alt. titel: Storstadsdjungel

De som hävdar att professionell idrott var renhårigare och mindre artificiell för femtio år sedan, utan doping, höghöjdsträning och en avsevärd kommersialisering bör slå sig ned framför boxningsfilmen The Harder They Fall. I sällskap med den före detta sportjournalisten Eddie Willis får man stifta bekantskap med det fullkomligt hänsynslösa spelet utanför boxningsringen.

Promotorn Nick Benko har många boxare i sitt stall men har alltid drömt om en världsmästare. I den argentinske jätten Toro Moreno är han övertygad om att han har hittat sin kandidat. Problemet är bara att Toro, ”the wild man from the Andes”, är lika smidig och snabb i ringen som Boris Karloffs monster iförd blykängor. Men Nick och hans anhang ser inga problem i det, matcher kan man alltid fixa bara man känner managers som har tillräcklig pli på sina boxare. Det de behöver är en pressagent som känner rätt folk och kan få ut exakt rätt information om den sydamerikanske Goliat genom exakt rätt kanaler.

Den mannen är Eddie Willis. Tidigare populär sportjournalist är han nu arbetslös och nästintill pank sedan hans tidning lade ned. Han är för stolt för att gå tillbaka till ett nesligt redigerarjobb och hoppar på Nicks erbjudande enbart tack vare den lockande lönen. Med start på den amerikanska västkusten boxar sig Toro österut i läggmatch efter läggmatch. Det är knappast ett jobb Eddie är stolt över och hustrun Beth tycker att han borde hoppa av helt och hållet men Eddie har en beundransvärd förmåga att låta ändamålen helga medlen. Nick har helt enkelt lyckats hitta precis rätt pris för Eddies självrespekt och principer.

The Harder They Fall är en upprörd film. Blottläggandet av en genomrutten bransch som bygger betydligt mer på show och inkomster för alla utom boxarna själva (managern: ”Fighters are dirt!”) snarare än det man gärna framhåller, sportsmannaanda och ärliga fighter, är obeveklig.

All sympati ligger hos utövarna, de stolta och naiva stackare som alltid tror att de har ytterligare en fight kvar inom sig. Alla andra: managers, promotors, pressagenter, är inget annat än hjärtlösa parasiter (tränare framställs som något mer ambivalenta). Publiken är nästan värst av alla, för ett par dollar hoppas de få se någon annan blöda och tjuter som ett vilddjur när de misstänker att en boxare inte gett sitt allt i ringen.

I det är det lite ovant att vår protagonist är någon som förvånansvärt länge spelar med och som från första början ger sig in i leken med vidöppna ögon. Eddies cyniska attityd får naturligtvis en hel del hjälp på vägen av Humphrey Bogart i sin sista filmroll. Det känns rätt befriande att inte känna sig riktigt säker förrän precis mot slutet om han kommer att löpa linan ut eller ge efter för Toros hundlika ögon som alldeles för tillitsfullt betraktar den desillusionerade murveln.

Samma tveksamhet tillåts vi däremot inte känna inför Rod Steigers promotor och hans kumpaner (Toro omges av mer folk än om han vore ett maffiavittne skyddat av FBI). De är nästintill parodiskt krassa och i varje hotellrum på vägen är det fest med sprit och lättfotade kvinns. Förutom dessa damer är den enda kvinnliga karaktären Eddies hustru Beth (spelad av den 22 år yngre Jan Sterling) som givetvis är rakryggad och inte uppskattar en bransch som får hennes man att bete sig som en hycklare.

The Harder They Fall är lite för patosfylld för att bli en riktig fullträff, det lilla TV-inslaget där en tand- och hemlös före detta mästerskapsboxare intervjuas om sin fruktansvärda situation på skid row känns rätt tungfotad och har skohornats på plats i handlingen. Däremot är de moraliska spetsfundigheter som Eddie slåss mot lika aktuella idag som då. De som har råd kan kosta på sig att vara hederliga och inte ljuga, men alla andra helt enkelt får göra vad som krävs för att dra in löningen.

Annonser