Hur kunde jag glömma?! Den här recensionen är härmed dedicerad till Sweden Rock’s sista dag i Sölvesborg. Snabbar man sig kan man fortfarande hinna med Raubtier, Thin Lizzy, Styx och…OZZY!

***

Are you ready to ROCK?! Dewey Finn är så redo han någonsin kan bli men har aldrig tagit sig längre än till halvsunkiga klubbar där han sliter av sig skjortan till tonerna av ”Breaking the Law” och han börjar ärligt talat bli något av ett skämt i stadens bandkretsar. Han är fortfarande inneboende hos sin mesige kompis Ned vars bitchiga flickvän gnäller mest varenda dag om att Ned borde sparka ut Dewey eller åtminstone utkräva all innestående hyra som Dewey aldrig har betalat.

I rejäl penningknipa kommer Dewey alltså genom diverse, i sådana här filmer så vanliga, sammanträffanden att bli vikarie vid en av stadens mest prestigefyllda skolor. Om han talat om att han egentligen inte är lärare? Naturligtvis inte! Han tänker sig sitta av ett par avslappnade veckor för att hösta in lite lön men när han upptäcker att ungefär hälften av hans elever är musikaliska underbarn som dessutom drillats av sina föräldrar sedan de var typ fem år växer en annan idé fram. De ska starta ett band och tävla sig till en massa prispengar som Dewey givetvis tänker sig ta hand om.

Har man det minsta svårt för Jack Black, underdog-filmer som till punkt och pricka följer den för sådana filmer så typiska händelseutvecklingen (komplett med en avslutande och kapitulerande kärleksbombning) eller filmer där både anta- och protagonister i slutänden LÄR sig något om sig själva bör man inte ta i School of Rock ens med asbesthandskar och en tre meter lång grilltång (för de riktigt seriösa grillarna). Vi andra kan slå oss ner framför en charmig, oförarglig och småmysig film som innehåller en hel del väldigt trevlig musik.

Jack Blacks sedvanligt hysteriska framtoning matchas rätt bra av både ungarna och Joan Cusacks hårt spända rektor som bara kan släppa loss till Stevie Nicks och då med minst en stor stark i kroppen. De yngre förmågorna är helt ok skådisar, ledda av den halvmeterlånga demonmanagern Miranda Cosgrove (”Why is my daughter obsessed with David Geffen?!”). Interaktionen mellan Black och hans elever hålls på en bra nivå, han får peppa dem lite lagom (killen som inte tycker han är tillräckligt cool, tjejen som inte vill stå på scen för att hon är tjock, osv) men det blir aldrig några längre utläggningar som ändå skulle stoppa upp för mycket och bli allt för smöriga.

Att Black kan bonda med kidsen enbart eftersom han är ett stort barn själv är inget det hymlas med, inte heller hans från minut ett fullkomligt uppenbara förvandling till en (någorlunda) ansvarsfull vuxen. I likhet med exempelvis Accepted blir det snabbt tydligt att om Dewey lade ens hälften så mycket tid, energi och engagemang på att försöka erövra ett vuxenliv som han nu gör på att försöka leva ut sin omöjliga rockerdröm skulle han vara halvvägs framme vid presidentämbetet vid det här laget.

Det lite ovanliga med School of Rock skulle möjligen vara att det, förutom Neds ogina flickvän (en totalt bortkastad Sarah Silverman, mitt hjärta blöder faktiskt lite i detta fall), inte finns någon tydlig fiende. Cusacks rektor är ingen Edward Rooney och vi slipper också en förfördelad elev som blir förrädaren-som-i-slutänden-ändå-gör-det-rätta. Detta skulle å andra sidan vara det enda fallet där School of Rock avviker det allra minsta från mallen, annars finns allt på sin traditionella plats, från mulliga svarta tjejen som har en helt fantastisk röst till killen med gayig framtoning som är bandets stylist.

Om inte annat skulle jag rekommendera att man ser den här filmen med sina barn för att visa dem att det finns bra musik som är äldre än Lady Gaga eller Justin Bieber. Soundtracket (som för ovanlighetens skull inte återfinns på Spotify) innehåller pärlor av såväl The Who (”Substitute), The Doors (”Touch Me”), Led Zepplin (”Immigrant Song”) och Cream (”Sunshine of Your Love”).

Annonser