alt. titel: Le Violon rouge, Die Rote Violine, Il Violino Rosso

En auktionskammare i Montreal gör sig beredd att auktionera ut den berömde fiolmakaren Nicolò Bussottis sista mästerverk: den röda fiolen. Allteftersom auktionen framskrider får tittaren genom olika flashbacks ta del av fiolens öden och äventyr genom tre århundraden och fem olika länder (filmen är en internationell samproduktion).

Jag är beredd att ta The Red Violin som intäkt för att systemet fungerar, eller åtminstone att det gjorde det på slutet av 90-talet. Denna fullkomligt förglömliga film vann nämligen genom kompositören John Corigliano 1999 års Oscar för bästa originalscore. Konkurrenterna var bland andra American Beauty av Thomas Newman samt The Talented Mr Ripley av Gabiel Yared och skulle akademikommittén ha tagit hänsyn till något annat är enbart musiken skulle The Red Violin aldrig ha fått priset. Att jämföra den här filmen med de andra nominerade skulle vara som att förvänta sig samma prestation från ett korplag som från Manchester United bara för att de båda befinner sig på en fotbollsplan.

The Red Violin lider bland annat av det som episodfilmer tenderar att lida av – som tittare hinner man aldrig börja lära känna en särskild karaktär eller engagera sig i en historia innan det är dags att hoppa vidare till nästa del. Det enda vi har att hålla fast vid är fiolen själv och detta instument lyckas filmen inte alls ingjuta tillräckligt med stämning i för att man ska bry sig det allra minsta om vem det är som spelar på den och därmed hamnar inom dess trollkrets.

Det finns nämligen aningens av övernaturliga antydningar när Bussottis gravida fru Anna blir spådd av en gammal tjänarinna som utifrån tarotkorten talar lite löst om en ”förbannelse”. Men i detta avseende kommer historien aldrig riktigt till skott och jag kan inte låta bli att tycka att en sådan spökbagatell som The Lost Stradivarius slår The Red Violin med hästlängder.

Att låta de olika episoderna ramas in av två olika tidsperioder, nutid och italienskt 1600-tal, fungerar riktigt bra men tyvärr lovar de slitna tarotkorten som sagt mer spänning än vad de kan hålla. Jag kan inte påstå att jag tycker att episodfilmer som mer eller mindre krystat försöker inkorporera varenda omvälvande historisk händelse under de senaste hundra eller tvåhundra åren är något självändamål i sig. Faktum är dock att den enda delen som i The Red Violin fungerar någorlunda väl är den sista, när fiolen hotas av kinesiska kulturrevolutionära fanatiker.

Genomförandet är kompetent men inte så mycket mer och att slänga in Samuel L. Jackson som inhyrd stråkinstrumentexpert bör ha kostat mer än det smakade för hans roll kunde mycket väl ha kunnat göras av nästan vem som helst. Han och Greta Scacchis närvaro torde bara kunna motiveras av att deras namn på affischerna förhoppningsvis skulle sälja lite fler biljetter.

Filmen hankar sig hjälpligt fram genom århundradena men när det är dags för den stora upplösningen (både i nutid och italienskt 1600-tal) måste man ha kastat både manus samt rim och reson överbord. Den historiska ”vändningen” flaggades det för på mils avstånd vilket gör att den varken blir spännande, uppseendeväckande eller överraskande. Den nutida avslutningen är rätt och slätt obegriplig då den är så dåligt underbyggd att den framstår som fullkomligt ologisk.

Förutom detta slut är The Red Violin ingen direkt dålig film (även om jag hade kunnat leva fullt nöjd utan bilden av en näck Jason Flemyng som spelar fiol samtidigt som han har sex), det är bara en totalt oengagerande film, vilken nästan är ännu värre.

Annonser