Det känns nästa lite skämmigt att det har tagit mig så här pass lång tid att se Avatar, så massiv har hypen varit. Men nu var det alltså dags att bekanta sig med de blå Na’vi på planeten Pandora och Jake Sullys omvändelse från marinsoldatsstridspitt till naturälskande fläthippie. Historien torde vara välbekant för de flesta: På Pandora finns den värdefulla metallen Unobtanium och det enda som står i vägen för mänsklighetens utvinnande av det nya guldet är planetens urinvånare. De lever i harmoni med Pandoras prunkande natur och förstår inte det rent monetära värdet av det som finns under jorden. Sucks to be you, Na’vi! Människorna har försökt att ta kontakt med de blå humnoiderna á la kinesisk basketspelare genom att länka upp sina sinnen mot avatarer — artificiellt producerade Na’vi.

Till att börja med ska vi väl klara av det här med animeringen: Ja, Avatar är helt fantastisk, rent tekniskt sett. Den är så snyggt gjord att det blir problematiskt: Na’vi figurerna är så levande att de känns som riktiga, inte animerade, vilket gör att man får helt andra förväntningar på bland annat handling. De är inte längre i paritet med Woody och Buzz Lightyear, utan med Aragorn och Legolas. Pandoras djungel är fläckfri men jag blir inte tilltalad av något som nattetid ser ut som en Learysk LSD-tripp eller en sammetsaffisch från åttiotalet (pick your century…).

Går vi sedan ifrån det rent tekniska blir problemen ännu större — Avatar är handlingsmässigt synnerligen enkel, på gränsen till simplistisk och, om man verkligen vill vara elak, en ren sammanslagning av diverse Disneyrullar, primärt Pocahontas och Atlantis, men även exempelvis Dansar med vargar. Cameron verkar ha nöjt sig med det mest basala, manus Möte Med Andra Kulturer 1.0, vilket gör att det hela känns som en ren transport för hans vision av Pandora. Även veteranen James Horner verkar ha tagit semester och nöjt sig med att låna Hans Zimmers noter från Lejonkungen.

Från Sullys omvändelse, till hur han vinner Na’vis förtroende, till vilka karaktärer som kan offras i den slutliga fighten bjuds inga överraskningar. Avatars budskap är allt annat än subtilt: Na’vi är indianer (sorry, native Americans) alternativt irakier (eller annat valfritt folk som USA krigat emot), unobtanium är olja och det är inte rätt att roffa åt sig det man vill ha bara för att man inte förstår den andra sidans ståndpunkt.

Nedanstående betyg ges enbart på grund av filmens tekniska kvalitet, i allt övrigt ligger det betydligt lägre. Det var faktiskt en lisa att få stänga av DVD-spelaren, hype eller inte, och till min glädje kunna återupptäcka den Cameron we all know and love, då kanal 6 precis hade kört igång sin visning av Aliens.

Avatar tycks vara en sådan där film som delar publiken i två delar, väldigt få verkar ha ett halvljumt förhållande till blå tremetersaliens. Antingen älskar man den som Magnus, Voldo, Addepladde eller Filmitch. Eller också ser man bara Camerons teknikorgasm som jag själv, Fiffi och Henke.

Edit 110715: Mittåt, jag hade missat en recension. Även Sara gillade 3D-upplevelsen. Så nu blev vi helt plötsligt ganska få i tjurighetshörnet…

Edit 110716: Mittåt x 2 eftersom jag dessutom hade missat Plox recension. En som faktiskt inte sågar men samtidigt inte omfamnar utan förbehåll.

Annonser