Biografiska filmer (och böcker med för den delen) är knepiga. Å ena sidan upplever jag dem oftast som ”lätta”, det är lätt att bli intresserad av ett människoöde, hur trivialt det än kan verka inledningsvis. Å andra sidan måste historien vara välberättad för att man inte bara ska bli intresserad utan också engagerad, att identifiera sig med människoödet och hitta en gemensam klangbotten även om upplevelserna inte är desamma.

Det är nog ingen överdrift att säga att livet sällan lekte för proffsboxaren Rubin ”The Hurricane” Carter. Uppvuxen i ett amerikanskt femtiotal där segregationen och rasismen även i det nordstatliga New Jersey var påtaglig, in och ut ur ungdomsfängelser större delen av sin ungdom. Till och med när han släpptes från sin sista fängelsevolta och med en gång kunde hoppa på boxningen som en framgångsrik mellanviktare (en aggressiv stil och oväntad slagkraft gav honom smeknamnet) drevs han mer av hat än något annat, hat mot vita och det samhällssystem som de skapat för att hålla nere sådana som han.

Och det var en attityd som skulle bekräftas på ett sätt som The Hurricane sannolikt inte ens i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig. En natt i mitten av juni 1966 letade Patersons poliskår efter två svarta män i en vit bil efter en skottlossning i en bar som resulterade i två dödade och två skadade. Rubin Carter, tillsammans med beundraren John Artis, på väg hem från en annan bar passade den beskrivningen lika bra som några andra. Inledningsvis var flera av vittnena osäkra på om det verkligen var Rubin och John de hade sett men efter lite övertalning från rättväsendet resulterade vittnesmålen i fällningar för de båda männen och tre livstidsdomar (en av de skadade hade också hunnit dö).

Rubin Carter gjorde sitt bästa för att hantera fängelsevistelsen på sina villkor i den mån det gick och det kunde behövas eftersom han skulle komma att spendera 28 år innanför murarna.

Utifrån min inledning kommer det kanske inte som någon större överraskning att Norman Jewisons The Hurricane är en film som helt klart placerar sig i kategorin ”Intressant” men däremot aldrig når nivån av ”Engagerande”. Jag tror exempelvis att de alla flesta (inklusive jag själv) känner igen Dylan-låten ”Hurricane” men kanske har sämre koll på att den skrevs av folkartisten för att sätta ljus på den rättsröta som satt boxaren bakom lås och bom.

För Rubin Carters fall rönte nämligen en hel del uppmärksamhet, både vid den första fällningen och den omprövning som skedde knappt tio år senare. Då hade Carter också hunnit skriva en självbiografi (The Sixteenth Round: From Number 1 Contender to #45472) och det var läsningen av denna som inspirerade Dylan till sin låt.

Istället för att vara en strikt och kronologisk biografifilm berättas historien om Rubin Carter utifrån perspektivet hos den unge Lesra Martin som kommer över The Sixteenth Round på en bokloppis. Lesra är intelligent men en stökig uppväxt har resulterat i att han fortfarande vid 16 års ålder var analfabet och Carters bok är en av de första han köper på egen hand. Både detta faktum och naturligtvis boxarens historia om sin livslånga kamp mot ett förtryckande och orättvist system gör stort intryck på tonåringen.

Regissör Norman Jewison har en minst sagt imponerande meritlista och The Hurricane skulle kunna ses som en blandning av flera av Jewisons tidigare verk. Rasismen från In the Heat of the Night, rättsfallstemat från …And Justice for All, rättvisepatoset från Jesus Christ Superstar och relationstemat från…varför inte Moonstruck?

Problemet ligger primärt i det faktum att medan alla dessa filmer fokuserar på ett tema upplever jag att The Hurricane inte lyckas i sin målsättning att inkorporera allt på en och samma gång. Upptaktens scen där Carter är orolig för att bli fråntagen sitt manus i en rumsinspektion finns egentligen bara för att etablera det faktum att han skrev en biografi som sedan skulle hamna i Lesras händer. Carters attityd och inställning till det vita samhället poppar upp lite här och var men får aldrig varken djup eller fäste (dessutom tycks beskrivningen av hur han blev ”fråntagen” världsmästartiteln i matchen mot Joey Giardello inte riktigt motsvaras av verkligheten).

Flera karaktärer försvinner på ett lite märkligt vis efter att de har tjänat sitt syfte: man undrar över både John Artis och Carters fru Mae Thelma. Fängelsevakten Jimmy i Clancy Browns alltid imponerande skor känns extremt tunn och i princip omotiverad. Däremot är relationen mellan Lesra och livstidsfången fascinerande och ömsint beskriven men tappas bort lite när The Hurricane går över i rättegångsmode.

För självklart måste vi ju få en upplösning och en lycklig sådan. Samtidigt har man under filmens gång (trots dess modiga 145 minutrar) inte fått tillräckligt med insikt i fallet. Nu känns det som att Jewison kallt räknar med att man ska glädjas med Carter och Lesra med samma oförbehållsamhet som uppenbarligen alla medfångarna gör när beskedet kommer att Carter ska släppas fri. Men varför var polisen Della Pesca egentligen ute efter vad som mest tycks vara en personlig vendetta mot boxaren? Och filmen som sådan tycks ha tagit sig vissa friheter med Carters historia även i andra avseenden än hans boxningskarriär: han satt inte bara i ungdomsfängelse, han blev också fälld för både rån och överfall som vuxen.

Sedan har vi den oförliknelige Denzel. Han blev Oscars-nominerad för sin rolltolkning av rättsröteoffret The Hurricane men förlorade den gången mot Kevin Spacey och Lester Burnham. Fullt rimligt tycker nog jag eftersom Denzel de senaste åren har börjat kännas liksom utslätad på något vis. Hans insatser är alltid solida men aldrig uppseendeväckande, oavsett om filmen heter American Gangster, John Q eller Training Day. För min del är den sista filmen där han gjorde någon form av avtryck i min blaserade hjärna och förhärdade hjärta Philadephia.

The Hurricane är ett solitt hantverk och höjer sig absolut över ”Jaha”-filmernas sugande myrmarker. Men i det här fallet hade Jewison gjort klokt i att fokusera på en film och inte flera.