SöndagsDrood: Drood (2009)

Filmitch, this one’s for you…

***

I början av juni 1865 for ett tåg av sina spår vid Staplehurst i det brittiska grevskapet Kent. Trots att tio passagerare mötte sin död vid tillfället finns det ingen större anledning till att just denna olycka skulle ha satt sitt avtryck i de historiska annalerna. Framemot mitten av 1800-talet var järnvägskatastrofer av större eller mindre omfattning ganska vanliga, likaså att ett visst antal passagerare oftast strök med.

Men det speciella med just Staplehurstolyckan var inte själva olyckan i sig, utan det faktum att av tågets passagerare var den vid tiden exceptionellt populäre författaren Charles Dickens. Han beskriver i ett efterord till boken Our Mutual Friend hur han klättrade tillbaka in i vagnen för att rädda sitt dyrbara manuskript och skrev också spökhistorien “The Signal-Man”, om en tågkrasch. Dessutom tyckte han efter detta aldrig om att åka tåg, vilket naturligtvis blev något problematiskt för en så upptagen man i ett land och en tid när allt resande över ett par mil företogs via järnväg.

Vad som kanske inte är lika välkänt är att Dickens vid tillfället också träffade på en högst märklig uppenbarelse. Klädd i en tjock svart kappa, med en röst som är mer ett hest viskande och en näsa som inte är stort mer än två hål rakt in i ett fiskbuksblekt ansikte uppenbarar sig en man som påstår sig heta Drood. Han gör vissa hänvisningar till Londons allra mest ruffiga och ruskiga delar, vilka gemensamt går under namnet ”rookeries” (bland annat innehållande Whitechapel, välkänt för alla Jack the Ripper-intresserade), i stort sett inget mer än rena slumområden i stadens östra delar.

Dickens blir hejdlöst fascinerad av denne Drood (som han misstänker för någon form av onämnbara kannibalistiska handlingar där vid olycksplatsen i Kent) och försöker efter någon månad att söka upp honom. En tryckande kvav julinatt ger han sig in bland dessa rookeries och jakten på Drood leder honom till slut ned i Londons mindre kända katakomber och mer kända kloaker. Ingången till Droods kungarike ”Undertown” är passande nog ett mausoleum vid kyrkogården Saint Ghastly Grim’s.

Men Dickens ger sig inte ensam ut på sin upptäcksfärd, i släptåg har han den föga entusiastiske författarkollegan och vännen Wilkie Collins och det är genom Collins ögon och penna som Drood berättas (av Dan Simmons ska vi kanske förtydliga). Collins känner sig mycket tveksam till hela företaget och blir inte mer imponerad av den minst sagt fantastiska historia som Dickens menar att Drood berättade om sig själv efter författarna hade skiljts åt där nere i underjorden.

Collins förhållande till Dickens är på det hela taget synnerligen ambivalent – han älskar personen men hatar geniet. Och inte kan det vara så lätt att ständigt bli övertrumfad när man tävlar på samma arena. Dickens framstår i Collins (eller ska vi säga Dan Simmons?) beskrivning som en sådan där människa som har lätt att knyta personer till sig utan att kanske riktigt förstå hur starka dessa band kan uppfattas av den andre. Han refereras ofta till som ”the Inimitable” (den oefterhärmlige) och inte alltid särskilt välvilligt av vår berättare. Collins är dessutom svåger till Dickens dotter Kate och hans besök i författarens hus Gad’s Hill Place är många och långa.

Ofta benämns Collins som den mer berömde författarens protégé och att det avgörande momentet i hans karriär var när han träffade Dickens. Dock framställs inte Dickens i Drood som helt okänslig för rivaliteten mellan honom och Collins, trots att de vid ett flertal tillfällen samarbetade kring olika projekt och Collins också under en period var redaktör för tidningen Household Words. Lite nu och då kommer ”vänliga” kommentarer och påpekanden om hur Collins skulle kunna förbättra något i en pjäs eller en berättelse och det är helt uppenbart att Simmons satsar på en rejäl urladdning förr eller senare.

Emellertid är Collins en något opålitlig ciceron och berättare. Han är redan när Drood börjar den där ödesbestämda dagen i juni en tung laudanummissbrukare (opiumalkohol) på grund av svår gikt och han går under berättelsens gång över till att både röka rent opium i en av Londons många opiumhålor (belägen nere Droods katakomber) samt trycka i sig morfin. Han ser dessutom lite nu och då uppenbarelsen av en kvinna med likgrön hy och tänder likt betar samt ”the other Wilkie”, hans dubbelgångare, som Collins är orolig för ska ta över hans författande om han inte är försiktig.

Men denna skakiga guide, vanligtvis med flera glas ren laudanum (egentligen ska doseringen vara max ett par droppar i ett glas vin) innanför västen, är den enda hand vi har att hålla i så det är bara att gilla läget och följa med på färden.

Tyvärr är färden även den lite skakig. Dan Simmons tycks ha siktat på att både skriva en skräckberättelse, starkt influerad av ett suggestivt gasbelyst och dimmigt 1800-talsLondon, och en populärvetenskaplig litteraturhistoria med ett dramatiserat fokus på rivaliteten mellan Collins och Dickens. Resultatet är inte så helgjutet som man skulle kunna önska.

