Waltz With Bashir (2008)

Jag har redan tidigare på den här bloggen hänvisat till inledningsscenen i Waltz With Bashir och trots att jag nu sett just den ett flertal gånger är den fortfarande obevekligt suggestiv. Förtexternas mjuka och lite klagande toner (signerade Max Richter) läggs över av ett hetsigt pulserande samtidigt som vi hör springande tassar och flåsande morrningar. Denna första hund, med hängande tunga och galna, gula ögon, följs snart upp av flera. Flocken springer ned cafégäster och stannar bara precis så länge som behövs för en hotande morrning och det skulle i det här läget lika gärna kunna vara upptakten till en skräckfilm eller varför inte en dystopisk sci-fi-rulle.

Men det finns en anledning till den mardrömslika stämningen och det är att detta är en mardröm, återberättad för filmaren Ari Folman av dennes vän Boaz Rein-Buskila. I likhet med många generationsfränder deltog de båda i Israels invasion av Libanon under det tidiga 80-talet och det är i samtalet med Boaz som Ari inser att han egentligen inte kommer ihåg någonting från sina år som soldat. Waltz With Bashir blir hans sätt att försöka pussla samman olika bitar för att på så sätt komma underfund med sitt eget deltagande som kulminerade i massakrerna vid Sabra och Shatila.

Waltz With Bashir är ovanligt på flera sätt, alla av dem bra. Det är en dokumentär som inte är filmad, utan animerad med en mycket speciell stil som bygger på en kombination av klassisk animering och Flash. Det gör bland annat att rörelsemönster får en helt fantastisk lyster och som totalt ställer den mest välrenderade Pixar-produktion i skuggan. I mångt och mycket följer narrativet en klassisk dokumentär, vi ser många scener med filmade uppgiftslämnare som rakt upp och ned berättar sina historier. Det underbara med det animerade mediet är att dessa berättelser när som helst kan övergå i de mest surrelistiska drömsekvenser för att i nästa sekund kasta tittaren tillbaka i en synnerligen grym och ofta förvirrande verklighet och det hela sker så sömlöst att det inte går att säga var (mar)drömmen slutar och verkligheten tar vid.

Det är inte heller en dokumentär som aspirerar på att berätta en objektivt ”sann” historia, här är det minnesfragment som ska försöka få filmaren Ari att minnas sin egen roll. Historien blir subjektiv (med flera olika ingångar, helt beroende på vem det som för tillfället berättar sin historia) och den försöker heller aldrig påskina att den skulle vara något annat. Den enda invändning man möjligen skulle ha mot detta är att man som bomullsinlindad västerlänning har alldeles för dålig koll på både det krig som beskrivs och de omständigheter som ledde fram till det. Å andra sidan förstärker det ju bara den känsla som även soldaterna allt som oftast tycks ha — de kör runt i en pansarbil och skjuter på allt och inget, utan att ha någon som helst aning om vad deras egentliga uppdrag är.

Som animerad film är Waltz With Bashir mycket bra, så även som dokumentär, men som krigsfilm är den helt fantastisk, bland annat för att mediet tillåter det uppbrutna narrativet som nämndes ovan. Den sjukligt brungula lysraketsfärgsättningen understryker en allt överskuggande ångest som också uttrycks av de lika prosaiska som vidriga berättelserna om hur den israeliska armén deltog i ett folkmord, mindre än 50 år efter det där de själva var offer. Nu var det dags att istället vara förövare. De synnerligen välavvägda (men vedervärdiga) minutrarna som i slutet får bryta animeringen låter oss heller inte glömma att detta är något som verkligen har hänt, det är inte ”bara på film”.

17 reaktioner till “Waltz With Bashir (2008)”

  1. En FULLPOÄNGARE av Sofia hör inte till vanligheterna men så verkar det inte vara en vanlig film heller 🙂

  2. Mycket bra text om denna film som jag inte gillade riktigt lika mycket som du gjorde. Håller egentligen med om allt du skriver. Dyker upp ett omdöme så småningom.

  3. @Jojjenito: Nej, jag blev lite förvånad själv över att jag gillade den så pass mycket, trodde inte det. Även omtitten hade mig helt fast. Ska bli spännande att se vad du fokuserar på i din text.

  4. Jag tror jag har hört talas om denna, kanske till och med sett något klipp från den på en filmkurs. I vilket fall låter den riktigt intressant!

  5. Har inte sett den men jag kommer ihåg att det var ett himla liv på kultursidorna om filmen. Pro-israelisk eller inte? Debatten rasade, jag älskar bråk i kulturkretsar 🙂

  6. @filmitch: Det kommer däremot inte jag ihåg. Ffallt med tanke på slutet är jag inte riktigt med på hur man skulle kunna uppfatta den som pro-israelitisk. Man får förvisso sympati för enskilda soldater, men knappast för kriget som sådant.

  7. Det var troligtvis Guillou som raljerade i sedvanlig ordning. Min dotter har sett filmen och hon gillade den.

  8. @filmitch: Ja, att han skulle kunna uppfatta den som pro-israelitisk, det kan jag tänka mig 😉 Kul att din dotter tyckte om den.

  9. En riktigt, riktigt bra film. Temat, musiken och animationen, ja det mesta är riktigt bra i den.
    Jag gav den dock ingen fullpoängare som du gjorde, men trots att jag hade hört mycket gott om den blev jag ändå positiv överraskad av den. Framförallt den personliga tonen som filmen hade gillade jag.

    Blev dock inte lika ”överraskad” av animationsstilen som du verkade bli då jag redan tidigare hade sett ”Persepolis” som hade ungefär samma animationsstil. Har du inte sett den så rekommenderar jag den starkt 🙂

  10. @Martin: Den personliga tonen är som du säger ett stort plus. Jag såg Persepolis, men efteråt. Upplever dock inte dessa två filmers animering som särskilt lika, definitivt inte färgmässigt. Persepolis tyckte jag också kändes mer naivistisk till stilen jämfört med Waltz.

    @Jojjenito: Spännande, ska genast hoppa över och läsa.

  11. @Sofia: Håller med om att det finns stora skillnader, men jag tycker ändå att där finns en viss likhet med den stiliserade och ”rena” animationsstilen. Det jag främst menade var att där blir en större skillnad från säga till exempel en valfri Pixar-film och Waltz With Bashir, än mellan Perspepolis och Waltz With Bashir. Och eftersom jag hade sett Persepolis innan ”Waltz” blev jag inte lika positiv överraskad som du verkade bli, men det är fortfarande en riktigt bra film 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: