Rendition (2007)

alt. titel: Utlämnad

Douglas Freeman arbetar som analytiker för CIA och är rätt bekväm med att vara passagerare till de mer erfarna agenternas förare. Men när den ordinarie agenten stationerad i det namnlösa Nordafrikanska land där Douglas arbetar stryker med i ett bombdåd blir Douglas raskt och något ofrivilligt befordrad (fortfarande med kollegans blod på händer och skjorta).

Hans första uppdrag i hetluften blir att ta emot Anwar El-Ibrahimi som omhändertagits av amerikanska myndigheter men sedan med varm hand överlåtits till det land där Douglas verkar. Det blir nu polisbefälet Abasi Fawal och hans underlydande som ska se till att Anwar levererar den information som Douglas och hans chefer är ute efter. Men på flygplatsen i Chicago står Anwars fru Isabelle och väntar på en make som aldrig anländer.

Rendition var en sådan där film som det talades mycket om innan den hade premiär men sedan ganska snabbt försvann från filmhimlens firmament. Att så skedde trots stora namn som Jake Gyllenhaal, Reese Witherspoon, Meryl Streep, Peter Sarsgaard och Alan Arkin beror tyvärr inte på att detta var en så brännande film att man mer än gärna begravde den och dess svåra ämnesval, utan på att den inte håller måttet.

För min del ligger problemet framförallt på manus- och karaktärsnivå. Rendition försöker köra sin historia på tre olika plan och det är minst två för mycket. Jämsides med Douglas moraliska betänkligheter inför pålitligheten av den information som man får ut av ett torterat vittne har vi Abasi Fawals bekymmer för sin dotter Fatima som i sin tur smiter iväg när hon kan för att träffa studiekamraten Khalid. En kille vars bror dog i händerna på polisen och som har oroväckande revolutionära böjelser. Dessutom får vi lite nu och då följa Isabellas kamp i Washington D.C. där hon försöker få några vettiga svar på vad som egentligen hänt hennes make.

Detta innebär i sin tur att alla karaktärerna snarare blir stereotyper eller representanter, än fullfjädrade personer. Witherspoon är Förtvivlad™, Gyllenhaal är Tveksam™, Arkin och Sarsgaard är Fega™, Streep är Kallhamrad™ och  Moa Khouas är Terroristen™ (fast inte en bottenlöst ond sådan för den här filmen är Nyanserad™). Dessutom kan jag inte tycka annat än att man gjort det lite väl lätt för sig när det gäller Offret™ Anwar (spelad av Omar Metwally). Möjligen beror det på att man inte trodde att den amerikanska publiken skulle kunna sympatisera med honom annars, men resultatet blir inte godtagbart.

För självklart kan inte en man som flyttade till USA som fjortonåring, är högutbildad och dessutom gift med über-amerikanska Reese (dessutom höggravid!) vara terrorist. Det enda som ger ens en antydan om hans egentliga ursprung är hans hudfärg och det faktum att hans mamma inte ser ut som Betty Crocker (men slöja har hon naturligtvis inte). Det enda som tycks tala emot honom är det faktum att han inte blivit amerikansk medborgare, annars är han lika amerikansk som äppelpaj. Som om detta inte vore nog kan man också ställa sig mycket frågande inför det slut som möter honom och tittaren. Lätt osannolikt och otillfredsställande är inte för lite sagt.

Det blir dock extrapoäng för att invånarna faktiskt inte pratar engelska med brytning i Douglas Nordafrikanska land, att man letat rätt på skådisar med ursprung åtminstone i närheten av den region där delar av filmen tilldrar sig och hela produktionen är otvetydigt välgjord. Men problemen ovan gör att den andas ”kompetent TV-film”, snarare än ”behjärtansvärd Hollywoodstorfilm”. Regissören är Gavin Hood, sydafrikanen som skördade sina lagrar med Tsotsi, men som sedan har gått det sedvanliga Hollywoodödet till mötes. Efter Rendition var det nämligen dags för en så angelägen film som X-Men Origins: Wolverine.

Då tycker jag nog att den brittiska filmen med den snarlika titeln Extraordinary Rendition och med Andy Serkis i en av rollerna låter intressantare med sin betydligt mindre tillrättalagda historia.