Waltz With Bashir (2008)

Jag har redan tidigare på den här bloggen hänvisat till inledningsscenen i Waltz With Bashir och trots att jag nu sett just den ett flertal gånger är den fortfarande obevekligt suggestiv. Förtexternas mjuka och lite klagande toner (signerade Max Richter) läggs över av ett hetsigt pulserande samtidigt som vi hör springande tassar och flåsande morrningar. Denna första hund, med hängande tunga och galna, gula ögon, följs snart upp av flera. Flocken springer ned cafégäster och stannar bara precis så länge som behövs för en hotande morrning och det skulle i det här läget lika gärna kunna vara upptakten till en skräckfilm eller varför inte en dystopisk sci-fi-rulle.

Men det finns en anledning till den mardrömslika stämningen och det är att detta är en mardröm, återberättad för filmaren Ari Folman av dennes vän Boaz Rein-Buskila. I likhet med många generationsfränder deltog de båda i Israels invasion av Libanon under det tidiga 80-talet och det är i samtalet med Boaz som Ari inser att han egentligen inte kommer ihåg någonting från sina år som soldat. Waltz With Bashir blir hans sätt att försöka pussla samman olika bitar för att på så sätt komma underfund med sitt eget deltagande som kulminerade i massakrerna vid Sabra och Shatila.

Waltz With Bashir är ovanligt på flera sätt, alla av dem bra. Det är en dokumentär som inte är filmad, utan animerad med en mycket speciell stil som bygger på en kombination av klassisk animering och Flash. Det gör bland annat att rörelsemönster får en helt fantastisk lyster och som totalt ställer den mest välrenderade Pixar-produktion i skuggan. I mångt och mycket följer narrativet en klassisk dokumentär, vi ser många scener med filmade uppgiftslämnare som rakt upp och ned berättar sina historier. Det underbara med det animerade mediet är att dessa berättelser när som helst kan övergå i de mest surrelistiska drömsekvenser för att i nästa sekund kasta tittaren tillbaka i en synnerligen grym och ofta förvirrande verklighet och det hela sker så sömlöst att det inte går att säga var (mar)drömmen slutar och verkligheten tar vid.

Det är inte heller en dokumentär som aspirerar på att berätta en objektivt ”sann” historia, här är det minnesfragment som ska försöka få filmaren Ari att minnas sin egen roll. Historien blir subjektiv (med flera olika ingångar, helt beroende på vem det som för tillfället berättar sin historia) och den försöker heller aldrig påskina att den skulle vara något annat. Den enda invändning man möjligen skulle ha mot detta är att man som bomullsinlindad västerlänning har alldeles för dålig koll på både det krig som beskrivs och de omständigheter som ledde fram till det. Å andra sidan förstärker det ju bara den känsla som även soldaterna allt som oftast tycks ha — de kör runt i en pansarbil och skjuter på allt och inget, utan att ha någon som helst aning om vad deras egentliga uppdrag är.

Som animerad film är Waltz With Bashir mycket bra, så även som dokumentär, men som krigsfilm är den helt fantastisk, bland annat för att mediet tillåter det uppbrutna narrativet som nämndes ovan. Den sjukligt brungula lysraketsfärgsättningen understryker en allt överskuggande ångest som också uttrycks av de lika prosaiska som vidriga berättelserna om hur den israeliska armén deltog i ett folkmord, mindre än 50 år efter det där de själva var offer. Nu var det dags att istället vara förövare. De synnerligen välavvägda (men vedervärdiga) minutrarna som i slutet får bryta animeringen låter oss heller inte glömma att detta är något som verkligen har hänt, det är inte ”bara på film”.

Annons