Persepolis är grekiska för ”Persernas stad” och i denna animerade film är staden i fråga det moderna persiska rikets huvudstad. Marjane Satrapi växer under 70-talet upp i Teheran, drömmer om att bli profet och avgudar Bruce Lee. Föräldrarna är förhållandevis välutbildade och kultiverade och livet tycks te sig som i vilken europeisk huvudstad som helst under den här perioden. Men visst finns det orosmoln. Shahen slåss för sin makt och i Marjanes släkt finns både kommunister och socialister som fängslats och avrättats av regimen.

Medan Marjanes föräldrar demonstrerar för ett regimskifte och förklarar för sin dotter att Shahen inte är utsedd av Allah som fröken säger, tar sig konflikten även in i barnens lekar. Marjane för dock samtal med Allah där han får henne att lova att lita på att han skipar rättvisa.

Direkt efter att den iranska revolutionen störtat Shahen 1980 är stämningen euforisk, men det varar inte särskilt länge. Snart är landet en allt mer fundamentalistisk islamisk republik och många av de politiska fångar som släpptes i samband med revolutionen fängslas igen, däribland Marjanes kommunistiske farbror. Som om det här inte vore nog utnyttjar grannen Irak dessutom förvirringen och startar med en invasion vad som ska komma att bli ett åtta år långt och synnerligen blodigt krig.

Men det är inte primärt kriget som gör livet svårt för Marjane och hennes familj, utan att en allt hårdare teokrati förhindrar dem att leva det liv de önskar. Snabbköpens hyllor gapar tomma, i skolan undervisas det om slöjbärande istället för matematik, vilken man som helst kan beordra Marjane och hennes mamma att sätta på sig slöjan ordentligare, Marjanes jacka med påskriften ”Punk is not ded” drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet och pojkspolingar har rätt att söka igenom lägenheten efter sprit. Till slut får föräldrarna nog och skickar Marjane till Wien.

Det låter kanske som om Persepolis är jordens torraste historielektion, men filmen är snarare en högintressant och angelägen historielektion. Självklart är framställningen influerad av Marjanes uppväxt i en socialistiskt färgad familj som var avogt inställd mot den CIA-stödde Shahen men eftersom syftet är att berätta en historia och inte Historia är spelreglerna rätt klara från början.

För det här är nämligen Marjane Satrapies berättelse om sin egen uppväxt i Iran och Wien, utgående från de hyllade serieböcker som publicerades i Frankrike år 2000. Filmen går huvudsakligen i svart-vitt med en stil som påminner lite om en naivistisk Hergé (en känsla som betonas av Olivier Bernets enkla men trevliga score). När historiska skeenden ska beskrivas övergår filmen till att mer se ut som asiatisk skuggteater, ett grepp som fint understryker att det, åtminstone i Marjanes perspektiv, var något som hände för väldigt länge sedan. De historiska beskrivningarna är dock rappt berättade och fyller en tydlig funktion i berättelsen, vilket gör att de känns lika intressanta som huvudstoryn.

Jag har inte läst de prisbelönta tecknade förlagorna men tycker väldigt mycket om den här filmen. Den är en fin blandning av svidande verklighet och mer poetiskt berättande. När det gäller krigsskildringarna är den naturligtvis inte lika naturalistisk som Waltz with Bashir (en oundviklig parallell i sammanhanget) eftersom det inte var något som Marjane upplevde själv. Poängen i Persepolis är istället att bland annat skildra en iransk vardag för en stark tjej som inte kan acceptera kvinnligt muslimsk underordning och måste köpa Iron Maiden-kassetter och läppstift på svarta marknaden.

När filmens huvudperson kommer till Wien skiftar naturligtvis också fokus och blir än mer personligt. I Wien finns inga mullor eller hemlig polis som kan tala om för vem som helst hur de ska klä eller bete sig och just därför känner sig Marjane utanför. Hennes upplevelser skiljer sig helt enkelt allt för mycket från klasskamraternas som klagar på att de måste fira jul med sin olidliga familj samtidigt som Marjane inte kan åka hem överhuvudtaget. Mycket av historien rör sig runt den ambivalens som skapas av att vara fysiskt trygg när ens hemland skakas av krig – i Wien är hon utanför på grund av sin uppväxt, väl hemma igen hamnar hon lika mycket utanför på grund av sin relativa europeiska trygghet.

Som ämnet antyder är Persepolis ingen hysterisk skrattfest. Däremot är den rätt underfundigt rolig, både vad gäller de kafkaabsurda situationer som kan uppstå i en teokrati (teckningslektionen där modellen är iklädd slöja och heltäckande kappa) och visuellt. Marjane låter sig själv få huggtänder när hon blir riktigt arg och kärlekshistorien med den underbare Marcus som återupplevs i ljuset av hans otrohet, då hon inser att han ju egentligen var rätt ful och tråkig, känns som bra exempel på tecknandets terapeutiska effekter.

Men filmen styrka är att man, förutom en förhoppningsvis något större förståelse för Irans nutidshistoria, lär känna Marjane och hennes familj. Marjane själv är sympatisk och tuff och framförallt hennes förhållande med sin kluriga och minst lika tuffa mormor (som alltid har jasminblommor i BH:n) är särskilt ömt beskrivet. Nog för att jag gillar Pixar, men jag kan inte låta bli att tycka att Persepolis blev bestulen på sin animations-Oscar av Ratatouille.