alt. titel: House of Blood

Jag är numera beredd att stämma in i Eric Cartmans fullt berättigade fråga: ”What the hell is wrong with German people?!”. Enligt severed-cinema.com är tydligen tysk splatter en erkänd subgenre (vars meriter i och för sig uppges debatteras av de insatta) och Olaf Ittenbach en av de mer välkända utövarna. Han ska ha producerat ”gore fests” och ”does do an amazing job at special effects”. Nej, nej och åter nej. Inte om man ska gå efter Chain Reaction i alla fall.

Chain Reaction påminner i stora delar om en porrfilm, and not in the good way… Allt — handling, dialog och karaktärer — tjänar bara som den mest ytliga av uräkter för att kunna visa så mycket död, slafs och exploderande skallar som möjligt. Och severed-cinema.com har fel, Ittenbach gör inget fantastiskt jobb med sina specialeffekter. Det mesta är snarare så kackigt att man nästan sitter och hoppas att det som genom ett Herrans under egentligen ska visa sig att precis alla inblandade i det här missfostret till film är max 15 bast och har gjort det som ett projekt inom Elevens val.

Så vad handlar Chain Reaction om då? Tja, lite svårt att säga, men jag tror att huvudpersonen, doktor Douglas Madsen, råkar ut för inte mindre än tre välta fångtransportbussar på ungefär samma vägsträcka. En vägsträcka som för övrigt ska föreställa nordvästra USA men som är till förvillelse likt ett europeiskt alp-/bergslandskap. Det är som i Austin Powers 2 där den uppenbarligt kaliforniska kuststräckan får tjäna som ”English Countryside” genom en skylt, fast i Chain Reaction saknas skylten. Två gånger får sedan doktor Madsen följa med ett gäng fångar som ska fly till ”Kanada” men som först måste få medicinsk vård för skottskador (en arm respektive en testikel).

Bägge gångerna går grupperna vilse i dimman och kommer till ett förfallet hus mitt i skogen. Där inne finner man en familj utrustad med långt trassligt hår och långa, marginellt mindre trassliga, tänder. Trots familjens försök till ålderdomliga uttryck (mycket “thou” och “haveth”), en Yoda-liknande meningsbyggnad och kläder som rumänska 1800-talsbönder hör man Deliverence-banjosarna knäppa i bakgrunden. Men skogsfolket är inte bara inavlade, de har också en ogudaktig törst efter blod. Naturligtvis är huset utrustat med en försvarlig mängd skovlar, yxor, hackor, knivar och, ser man på, en motorsåg fanns det visst också.

Förutom det här, som är virrigt så det räcker, finns också en extremt halvkväden storyline där Madsen tycks ha träffat en av vampyrerna tidigare. Är hon egentligen hans mamma? Det får vi aldrig veta. Uppenbarade hon sig efter den trafikolycka som Madsen kanske råkade ut för och där han kanske skadade sitt ben när han var ung? Det får vi inte heller veta. Det enda vi får veta är att hon utrustar honom med ett krucifix av den typen man köper i butiker som också för fantasysvärd att hänga på väggen och drakutsmyckade ljushållare. Varför? Gissa tre gånger…

Majoriteten av skådisarna är riktigt usla (frågan är om inte priset tas av en viss Martina Ittenbach), pratar omväxlande tysk, brittisk och amerikansk engelska och har utrustats med ett manus som instruerar dem att svära riktigt mycket, för det ska väl amerikanska kriminella göra? Det känns överflödigt att nämna att ingen av de inblandade fixar uttryck som ”in the bum-fuck of nowhere” på ett övertygande sätt. Knaggelansiktet Dan van Hausen får bli intellektuell och peta in hänvisningar till både de Sade, Schopenhauer, Kant, Freud och Roxy Music i sin konversation, oavsett om det fungerar i handlingen eller inte.

Lite skön splatterfilm är aldrig fel och det är en genre med ganska stort svängrum men det här blev bara för dåligt. Chain Reaction gör mig inte övertygad om Olaf Ittenbachs kvaliteter på det området.

Annonser