Persuasion (1816)

Sir Walter Elliot högaktar två saker här i livet: utseende och titlar. Så det är ju tur att han är rikt begåvad med båda; lite mindre tur att ett liv fyllt av utseende och status kräver ekonomiska medel på en nivå som Sir Walter inte har. Han tvingas till slut acceptera den krassa verkligheten och bestämmer sig för att hyra ut det anrika Kellynch.

Då Napoelonkrigen precis är slut finns det förvisso gott om sjöofficerare vid stadd kassa men Sir Walter förbehåller sig rätten att vara tveksam: officersyrket är bara en väg för folk att höja sig över sin födslorätt och skaffa sig pengar de inte borde ha. Dessutom är havet inte snällt mot en mans hy, han blir mörk i synen som mahogny och en 40-åring ser ut som vore han minst 60.

Men hur det nu är hyrs Kellynch ut till amiral Croft (och Sir Walter måste hålla med om att en amiral ändå är bättre än en vanlig ”Mr.”) och dennes hustru. Amiralhustrun råkar dessutom ha en bror, Kapten Frederic Wentworth, och det är relationen mellan honom och en av Sir Walters döttrar, Anne Elliot, som är i fokus för Persuasion. Anne lever inte något särdeles lyckligt liv med sin far och en av sina systrar, de anser henne inte vara någon viktig del av hushållet och ignorerar henne så gott det går.

Detta ska uppröra läsaren desto mer eftersom Anne är modest, förnuftig, handlingskraftig när det gäller och inte helt oäven att se på. Hon känner en stark motvilja till fadern och systerns fixering vid status och utseende men har som ogift och utan egentliga vänner inga möjligheter att ta sig ifrån dem.

För mig faller Persuasion i samma fälla som Mansfield Park. Vår hjältinna Anne är förvisso något mer tilltalande än den bleka och mesiga Fanny Price men fortfarande alldeles för god. Hon har inga fel och brister, utom det faktum att hon åtta år tidigare lät sig övertalas att inte förlova sig med den då obemedlade och obemärkte Frederic Wentworth. Dessutom är ”skurkarna” alldeles för otrevliga och elaka. Istället för att i sin själviskhet och dubbelmoral vara löjliga och lätta att skratta åt blir både fadern och systern Elisabeth direkt obehagliga. Man undrar hur Anne stått ut under alla dessa år av renodlad psykisk misshandel utan att få allvarliga men av erfarenheten.

Som om detta inte vore nog är Frederic Wentworth inte särskilt mycket att hetsa upp sig över, han och Anne förtjänar varandra där de sitter och jäser i all sin perfektion. Den ironiska stilen sitter träffsäkert som vanligt, men det blir i Perusuasion tydligt hur beroende den är av karaktärerna som framför den.

Austens poäng om övertalningens faror går tydligt fram och vi får som vanligt möta ett samhälle där andras åsikter om den egna personen är viktigare än de egna. I ett sådant samhälle blir naturligtvis också övertalning ett kraftfullt instrument, man tenderar att böja sig för argumentet ”vad ska folk säga?”. Men som Annes karaktär visar, det är inte säkert att man blir lyckligare bara för att man följer konventionen och vad andra säger åt en att göra. Jag upplever också att betoningen på skillnader mellan män och kvinnor, vad män kan göra och kvinnor inte kan göra (oftast) är något mer märkbar här, möjligen med undantag för Pride and Prejudice.

Austen hann avsluta Persuasion innan sin död 1817 men jag är böjd att hålla med de forskare som menar att hon inte hann göra den riktigt lika genomarbetad som hennes övriga verk. Framförallt tycker jag att det märks hos Annes väninna Mrs. Smith, vars Pollyanna-liknande uppenbarelse egentligen bara tjänar två syften: att ytterligare visa på Sir Walters och Elisabeths snobbism när de ifrågasätter Annes vänskap med henne samt vara en deus ex machina för Annes framtida lycka. Boken är underhållande, men Austen kan så mycket bättre.

Persuasion (1995)

Persuasion har filmatiserats tre gånger, men då den inte är någon av Austens mer kända verk har väl inte heller filmerna/TV-serierna rönt någon större framgång. Den här versionen är kompetent och bokstavstrogen men lite slätstruken och håglös. Mest kända namnet torde vara Ciarán Hinds (kommer att spela Aberforth Dumbledore i kommande HP and the Deathly Hallows) som Frederic Wentworth, men även Amanda Root (Anne Elliot) har ett stort antal TV-produktioner i baggaget. Filmen kan vara värd att se om man vill slippa ta sig igenom boken (ifall man går någon kurs eller så) men det finns betydligt bättre Austen-adaptioner, både för stora duken och för TV.

Annonser