Legosoldaten Toorop försöker överleva på något sätt i Nya Serbien i en okänd framtid. Som varje äkta amerikan vill han naturligtvis inte spendera sina sista dagar i sunkiga Europa, eller ännu värre: übersunkiga Östeuropa men kan på grund av någon form av svartlistning inte återinträda i moderlandet.

Ryske gangstern Gorskij ger honom dock ett erbjudande han inte kan avböja. Om Toorop åtar sig att frakta en flicka från ett avlägset neolitkloster i Kirgizistan till New York ska Gorskij se till att han inte bara kommer att kunna ta sig in i landet, utan att han kommer att kunna göra det med ett rent samvete. Eller i alla fall ett rent brottsregister.

Nu gäller det bara för Toorop att köra flickan Aurora och hennes beskyddarinna, nunnan Rebeka, till Georgien för att därifrån ta tåget till Vladivostok för att därifrån ta en rysk ubåt till Kanada för att därefter ta snöskotrar över gränsen till USA för att därefter medelst buss och flyg ta sig till New York. Piece of cake…

Ska jag vara helt ärlig är jag faktiskt lite besviken – jag hade förväntat mig något betydligt sämre av Babylon A.D. Av en film som inte ens klarar tioprocentsspärren på Rotten Tomatoes trodde jag att jag skulle få 90 minuter av underhållande bedrövlighet eller åtminstone en monumental mindfuck à la Southland Tales. Istället sitter jag med ett stort ”Jaha” ringande i skallen.

Tänker man efter finns det faktiskt gigantiska hål i historien, vilket sannolikt kommer sig av att filmen är en adaption av cuberpunkboken Babylon Babies av fransk-kanadicken Maurice G. Dantec. En adaption som nog inte blir enklare av att boken ska vara inspirerad av filosofen Gilles Deleuze och shamanism.

Vad är egentligen flickan Aurora och vad är det för mystiskt piller hon får av läkaren i den avlägsna klostret? Hur tar sig det lilla sällskapet in i USA, som inledningsvis antyddes vara det absolut största hindret för resan? Vad är det som har hänt med världen, är alla djur kloner och har man lärt sig att klona människor också? Vad går neolitreligionen och dess kyrka ut på och vem är dess bistra översteprästinna?

Men av någon anledning lyckas Babylon A.D. liksom glida över alla dessa hål utan att man reagerar nämnvärt vid själva tittningen. Inte heller är själva produktionen tillräckligt dålig för att man ska uppröras, även om kostymavdelningen, för att återskapa en äktrysk känsla, tycks ha skött mesta delen av sin shopping på närmaste Ö&B. Och skit vore väl annars med tanke på att spektaklet kostade 70 mille.

Däremot är klippningen i den stora shoot out-scenen ingen höjdare, det är knappt att man hänger med på vad som händer ens med våra huvudpersoner. Tydligen hade man också stora väderproblem genom hela filmen och möjligen är det därför man valde att spela in en av snöscenerna i vad som mest av allt ser ut som ett friglolitlager. Den rykande andedräkten som är CGI:ad in i efterhand är inte heller något som man ställer sig upp och gör vågen för.

Vin Diesel gör vad han är där för att göra, varken mer eller mindre. Mot slutet blir det väl något mindre. Låt oss helt enkelt säga att känslouttryck inte är vår vän Vins starka sida. Och trots att han bedyrar för den unga Aurora att hon bara är ett paket som ska levereras, drabbas han ändå av den obegripliga hederskodex som tycks behäfta alla legosoldater i samma situation. Erbjuden dubbelt så mycket pengar som han fick för den ursprungliga ”leveransen” för att istället dumpa Aurora på stället tackar han naturligtvis nej.

Babylon A.D. är långt ifrån något mästerverk. Mest av allt känns det som om man velat göra en skitig sci-fi-tagning på The Transporter och sedan, som en egenhändigt hopsnickrad utbyggnad på mexitegelvillan, hakat på en bihistoria som ska ta hand om cyberpunkvibbarna. Å andra sidan blir den aldrig riktigt rutten, det var inget masochistiskt stordåd att ta sig igenom det hela. Å tredje sidan var den inte särdeles underhållande. Å fjärde sidan blev jag inte ens så engagerad i den att jag vet hur jag ska avsluta den här recensionen…