School of Rock (2003)

Hur kunde jag glömma?! Den här recensionen är härmed dedicerad till Sweden Rock’s sista dag i Sölvesborg. Snabbar man sig kan man fortfarande hinna med Raubtier, Thin Lizzy, Styx och…OZZY!

***

Are you ready to ROCK?! Dewey Finn är så redo han någonsin kan bli men har aldrig tagit sig längre än till halvsunkiga klubbar där han sliter av sig skjortan till tonerna av ”Breaking the Law” och han börjar ärligt talat bli något av ett skämt i stadens bandkretsar. Han är fortfarande inneboende hos sin mesige kompis Ned vars bitchiga flickvän gnäller mest varenda dag om att Ned borde sparka ut Dewey eller åtminstone utkräva all innestående hyra som Dewey aldrig har betalat.

I rejäl penningknipa kommer Dewey alltså genom diverse, i sådana här filmer så vanliga, sammanträffanden att bli vikarie vid en av stadens mest prestigefyllda skolor. Om han talat om att han egentligen inte är lärare? Naturligtvis inte! Han tänker sig sitta av ett par avslappnade veckor för att hösta in lite lön men när han upptäcker att ungefär hälften av hans elever är musikaliska underbarn som dessutom drillats av sina föräldrar sedan de var typ fem år växer en annan idé fram. De ska starta ett band och tävla sig till en massa prispengar som Dewey givetvis tänker sig ta hand om.

Har man det minsta svårt för Jack Black, underdog-filmer som till punkt och pricka följer den för sådana filmer så typiska händelseutvecklingen (komplett med en avslutande och kapitulerande kärleksbombning) eller filmer där både anta- och protagonister i slutänden LÄR sig något om sig själva bör man inte ta i School of Rock ens med asbesthandskar och en tre meter lång grilltång (för de riktigt seriösa grillarna). Vi andra kan slå oss ner framför en charmig, oförarglig och småmysig film som innehåller en hel del väldigt trevlig musik.

Jack Blacks sedvanligt hysteriska framtoning matchas rätt bra av både ungarna och Joan Cusacks hårt spända rektor som bara kan släppa loss till Stevie Nicks och då med minst en stor stark i kroppen. De yngre förmågorna är helt ok skådisar, ledda av den halvmeterlånga demonmanagern Miranda Cosgrove (”Why is my daughter obsessed with David Geffen?!”). Interaktionen mellan Black och hans elever hålls på en bra nivå, han får peppa dem lite lagom (killen som inte tycker han är tillräckligt cool, tjejen som inte vill stå på scen för att hon är tjock, osv) men det blir aldrig några längre utläggningar som ändå skulle stoppa upp för mycket och bli allt för smöriga.

Att Black kan bonda med kidsen enbart eftersom han är ett stort barn själv är inget det hymlas med, inte heller hans från minut ett fullkomligt uppenbara förvandling till en (någorlunda) ansvarsfull vuxen. I likhet med exempelvis Accepted blir det snabbt tydligt att om Dewey lade ens hälften så mycket tid, energi och engagemang på att försöka erövra ett vuxenliv som han nu gör på att försöka leva ut sin omöjliga rockerdröm skulle han vara halvvägs framme vid presidentämbetet vid det här laget.

Det lite ovanliga med School of Rock skulle möjligen vara att det, förutom Neds ogina flickvän (en totalt bortkastad Sarah Silverman, mitt hjärta blöder faktiskt lite i detta fall), inte finns någon tydlig fiende. Cusacks rektor är ingen Edward Rooney och vi slipper också en förfördelad elev som blir förrädaren-som-i-slutänden-ändå-gör-det-rätta. Detta skulle å andra sidan vara det enda fallet där School of Rock avviker det allra minsta från mallen, annars finns allt på sin traditionella plats, från mulliga svarta tjejen som har en helt fantastisk röst till killen med gayig framtoning som är bandets stylist.

Om inte annat skulle jag rekommendera att man ser den här filmen med sina barn för att visa dem att det finns bra musik som är äldre än Lady Gaga eller Justin Bieber. Soundtracket (som för ovanlighetens skull inte återfinns på Spotify) innehåller pärlor av såväl The Who (”Substitute), The Doors (”Touch Me”), Led Zepplin (”Immigrant Song”) och Cream (”Sunshine of Your Love”).

