För ganska länge sedan nu började jag läsa Charles Dickens oavslutade The Mystery of Edwin Drood. Det skulle visa sig att det initiativet drog iväg längre än jag hade räknat med och därför tänkte jag mig under ett antal söndagar fokusera på just denne Drood. Eller snarare de läsinviter han och Dickens gav upphov till. Mycket nöje!

***

Frågan är om inte Edwin Drood och hans mysterium hade förblivit en av Dickens mindre kända böcker om det inte hade varit för det faktum att den kände författaren dog knall och fall efter bara hälften av historien. Kvar sitter läsaren med ett saftigt enigma samt en mängd kittlande ledtrådar och antydningar utan någon som helst chans till upplösning. Självklart blir man nyfiken.

I den sömniga katedralstaden Cloisterham bor körledaren John Jasper och han lever för sin unge föräldralöse nevö, Edwin Drood. Han är så bekymrad över Edwins görande och låtanden att hans unge skyddsling ibland faktiskt tycker att det blir lite mycket. Men Jasper är inte bara feminint omhändertagande, han har mörka sidor också. Han besöker regelbundet en opium-håla i Londons skummare kvarter och en bypojke vid namn Deputy går inte ens i närheten av körledarens hus. Vilket inte vill säga lite, eftersom Deputy bland annat tjänar extrapengar genom att kasta sten på stenhuggaren Mr. Durdles om denne fortfarande är utomhus efter klockan tio. Man får anta att Durdles tänkte sig att detta skulle få honom att hålla sig hemma i vettig tid men det verkar som om Deputy tjänar rätt mycket pengar på affären.

Edwin är sedan unga år bortlovad till den likaledes föräldralösa Miss Rosa Bud men det vi får se av deras förhållande inger inga större förhoppningar om äktenskaplig lycka. De lyckas till och med börja gräla om Edwins fiktiva fästmö när de ska låtsas som om de träffar varandra för första gången. Rosa blir också uppmärksammad av Neville Landless och på grund av detta hamnar han och Edwin på rejäl kollisionskurs. Till slut lyckas de dock komma på god fot med varandra men samma kväll försvinner Edwin och Neville var den siste som sågs i hans sällskap…

Det är naturligtvis svårt att göra sig någon ordentlig bild av en bok som avslutas mitt i, men av det man får ta del av är bland annat stilen inte särskilt lyckad enligt min mening. Dickens ger oss nämligen mestadels personporträtt och miljöer vad gäller beskrivningar, handlingen utspelas nästan uteslutande genom dialoger och samtal. Eftersom samtal alltid måste vara lite mer böljande än vad beskrivningar kan vara blir resultatet segt och svajigt, på samma sätt som David Copperfield kunde vara det på sina ställen. För en Londonofil som jag själv var det i och för sig kul att höra Edwins kommentar om att Londondimman känns som att få cayennepeppar i ögonen, men i det stora hela räcker den typen av småklurigheter inte tillräckligt långt.

Personporträtten är inte heller de särskilt upphetsande, man har egentligen inga personer att hänga upp historien på. Möjligen beror detta på att karaktären som det riktas mest fokus mot är Mr Jasper och han är ärligt talat inte särskilt sympatisk. Alla andra svävar som rätt substanslösa satelliter runt den olycksbådande mannen. Undantaget är Mr Honeythunder som får illustrera det filantropiska hyckleriet genom att tro på att Neville är skyldig till Edwins försvinnande trots att det inte finns några bevis som stödjer det.

Lite frustrerande är också det faktum att det hela tiden finns en illavarslande stämning som aldrig riktigt får chansen att blomma ut. Den märks i upptakten (för sedan när är inte opium-hålor illavarslande?), i Rosas (fullkomligt oförklarliga) avsky för Mr. Jasper och den rätt grymme Deputy (hans fritidsintressen inbegriper att kasta sten på betande får och benäms som ”hidious” ett flertal gånger). Enda gången en scen motsvarar bokens stämning är när Mr Jasper efter Edwins försvinnande får veta att Edwin och Rosa avbrutit sin förlovning men den är å andra sidan magnifik.

Det är många som blivit nyfikna på Edwins enigma. Redan 1873 publicerades en färdigställd version av en man som påstod sig ha kanaliserad den döde författarens ande och därmed egentligen var Dickens eget slut. Arthur Conan Doyle såsom varande övertygad spiritist var en av dem som tog den utgåvan för sanning. På 1980-talet kom en musikal som bygger på att publiken får rösta på vem man tycker är ansvarig för Edwins försvinnande. Nästan 150 år efter Dickens bortgång, tycks intresset inte ha svalnat märkbart, bara förrförra året kom inte mindre än två skönlitterära böcker, Dan Simmons Drood och Matthew Pearls The Last Dickens, som koncentrerade sig på det oavslutade verket. Dickens Drood diggas dunderhårt där den dominerar de driftiga diktarna.

Librivoxkvalitet: Bra inläst av en och samma person.