Två själar, samma tanke. Man kan verkligen undra om Dan Simmons och Matthew Pearl var på samma Dickensseminarium i mitten på 2000-talet eller något sådant. Vad är annars oddsen för att det knappt 140 år efter publiceringen av den victorianske författarens ofullbordade sista verk kommer två böcker som fokuserar på just detta sista ofullbordade verk? Eller också har den gamle författaren börjat gå igen och vill förmedla något ytterst viktigt till omvärlden.

I så fall borde han kanske ha skaffat sig bättre förmedlare. Dan Simmons Drood var ojämn och alldeles för lång. Matthew Pearl förstärker med The Last Dickens misstanken som började med The Poe Shadow: att första boken The Dante Club var en lyckträff.

The Last Dickens, som i likhet med sin ”förlaga” The Mystery of Edwin Drood är uppdelad i sex delar, utspelar sig i parallella tidevarv. Dels får vi följa Charles Dickens på sin minst sagt kaotiska amerikanska lästurné under hösten och vintern 1867, dels hakar vi på amerikanske förläggaren Osgood och bokhållaren Rebecca Sands när de 1870 hoppar över ”the pond” åt andra hållet. Osgood publicerar nämligen Dickens verk i USA men förlaget är på fallrepet eftersom frånvaro av copyright gör att andra aktörer kan armbåga sig in på marknaden.

Osgood och hans partner Fields tänker sig nu att om de kunde lägga vantarna på någon ledtråd, oavsett hur minimal, som kunde visa hur Dickens föreställde sig att mysteriets upplösning skulle se ut skulle deras lycka vara gjord. Men redan på överresan blir Osgood attackerad av en skum figur och det ska visa sig att Londonluften inte är särskilt mycket mer hälsosam.

Medan Simmons i Drood intresserade sig väldeliga för förhållandet mellan författarkollegorna Charles Dickens och Wilkie Collins är det författarprodukterna som står i centrum i The Last Dickens. Edwin Drood och hans mysterium är Osgoods och Rebeccas allt överskuggande ledstjärna och på köpet får man en ganska intressant inblick i förlagsdjungeln i det sena 1800-talets USA.

Tyvärr är den aspekten den enda som blir verkligt intressant i The Last Dickens. I sin debut The Dante Club lyckades Matthew Pearl väva ihop ett riktigt fint litet mysterium med en gruvlig stämning. I Drood lyckades Dan Simmons åtminstone ibland få till en lika gruvlig stämning med Londonska kyrkogårdar och katakomber. Men trots att Pearl gör sitt bästa med galna amerikanska fans och naturligtvis också de oundvikliga opiumhålorna lyfter det aldrig. När upplösningen väl kommer kan jag knappt uppbåda tillräckligt med intresse för ansträngningen att förstå hur det hela egentligen hängde ihop.

Möjligen beror på det på alla karaktärer känns väldigt platta. Medan Drood på sina ställen svämmade över av karaktär är The Last Dickens alldeles för tillknäppt. Det kärleksintresse som Osgood känner för Rebecca känner jag varken själv eller förstår, för hon framstår som rätt intetsägande. Om än kapabel och modig och allt det där som ska skilja ut henne från sina medsystrar men som inte gör det på det sätt som gills.

Nej, är man inte fanatisk Dickens-entusiast är The Last Dickens definitivt en Droodsk spin-off som kan hoppas över.

Betyg 2