alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel

Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad han är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.

Med handen omplåstrad övergår läkaren till att oroa sig en smula för Matsunagas hosta och uppmanar den unge mannen att röntga sig, tuberkulos är inget att leka med. Men istället för att tacksamt ta emot rådet blir Matsunaga arg och skriker att alla läkare bara ljuger för att därefter storma ut från mottagningen.

Sanada kan dock inte släppa sina funderingar på Matsunagas hälsotillstånd och söker upp honom på dansklubben Social Center of Tokyo. Under promenaden till en annan klubb blir det tydligt att Matsunaga är head honcho i distriktet, alla som känner igen honom bugar så fort han kommer i närheten och floristen säger inte ett ljud när gangstern plockar åt sig en blomma från ståndet utan att betala.

Läkaren försöker förgäves övertala Matsunaga att låta undersöka sig och dessutom sluta upp med sprit och kvinnor, en livsstil som bara förvärrar hans sjukdom. Något som inte är helt lätt att framföra eftersom det blir tydligt att den gode läkaren själv både har varit och är begiven på dessa laster.

Trots att Kurosawa kanske blivit mest känd för sina filmer inom den historiska jidaigeki-genren (i Kurosawas fall dessutom ofta centrerade kring smaurajer) är Den berusade ängeln som synes ett försök att berätta en mer nutida historia. Akira Kurosawa lånar här flitigt från amerikansk gangsternoir vad gäller stämning och skuggor och gör det dessutom mycket bra. Av de tempoproblem som jag upplevde i hans tidigare Männen som trampade på tigerns svans syns inte en skymt. Istället för stolta samurajer bevittnar vi en ungdomsgeneration som förlorat all respekt för både andra (utom sina gangsterbossar förstås) och sig själva. Som Matsunaga i sin feberyra muttrar: ”Vem lyssnar på mig?”

Alla kläder är västerländska med för tiden karakteristiska bredaxlade kavajer och mönstrade slipsar för männen och tunna klänningar för de fallna kvinnorna. Alla gangstrarna röker med ciggen fastklämd mellan tummen och pekfingret och Matsunagas hår hålls moderiktigt på plats av brylcreem. Tokyoslummens febriga gatu- och klubbliv tonsätts av jazzmusik (hetsig eller bluesartad, allt efter behov), snarare än de mer bombastiskt orkestrala stycken man kanske är van vid i Kurosawa-filmer.

Om inte annat torde Den berusade ängeln vara känd för att vara den första film av sexton stycken där vi kan njuta av parhästarna Akira Kurosawa-Toshiro Mifune. Den knappt trettioårige Mifune var fortfarande märkt av sin tid i den japanska armén och passade därför väl som tuberkulossjuk. Tyvärr har man valt att ytterligare understryka sjukdomstillståndet genom att successivt sminka Mifune runt ögonen så att han mot slutet ser mer ut som en tvättbjörn än något annat. Dessutom känns hans övertydliga utspel mer lämpat för stumfilm än något annat. När han har ont har han väldigt ont och när han är full är han väldigt full. I vissa lägen är det inte utan att han ser lätt vansinnig ut med stirrande ögon och ett stelt hånflin på läpparna.

Nej, för sig självt är Mifune inte den här filmens stora behållning, magin uppstår istället i interaktionen mellan hans gangsterslyngel och Takashi Shimuras Dr. Sanada, en roll som sannolikt skulle ha passat Mifune som hand i handske ett tjugotal år senare. Dr. Sanada är en man som är mer än väl införstådd med sina personliga brister – istället för att arbeta hårt under sin utbildning pantsatte han sina kläder för att kunna bjuda ut flickor och som läkare kan han inte låta bli att supa upp den hårt ransonerade läkarspriten. I den i grund och botten osäkra och rädda Matsunaga ser han sig själv, och därmed en möjlighet att rädda en annan människa på ett sätt som han inte kunnat räddas. Han har dock sett alldeles för mycket av den ”kroniska idioti” som hans medmänniskor lider av för att vara särskilt hoppfull.

Kurosawa jobbar i Den berusade ängeln ihärdigt med symbolik och antydningar, så pass ihärdigt att de inte blir särdeles subtila. Möjligen beror detta på att Kurosawa var tvungen att baxa filmen igenom den censur som utövades av den amerikanska ockupationsmakten under den här perioden. Självklart förstår vi att Matsunagas flickvän med de fluffiga tofflorna inte kommer att stå vid hans sida när det börjar osa tuberkuloskatt. Framförallt använder Kurosawa sig emellertid av den stillastående och stinkande dypölen som finns i distriktets mitt och där invånarna inte sällan dumpar sitt avskräde.

Dypölen får illustrera distriktet som sådant och det liv som levs där. Vid ett tillfälle påtalar dessutom Sanada för Matsunaga: ”Dina lungor är som det här stället”. När en vindpust drar över den skummiga ytan vet vi att en förändring är i antågande. Övertydligt eller ej, oftast funkar symbolik och antydningar som är på gränsen till artikuleranden hyfsat, även om det ibland känns en smula klumpigt. Det enda som blir direkt skrattretande är tyvärr en helt onödig sekvens där Matsunaga ser sin egen död framför sig i form av en kista.

Bildmässigt är det ändock som vanligt stunder av ojämförlig elegans, ofta ser vi den cyniske läkaren och den kaxige gangstern i fil med varandra, den ene i förgrunden och den andre flankerande i bakgrunden. Kurosawa utnyttjar även här sin karakteristiska klippning mellan närbilder på ansikten men på ett sätt som skapar en helt annan stämning än i de mer actionbetonade jidaigekifilmerna. Slutfajten, där scenen för ett ögonblick delas upp i en klassisk triptyk och antagonisterna rullar runt i färg istället för blod, är kanske inget mästerverk, men får jobbet gjort.

Annonser