Så var det dags för den andra delen i sammanfattningen av racingserien. Vi går direkt på väsentligheterna.

***

Racing

Det är ju som sagt hela poängen med serien (inklusive Cormanfilmen).

Cormanfilmen
Inget osanktionerat street race här inte, men en kapplöpning icke desto mindre. Tack vare hyfsad klippning blir det som sagt riktigt spännande och den inledande träningsturen som tas av Frank och Connie där hon får instruera honom i hur man kör riktigt snabbt känns naturlig och lättsam.

TFatF
Både racing och kupper och ska vi vara helt ärliga är det kupperna som är mest intressanta. Även när man tar hänsyn till Brian och Doms avslutande envig.

2 Fast
Filmen innehåller faktiskt en hel del racing när man tänker efter (varav den första tävlingen är den bästa) men av någon anledning tar biljakterna överhanden.

Tokyo Drift
Ur racingperspektiv den bästa filmen tycker jag, under tvekampen mellan Sean och Takashi sitter man i alla fall på små nålar.

F&F
Andelen rena race sjunker drastiskt till förmån för biljakter, på samma sätt som importbilarna får lämna företräde till de amerikanska muskelbilarna.

FF
Ok, nu har det gått så långt att man inte ens visar själva racen – Dom och Brian är helt enkelt så totalt överlägsna att manuset förutsätter att publiken inte längre är intresserade av att se exakt hur överlägsna. Egentligen kvarstår bara ett enda rejält race och dess historiemässiga betydelse blir efter några ytterligare vändningar fullkomligt meningslöst. I övrigt mest snygg bilkörning och biljakter. Sannolikt är det rätt symptomatiskt att bilarna som sådana är betydligt mer anonyma än i alla de tidigare filmerna.

Brott
I likhet med street racing en grundförutsättning för de allra flesta filmerna. Och då bortser vi ändå från att street racing är illegalt i sig självt… Brians FBI-chef påstår i F&F att det enda som skiljer en polis från en brottsling är ”one bad judgement call” men här är det sällan ens så mycket.

Cormanfilmen
Här börjar vi med en kallhamrad mördare, men han utvecklas föga förvånande till ett offer för rättsröta.”You’d think I was Dillinger” utbrister Frank Webster syrligt vid åsynen av polispådraget. Connie Adair skulle ju aldrig kunna falla för en riktig brottsling utan försöker övertala Frank att om han bara visar världen lite förtroende kommer det att betala sig. Frank visar vad han går för när han riskerar sitt eget liv för att rädda dockan, som ska föreställa den man som två sekunder innan jagade honom, ur ett brinnande vrak.

TFatF
Som jag skrivit tidigare, exakt varför Doms team utför de avancerade lastbilskupperna blir aldrig riktigt klarlagt och det intressanta är att filmen som sådan (bland annat genom att ordentliga syster Mia knappast kan vara ovetande om vad som pågår) och Brians egen inställning inte är särskilt fördömande. I likhet med Johnny Utah blir Brian tjusad av den sorglösa stämningen och familjekänslan runt Dom. Brian har själv gjort några ungdomliga snedsteg men hans bilrelaterade förseelser framställs ungefär som hacking i datorfilmer, dvs. inte särskilt allvarliga eftersom intentionen aldrig är att göra ont. På samma sätt är Doms misshandel ursäktad genom hans förmildrande pappahistoria.

Det som framställs som problematiskt är inte brottet (lastbilskupperna) i sig utan det faktum att lastbilschaffisarna förr eller senare kommer att beväpna sig. Rent moraliskt blir dock slutet mer tveksamt här än i Point Break eftersom jag upplever att Brian låter Dom gå, helt på det klara med att han antagligen kommer att fortsätta sin brottsliga bana fast kanske inte på amerikansk mark. Här grundläggs det som återkommer i nästan alla de kommande filmerna: är kuppen bara tillräckligt snygg är det egentligen inget brott.

2 Fast
VSB, se ovan. Brian, men framförallt Rome, frestas av pengarna men gör till slut det rätta om än en smula motvilligt. Fast ändå inte, för knarkpengar tillhör ju ingen, det är som att hitta en hundring på gatan… Rome har dessutom en betydligt tyngre brottslig bakgrund, men intrycket som ges är att det är vatten under broarna, att Rome är en i grund och botten schysst kille och att så schyssta killar inte är riktiga brottslingar. Brian själv tycks inte ha haft några som helst problem med att moraliskt skaka av sig sin polisbakgrund.

Den övergripande inte-riktig-brottsling-statusen understryks också av att amerikanska rättsväsendet tycks vara väldigt förtjust i att lova ”a clean slate” i utbyte mot diverse tjänster. Dessutom hör man aldrig ett ljud om att det skulle ha omkommit några förare, varken poliser eller civila, trots alla spektakulära pile ups. Båda komponenterna återkommer i fyran och femman.

Tokyo Drift
Sean hakar på Hans mer eller mindre illegala och ljusskygga affärer men eftersom vi inte får någon som helst inblick i dem och eftersom både Han och Sean är schyssta killar är det i slutänden bara Takashi som framstår som något av en skurk. Men då det här ska vara mer av en tonårsfilm består de grövsta brotten primärt av fortkörning (som ju inte är något egentligt brott det heller) och andra former av olovligt bilframförande.

F&F
Samma icke-dilemma som i tvåan och återigen bevisar Mia att blod är tjockare än alla efterlysningar i världen. Den inledande bensinlastbilskuppen är bara en snygg kupp (inte ens chaffisens leguan får en skråma vad vi ser). Att blåsa en knarklangare och hämnas sin flickväns död är inga riktiga brott. Att gömma knark för 65 miljoner undan både knarklangare och FBI kan väl vem som helst tänka sig att göra under rätt omständigheter?

Lite knepigt blir det att manuset inte gör några allvarligare försök att motivera Brians besvikelse över den officiella rättvisan i form av FBI (”I thought we signed on to do the right thing?!”), eftersom man får anta att det är denna besvikelse som gör att han på slutet ger sig rejält ut i de illegala tassemarkerna med sin fritagning av Dom.

Liksom i 2 Fast har vi även här tjänster och gentjänster från det amerikanska rättsväsendet, vilket antyder att man inte betraktar brotten som särskilt allvarliga. I alla fall inte i förhållande till de brott som man förväntar sig att kunna förhindra.

FF
Här tar både Brian och Mia steget fullt ut, filmen inleds med Doms fritagning (även om vi som sagt snabbt försäkras att detta heller egentligen inte var något Riktigt brott) och vid mötet med Vince dröjer det inte länge innan de tackar ja till lite ”easy money”.

Doms förslag att de ska råna Reyes kommer sig både av hämndbegär och det faktum att Brian och Mia behöver en föräldrakassa. Fullt ursäktad brottslighet med andra ord. Att agenten Hobbs och polisen Elena raskt hoppar på projektet när de har personliga anledningar att göra så understryker ytterligare vad som har proklamerats tidigare i både tvåan och fyran: att sno orättfärdiga pengar är ett brott utan offer. Hobbs förmåga att inte låta något (eller någon) stå i vägen har också markerats genom att han tidigare i filmen fått vrida nacken av elaka torpeder med sina dasslockshänder.

Hobbs framställs dock som marginellt mer principiell än Brian i ettan eftersom han inte låter Dom och Brian löpa helt fritt. Deras 24-timmars dead line framställs emellertid inte som särskilt allvarlig och i slutänden tycks det knappast vara något som man oroar sig för mitt i all babylycka.

Fortsättning följer…

Annonser