Beskrivningen av det kulturella London som roterade kring Dickens vid den här tidpunkten, de facto en veritabel industri i sig själv med tidskrifter, böcker, pjäser och uppläsningar av sina mest populära verk, är helt klart intressant. Inte minst kontrasterandet av den engelska och amerikanska publiken när det exempelvis gäller inställningen till Shakespeare, den samtida fascinationen för mesmerism eller Dickens tröstlösa kamp för upphovsrätt och mot piratkopiering (en kamp som även många andra författare förde vid den här tiden). Däremot blir den lite långrandig på sina ställen, kanske framförallt eftersom man faktiskt inte plockade upp knappt 800 sidor tegelstenspocket för att bli upplyst i litteraturhistoria. Rolig bonus vid sidan av, ja. Sida upp och sida ned med utläggningar, nej.

Då lyckas Simmons bättre med fokuseringen på Collins (och även Dickens) privatliv. Ingen av männen kan väl sägas vara någon mönstermänniska på hemmaplan. Dickens mer eller mindre kastade ut sin första fru Catherine (som bland annat fött honom tio barn) när han träffade den unga skådespelerskan Ellen Ternan som han sedan underhöll för resten av sitt liv. De levde naturligtvis aldrig tillsammans eftersom skilsmässa från Catherine var en otänkbarhet, men det var exempelvis Ellen Ternan och hennes mor som var Dickens sällskap vid Staplehurstolyckan.

Wilkie Collins å sin sida höll sig med en änka, Caroline G(raves), vilken upptogs i folkbokföringen som hans ”hushållerska” och även om hon fick äran att leva under samma tak som Collins hindrade det inte att vår berättare samtidigt försörjde en ung kvinna vid namn Martha R(udd) med vilken han fick tre barn. Både när det gäller Dickens och Collins får man intrycket av att arrangemangen var välkända och fullt acceptabla så länge det inte skyltades med dem allt för uppenbart.

Greppet att använda Collins som berättare är lyckat, man finner sig ofta ta parti för den ärligt talat rätt gnälligt förfördelade Wilkie eftersom det alltid är så mycket lättare att identifiera sig med en underdog. Dickens framstår dessutom inte sällan som rätt underhållande olidlig. Vad som däremot inte blir särskilt lyckat är det direkta berättartilltalet som Simmons utrustat sin huvudperson med. Det är ”Dear Reader” högt och lågt och om det räckte med detta skulle det väl ha kunnat passera, men Wilkie får också säga saker om det tjugoförsta århundradet som mest blir ganska fåniga – ”Perhaps you British or American Peoples a hundred and twenty-five or so years in my future do not speak English at all.” Fåniga eftersom den egentliga berättaren, alltså Simmons, ju mycket väl vet hur det ligger till.

Men riktigt bra blir egentligen bara de rena skräckavsnitten och de är tyvärr, som det engelska uttrycket lyder, ”far and few between”. När de kommer, företrädesvis i samband med nattliga Londonvandringar, är de stämningsfyllda, mångordiga och ruskiga. London blir inte bara en stad som producerar 20.000 ton hästskit varje dag, utan också en stad som dumpar allt avfall rakt ned i Themsen, lämnar döda på gatorna att ruttna om ingen tar ansvar för dem och vars kyrkogårdar börjat bli så överfulla att dödgrävarna sjunker ned till midjan i ruttnande kistor och kroppar som ligger allt för nära markytan. Även beskrivningen av Staplehurstolyckan, där avslitna ben och armar flyger chop, chop som limpskivor, är effektfull och mustig.

Simmons försöker också få till något med den aldrig riktigt fullbordade skräcken i Wilkies hemska uppenbarelser (som också inkluderar en mystisk trappgång i hans hus) men de blir aldrig mer än just det, ofullbordade. Som läsare förstår man Wilkies skräck i de rätta ögonblicken, men man känner den inte. Inte ens Drood själv är tillräckligt närvarande för att verkligen skrämmas utan tillåts i allt för hög utsträckning sväva i utkanten av Collins synfält.

Som synes handlar alltså Drood betydligt mer om förhållandet mellan två författare än ett enskilt verk av den ena författaren. Dickens ofärdiga roman The Mystery of Edwin Drood kommer in först mot slutet och spelar egentligen ingen avgörande roll för själva historien. Det är nog inte tvunget att ha läst varken den eller någon av de andra böckerna som det alluderas till (framförallt Dickens Our Mutual Friend och Bleak House samt Collins The Moonstone och Man and Wife) men jag inbillar mig att behållningen av Drood ändå blir större om de är någorlunda välbekanta. Det blev det för min del i alla fall.

Nej, Drood är långtifrån någon fullträff från Simmons sida och då är jag ändå Londonofil. Däremot dröjer det sig kvar en känsla av att det bland de där nästan 800 sidorna gömmer sig en max hälften så lång tajt och ryslig psykologisk thriller. Om ryktet som säger att del Toro ska filmatisera Drood är sant kan det i bästa fall bli åka av.