Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).

Det visar sig dock att Dave ska komma att återse båda trollkarlarna och bli indragen i en kamp mellan gott och ont (nähääää?!), en kamp som pågått i många hundra år (nähääää?!) mellan anhängarna till Merlin och Morgan Le Fey. Dave är nämligen utvald (NÄHÄÄÄ?!) att spela en avgörande roll i den här kampen.

Trots att The Sorcerer’s Apprentice uppenbarligen inte gör det särskilt svårt för sig rent historiemässigt sett måste jag ändå säga att den faktiskt inte var så hemsk. Möjligen var det här ett sådant där fall när man har så extremt låga förväntningar att slutresultatet ändå blir förvånansvärt underhållande. Som en slö söndagsmatiné var filmen nämligen riktigt väl lämpad.

Jay Baruchels Dave är en helt ok nörd av den där rätt snälla och egentligen trevliga (tillräckligt trevlig för att få tjejen i alla fall) varianten som tycks ha blivit stapelvara nu för tiden (men se upp ni som inte gillar irriterande röster!). Alfred Molinas skurk Horvath är kul och klär sig för att matcha sekelskiftet 1900 men ser i alla fall inledningsvis mest ut som en sofistikerad Huggy Bear med plommonstop. Nicholas Cage som Daves mästare Balthazar är väl kanske den minst lämpade för sin roll och liknar en bedagad Indiana Jones i sin hatt och långrock men får å andra sidan ha en riktigt cool bil.

Humorn är naturligtvis av den mest uppenbara karaktären (Dave får göra upprepade hänvisningar till de skor som Balthazar av någon outgrundlig anledning vill att han ska ha på sig) men man har fått in ett par rätt roliga hänvisningar till Star Wars och just Indiana Jones. Det återuppförande av den klassiska ”Trollkarlens lärling” från Fantasia som man hela tiden sitter och bara väntar på är däremot snygg men förvånansvärt fantasilös. Det känns som om man hade kunna göra mycket mer med det konceptet.

Självklart finns också ett moraliskt budskap som blir uppenbart och lite smetigt: Merlins anhängare har hjärta (aka kärlek) och uppfinningsrikedom medan häxans enbart förlitar sig på magi. Men lite otippat var faktiskt The Sorcerer’s Apprentice en sådan där film där effekterna får mig att nästan tro på att det finns magi i alla fall – de var genomgående fantastiskt snygga.

Just när det gäller magin kan man också inte låta bli att undra om American Physical Society har haft ett finger med i spelet: Balthazars intyganden om det släktskap som tydligen ska finnas mellan fysik och magi torde vara direkt riktat så att åtminstone alla tioåringar i publiken ska sätta sig kappraka och tänka ”Fysik is da shit!”. För att verkligen se till att budskapet ska gå hem får Dave också tjusa sin hjärtans kär med en teslaspole.

Istället hängde jag nog mest upp mig på det klassiska porträtterandet av Morgan Le Fey som genomond och Merlins ärkefiende. Har man en gång läst Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon är det svårt att inte se den så förtalade Morgaine i ett annat ljus.

Visst är The Sorcerer’s Apprentice knappast 2010 års bästa film men för ett par timmars slöunderhållning dög den alldeles utmärkt. Till och med detta ljumma omdöme tycks dock jag och möjligen också Andreas vara rätt ensamma om, Filmitch och Henke fick mest trötta Harry Potter-vibbar.

Annonser