alt. titel: Dagbok från en motorcykel

Två män, en motorcykel och den öppna landsvägen. De skulle ha kunnat heta Billy och Wyatt, men nu heter de Alberto Granado och Ernesto Guevara. Ja, det är den Guevara. 1952 planerade de två vännerna att åka igenom bland annat Chile, Peru och Venezuela och Alberto tänkte också om möjligt skaffa sig en kvinna i varje stad.

Ernesto hade bara ett litet tag kvar till dess att han var färdig läkare och Alberto var biokemist, men sina utbildningar till trots sökte de sig hellre till ”verklighetens folk” än till rika hus för böner om övernattning och mat. Transportmedlet var Albertos 500 cc Norton, La Poderosa (den mäktiga/kraftfulla) och hela resan dokumenterades av Ernesto i dennes dagbok.

Till en början ser männen det hela som en ren nöjesresa, något de gör för att komma bort från civilisationen och för själva resandets skull. Kanske inte det jag själv skulle välja i första hand med dammiga och övergivna sydamerikanska vägar där de med jämna mellanrum dessutom kraschar motorcykeln eller kör fast i snön.

Men allt eftersom månaderna går och La Poderosa måste skrotas (varvid apostlahästarna är det enda som återstår) övergår resan till att bli något som förändrar åtminstone Ernesto i grunden. Han ser för första gången på nära håll de stora skillnaderna som finns i Sydamerika mellan de som har och de som inte har. Till saken hör också att de som inte har ofta är indianer, alltså den ursprungsbefolkning som man eventuellt skulle tycka hade betydligt större anspråk på landet än de spanska ättlingar som tränger ut dem från deras jord.

I Chile träffar de på ett indianpar som på grund av sina kommunistiska sympatier måste gå långa vägar till fots för att hitta nya arbeten. Ernesto och Alberto gör dem sällskap till koppargruvan i Chuquicamata där i en scen, påminnande om Vredens druvor, förmän går och gallrar bland presumtiva arbetare som sedan föses upp på en lastbil likt boskap. När de kommer till Peru stannar de under en period i leprakolonin San Pablo där Amazonfloden utgör en mycket tydlig gränsdragning mellan accepterade och utstötta.

Inledningsvis är Diarios… en smula seg och man undrar om det här kommer att vara hela grejen — Ernesto och Alberto (vilka förvisso delar en skön relation) som kör omkring på sydamerikanska vägar och träffar folk. Men när La Poderosa ger upp andan (i en kokrock), och själva framflyttningen egentligen blir betydligt långsammare eftersom de två vännerna får börja gå, får berättelsen ett bra driv. Man börjar se mönstret med Ernestos gryende patos och idealism som uttrycks i tankar om pan-amerikanism och kommunism. Jämförelser med Che ligger nära till hands men Diarios… ger i alla fall mig en betydligt bättre bild av vad som låg bakom och drev Ernesto till att bli ”Che” Guevara.

Diarios… lyckas dessutom bra med sin framställning, alla som ser den vet ju vart Ernesto är på väg men filmen som sådan undviker skickligt förutspående scener eller uttalanden som ska göra (över)tydligt att den man vi ser framför oss är den som snart ska bli en baskerklädd ikon. Trots att filmen avslutas med Ernestos egna ord om att resan egentligen bara var ett brottstycke ur två liv som följdes åt under en tid, lyckas den skapa något mer. Den skapar ett sammanhang.

Annonser