Terry Leather är en småskurk som försökt sig på hederliga bilaffärer men som trots (eller kanske tack vare?) detta försatt sig i skuld. Långivaren är ingen bank om vi säger så. Därför är han inte särskilt svårövertalad när Martine, en gammal kompis, föreslår en storstöt — ”the one that makes sense of everything”. Terry och hans kumpaner ska ta sig in i ett bankvalv genom golvet under en helg när alla larm är avstängda för underhåll och där rensa bankfacken på deras innehåll.

Fördelen med att sno bankfacksinnehåll är att många ägare är ganska tveksamma till att gå till polisen för att anmäla sina mer eller mindre illegala/moraliskt tveksamma värdesaker stulna. Nackdelen med att sno bankfacksinnehåll är att vissa av dessa ägare defintivt inte drar sig för att med andra medel än polisinsatser försöka få tillbaka sina ägodelar. I valvet stöter Terry och hans kompisar på inte mindre än tre olika, men alla synnerligen komprometterande, bankfack och snart blir det uppenbart att det inte längre handlar om att enbart undkomma med rikedomarna utan att behålla livet.

The Bank Job är en riktigt kompetent liten heist-film som tidigt talar om att den är en BOAT, Based On A True Story. I september 1971 rånades mycket riktigt en Lloyd’s-filial, lokaliserad i hörnet mellan Baker Street och Merylebone Road i London, genom att tjuvarna grävde sig in genom golvet.

Det Londonska 70-talet är kärleksfullt återskapat genom att man byggde upp en del av det aktuella hörnet i en studio för att kunna hålla koll på ovälkomna element. Det känns riktigt befriande med en periodfilm som är tydligt befäst i sitt årtionde utan att den för den skull tas som intänkt för att försöka återinföra 70-talet som en inrednings- och designtrend. Vi får perioden som en stadgegivande bakgrund, inte något som tar över själva berättandet. I det avseendet är det också ganska skönt att faktiskt slippa all tidsgrundad musik (inte för att det saknades kandidater, exempelvis ”Imagine”, ”Brown Sugar” eller varför inte ”Ain’t No Sunshine”), istället serveras ett rätt genomsnittligt men helt ok thrillerscore av den förhållandevis okände J. Peter Robinson.

Historien kring själva stöten är i sig inte särskilt avancerad men mot slutet lägger man ändå in lite av den andlösa tajming som i princip är legio i heist-filmer. Narrativet är pang-på med klippningar fram och tillbaka mellan rånarna, berörda bankfacksägare och polisen som försöker lösa fallet. När det gäller polisinsatsen ges extra krydda av det faktum att kommunikationen mellan Terry och en utkik kunde avlyssnas av en glad radioamatör som kontaktade polisen, vilken inledningsvis inte trodde på hans extraordinära påstående. Nöten som skulle knäckas var bara att det inom radions upptagningsområde fanns drygt 700 bankfilialer och att rånarna inte gav någon tillräckligt tydlig indikation på vilken bank de skulle bryta sig in i.

Jason Statham gör ett riktigt bra jobb som den i grunden genomschysste Terry Leather (efter filmer som Crank hade jag nästan börjat misströsta) och visar att han kan göra andra saker än slåss och bröta på i 110 (men lugn, lite får han ändå slåss). Saffron Burrows är som vanligt överjordiskt snygg med kindknotor som inte är av denna världen.

Allt som allt en trevlig popcornfilm som känns fräsch och nymornad.

Annonser