16 reaktioner till “School of Rock (2003)”

  1. Har inte heller sett Glee, men om jag förstått saken rätt är den serien mer av musikaltyp. School of Rock öser bara på med ett bra soundtrack. Det förekommer inget omotiverat utbristande i sång.

  2. Har inte sett filmen av en anledning: Jack Black en ”skådespelare” jag gör allt för att undvika. Tyvärr tappar en del regissörer omdömet och har med honom i filmer som jag finner intressanta. När jag såg King kong var jag klädd från topp till tå i asbest 😉

  3. @filmitch: Haha, och inte var väl King Kong värt det besväret? 😉 Jag kan tycka att Black ibland funkar men oftast när han är lite mer nedtonad, typ High Fidelity.

  4. Egentligen är det en mkt bra film men jag har svårt för skrikhumor. Jag kan ha fel men troligtvis var High Fidelity min första bekantskap med Black. Jag håller mig till boken som också är bra.

  5. @filmitch: Black är ju lite svår på det sättet, men just i High Fidelity tycker jag ändå att man lyckas balansera honom med alla de andra karaktärerna. Annars skulle du ju kunna testa The Holiday. Halvdan romcom, men här är faktiskt Black inte det minsta skrikig.

  6. Ha, The School of Rock gillar jag skarpt. Det kan bero på att jag såg den som surprise-film på Sthlm Filmfestival när den kom. Visste alltså inget om vilken film som skulle komma och så… blev det en mycket lyckad kväll med mycket skratt och skön stämning i salongen. Haha, tänk om det varit filmitch i biostolen.

    Mm, precis som du skriver är ju Silverman knappt med, bara lite i början och slutet. Hehe, ”halvmeterlånga demonmanagern”, så sant. Gillar även Joan Cusack, kul sätt att dricka en stöl.

    Jack Black, jag kan inte låta bli att gilla snubben. Han är som gjord för rollen i The School of Rock. Den måste väl nästan ha skrivits för honom enbart. He, precis som filmitch har jag svårt med vissa skådisar. Roberto Benigni är en av dem (fast jag gillade Down by Law).

  7. @Jojjenito: Kan absolut tänka mig att det här är en bra överraskningsfilm. För min del hänger det mer på filmen och karaktären än på skådisen. Fast vissa skådisar gör ju bara dåliga filmer 😉

  8. Jo, det är samma med mig (att det hänger mer på filmen). Black funkar för mig i The School of Rock. Ungefär som Sandler funkar i den där PTA-filmen med hon från Breaking the Waves.

  9. @Jojjenito: Vill minnas att vi (eller om det var Fiffi och du) som clashat över Punch Drunk Love innan. Jag har betydligt svårare för Sandler än Black men det tror jag beror på att han oftast gör korkade filmer. Spanglish är väl den enda där han är mer vanlig och då var han ju helt ok men filmen tyckte jag å andra sidan var rätt trist.

  10. En riktigt charmig och underhållande film som jag inte kan låta bli att tycka om även om den följer mallen till punkt och pricka precis som du nämner. Soundtracket är riktigt bra och alla musikreferenser gör att man tycker om filmen lite mer än vad man kanske egentligen ”borde”.
    Jack Black är ingen personlig favorit, men det är väl egentligen bara i ”The School of Rock” som hans skrikiga persona fungerar för mig” Ja, den och ”Be Kind Rewind” kanske.

  11. @Martin: Soundtracket är verkligen ett stort plus tycker jag. Åh, jag funderade på Be Kind Rewind men blev lite avtänd när den fick så mycket dåliga omdömen. Men du gillar den alltså?

  12. @Sofia: Jag tyckte ”Be Kind Rewind” fungerade helt ok och Jack Black plus Mos Def gjorde sitt jobb väl. Problemet med filmen är väl att konceptet med att ”sweda” filmer är så mycket roligare än filmen är i sig, men det är fortfarande en sevärd film. Spana gärna in den om du vill ha en lättsam film med mycket hjärta.

  13. @Martin: Då ska jag nog försöka ta mig an den här, tyckte The Science of Sleep ändå var lite underhållande…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: