tacksamt nog valt att inte tonsätta sin 60-talsfilm med enbart 60-talsmusik och istället blir vi trakterade Eminem, Rage Against the Machine och Beastie Boys vid sidan av Merle Haggard och Black Sabbath.

Eftersom rättegången givetvis inte spelades in ens som ljudband utan bara finns som avskrifter har dessa delar också fått nya röster, vilket väl fungerar sådär får man lov att säga. Nick Nolte som en av åklagarna är tillräckligt anonym för att man inte ska känna igen honom med en gång men Hank Azarias röst är alldeles för välbekant och framförallt alldeles för förknippad med The Simpsons för att det inte ska bli skrattretande. Roy Scheider som domare Hoffman låter exakt som senator Palpatine, vilket jag inte tror var meningen.

Tyvärr gör det rikhaltiga arkivmaterialet att Chicago 10 blir lite styrsellös och de animerade delarna känns inte tillräckligt innovativa för att inte lika gärna ha kunna ersättas av regelrätta skådespelardramatiseringar. Filmen hamnar i den solida mer-intressant-än-bra-kategorin. Hur roligt det än är att se real live hippies och höra kostymklädda tjänstemän klassificera dem som livsfarliga kommunister skulle jag hellre ha sett att Morgan gått samma väg som författaren George R.R. Martin tog med sin Armageddon Rag. Hur ser de åtalade sju på sin aktivism och sitt patos idag? Är de fortfarande uppeldade av ”the second American revolution” eller har de slagit sig till ro och lever stadgade medelklassliv med sina ungdomssynder blott som svaga ekon under campingturer och shoppingrundor?