När Disney vilade på hanen en smula och därmed blåste mig på en Tron-påsk skickade übersnälla Fiffi en intressant bok istället, skriven av regissören och manusförfattaren Johan Kling.

***

Ni som var med vet hur snacket gick kring de mediakåta 80-talisterna. ”Men alla kan ju inte stå framför kameran, vem ska blir sophämtare och är det verkligen rimligt att uppmuntra de här omöjliga drömmarna med evinnerliga mediegymnasier?!”

Magnus är en 30-something-kille 1998 och därmed ingen 80-talist, men har ändock hamnat i den stora mediaskuggans limbo. Han frilansar inom TV (men mest bakom kameran tycks det), var hyfsat framgångsrik för ett par, tre år sedan, men det vill sig liksom aldrig. Nu har hans karriär stagnerat så till den milda grad att han blir själaglad för fem papp i näven och han tvingas kräla för jobb hos gamla kompisar som inte tycks vara särdeles sugna på att ha med honom i olika projekt, inte ens för gammal vänskaps skull.

Som om karriärförtviningen inte vore nog brottas också Magnus med tankarna på om flickvännen Josefin verkligen älskar honom. I alla fall inte lika mycket som han älskar henne, hon är ju egentligen lite för snygg för honom. Alla vet det även om ingen säger det rent ut. Hon har varit borta ett tag men lovat att ringa när hon kommit tillbaka till stan. Hon borde ha varit tillbaka idag. Ska han ringa? Nej, det verkar så klängigt… Kanske överraska henne på jobbet? Nej, hon brukar bli så störd av det och då blir det ju jobbigt om hon tänkt ringa men bara inte hunnit med.

Och så vidare. I. All. Evinnerlighet. Eller åtminstone i 165 sidor, för Människor helt utan betydelse är ingen tjock bok, vilket jag är tacksam för. Inte bara för att det gick väldans fort att läsa den utan främst för att jag efter typ 20 sidor bara vill strypa Magnus. Eller åtminstone skaka honom som en terrier skakar en råtta (hade han brutit ryggen i processen hade jag helt klart kunnat ta det) och säga till honom att skärpa sig lite.

Magnus är nämligen, åtminstone i sina egna ögon (men fullt övertygad om att resten av världen håller med), en människa helt utan betydelse. Han är fullkomligt uppfylld av sina mindervärdeskomplex och underlägsenhet gentemot före detta kollegor, avlägsna bekanta och givetvis även Josefin. Han går omkring i en liten bubbla, blir direkt förvånad när folk tilltalar honom (och vill helst bara gå förbi) samt för fullkomligt meningslösa samtal om semestrar och jobb. Jag vet inte vad som är mest irriterande: att Magnus är lika ryggradslös som en binnikemask eller hans avgrundslika medvetenhet om detta faktum.

Däremot kan jag inte nog betona att vartenda ord i alla de där meningslösa samtalen och Magnus oändliga ältande sitter lika perfekt som Sean Connerys välansade skägg anno 1989. Det borde kanske inte vara någon större överraskning att någon som skriver så pass bra filmdialoger gör detsamma i bokfom, men säker kan man ju aldrig vara. Johan Klings språk känns precis lika minutiöst trovärdigt i Människor helt utan betydelse som i Darling (Puss har jag inte sett ännu).

Det är i och för sig också rätt befriande att läsa en skildring ”inifrån” mediavärlden som inte bygger på ett ständigt blinkande, nickande och satiriserande över branschens ytlighet och hyckleri. Här blir den bara en väldigt indistinkt arena för ytterligare ett av Magnus många misslyckanden.

Men Johan Klings skönljudande och välarrangerade meningar kan inte kompensera det faktum att jag upplever min stund i hans protagonists huvud som bottenlöst deprimerande och rätt frustrerande. Dessutom har jag svårt att uppamma något direkt intresse för hans planlösa vandrande genom de soldallrande Stockholmsgatorna där i juli 1998. Däremot baseras i alla fall en liten del av betyget nedan på det hänförande snygga Stockholmsomslaget – Torsten Jovinges funkis-pärla ”Från Centralpalatset” från 1933.