alt. titel: Yacoubians hus (sv. publ. 2008)

Välkommen till Yacoubians hus. Byggt av en rik armenisk affärsman på 30-talet härbärgerade fastigheten länge Cairos creme de la creme, men nu, ungefär 60 år senare kan man lugnt säga att den har sett sina bästa dagar. Silveraffären i bottenvåningen har blivit en klädaffär, de ordinarie hyresgästerna är mestadels kontorsinnehavare och på taket har en hel liten koloni sprungit upp i de skjul som från början byggdes som förråd.

Möt Zaki Bey el Dessouki, en i likhet med huset åldrad och något bedagad gentleman som numera måste röka inhemska cigarrer istället för kubanska och kamma över flinten. Men kvinnotycke har han fortfarande i övermått och beskriver gärna hur han i de kungliga gemaken i sin ungdom lärde sig hur man föreslår de skamligaste samlagsställningar på finaste franska. Han minns med tillfredsställelse tiggerskan han plockade upp som var så fattig att hon sytt underkläder av cementsäckar, men som var en av de allra ”vackraste och villigaste kvinnor” han någonsin mött.

…och ungefär här var jag redo att kräkas lite (eller ganska mycket faktiskt) och slänga Yacoubians hus all världens väg såsom varande det mest gubbsjuka jag någonsin läst. Ja, det kanske fanns en anledning till att hon var villig — rik herre i Buick plockar upp tiggerska, you do the math… Dessutom beskrivs el Dessouki som den klassiske liderlige orientalen vilken drogar sig i övermått inför mötena med sina älskarinnor (muskotkryddat kaffe, vitaminsprutor, opium och Black Label). Fast lite förvånad var jag nog med tanke på den lysande kritik som boken fått och va fasen, nu låg den ju på iPoden.

Och tur var väl det. För långsamt, långsamt, nästan omärkligt, vrids Yacoubians hus 180 grader och helt plötsligt utan att man riktigt vet hur det gick till står man istället med en svidande samtidsskildring av det egyptiska samhället. Pö om pö vidgas perspektivet och man har till slut ett helt prisma av olika historier och upplevelser från olika personer. Alla måste de med varierande framgång försöka överleva i vad som åtminstone framställs som ett skoningslöst och totalkorrumperat patriarkalt klassamhälle.

Taha el Shazli vill inget hellre än att komma in på polishögskolan och gör allt rätt men vad hjälper det när hans far är en enkel portvakt? Busayna el Sayed måste börja arbeta när hennes far oväntat dör och får snart lära sig att en smart flicka både måste behålla sitt jobb och hålla på sig. Snart blir den tidigare oskyldiga flickan med akademiska drömmar någon som utnyttjar lika cyniskt som hon blir utnyttjad. Hagg Muhammad Azzam finner sig övermåttan kåt på gamla dagar och kan med religionens välsingnelse ta sig en andra hustru. Denna hustru är en kvinna som inte har något annat val än att överge sin son från ett tidigare äktenskap och installera sig i den lägenhet som Azzam tillhandahåller för att stå till hans förfogande närhelst han behagar. Yacoubians hus är bland annat en historia om makt — hur de som har den använder den så snart det går medan de maktlösa förtvivlat försöker slå tillbaka. I likhet med Fienden inom oss (fast föga förvånande betydligt bättre) pekar författaren Alaa-Al-Aswany på att ett hårdhänt samhälle tenderar att skapa sin egna värsta fiender.

Yacoubians hus är riktigt bra men inte någon fullträff. Persongalleriet är alldeles för mångfacetterat för att man ska hänga med i svängarna och när slutet väl kommer blir det märkligt abrupt. Det är som om Al-Aswany inte vetat hur han skulle få till något bra avslut och istället raskt klippt banden till Yacoubians hus och dess invånare.