Innan vi kör igång på allvar kommer här en liten bonusfeature för att kittla aptiten en smula….

Innan Vin Diesel fanns John Ireland. Innan Michelle Rodriguez fanns Dorothy Malone. Innan cool hip hop fanns “Jazz Music by the Chet Baker Quartet”. Och innan upphottade japanska bilar utrustade med lustgas fanns en synnerligen elegant ljus Jaguar.

Trots titeln har denna Cormanproducerade racingfilm egentligen ingen koppling till filmserien men när jag av en slump fick syn på den var jag ju ändå tvungen att ge den ett försök. Som en popkulturell bakgrund om inte annat.

Eleganta och självsäkra Connie Adair glider in på parkeringen till Saddlepeak Lodge i sin vrålsnygga Jagga och blir genast uppraggad av tjocke och sliskige lastbilschauffören Bob Nielsen (självförtroendet är det i alla fall inget fel på). Connie försöker på alla sätt markera att hon inte är särskilt intresserad och till slut får hon en smula hjälp på vägen av den lilla dinerns andra gäst.

Fast kanske inte på det sätt som hon hade tänkt sig. Denna lätt surmulna andra gäst är nämligen Frank Webster, en efterlyst mördare som rymt från fängelset. Han slår ned Bob och tar med sig Connie i den vrålsnygga jaggan. Efter lite gnabb fram och tillbaka är upplösningen av den relationen inte särskilt överraskande…

Men innan dess måste Frank försöka ta sig över gränsen till Mexico och det går inte särskilt bra. Connie sätter sig på tvären (”You’re more trouble than you’re worth!” utbrister han. Men låter han henne sticka? Icket!) och vägarna kryllar av poliser. Enda sättet att komma igenom stålbadet är att låtsas ställa upp i den biltävling som lägligt nog löper över till grannlandet i söder och som Connie ändå var på väg till från första början.

Jag måste säga att det här inte smakade så illa ändå. Framförallt var Dorothy Malones Connie en överraskande frisk fläkt – när Webster släpar iväg med henne varken gråter eller skriker hon. Istället blir hon förbannad och ber honom ta det försiktigt med hennes bil. Egentligen är det hon som kan bilar och racing (även om Webster givetvis visar sig vara en gudabenådad bilförare), inledningsvis är det hon som får instruera honom i finliret (”Don’t loose RPM:s!”) och det är i kappkörningens spänning de båda finner varandra.

Att det är hon som sedan försöker övertala Webster att överlämna sig till polisen (var det någon som trodde att han verkligen var skyldig till brottet han anklagades för?) och smälter i hans armar efter hans kärleksförklaringar får man nog leva med. På samma sätt som man får leva med den objektifiering som tydligt placerar hennes och Websters karaktärer på helt olika nivåer (Mekanikern (tittar på bilen): ”She sure is a hot thing”. Ireland (tittar på Malone): ”She sure is…”).

Som vanligt i den här typen av filmer finns det också en massa hårdkokta replikskiften som bara förhöjer njutningen. ”I don’t wanna see you hurt. Why not? Cause you’re a nice kid. Besides, I don’t have time.” De avslutande racingscenerna är riktigt trevliga och lyckas till och med frammana en viss spänning. Inte minst eftersom man bara sitter och väntar på att någon av bilarna på allvar ska braka rätt in i publiken som bara skyddas av några fjuttiga halmbalar. Men vad gör man inte för att fastna på bild i en Roger Cormanfilm?

The Fast and the Furious tillhör Public domain och finns därför att åse på archive.org. Streama eller ladda ned, whatever takes your fancy.

Annonser