Ok, du och din man har adopterad en flicka som ni älskar över allt annat. Helt plötsligt börjar tösabiten gå i sömnen och dessutom vandra iväg till rätt farliga platser. Lite av och till får hon nästan några slags anfall där hon skriker ”Silent Hill! Silent Hill!” och hon ritar illavarslande teckningar som hon sedan inte minns att hon gjort. Vad göra?

Man skulle kunna försöka lösa situationen rationellt. Eller också skulle man kunna göra som Rose. Googla ”Silent Hill” och upptäcka att det är en övergiven spökstad i West Virginia som är avstängd på grund av att kolreserverna under staden fortfarande brinner. Bestämma sig för att det nog är en bra idé att tvärtemot din makes önskningar åka med er dotter till ett ställe som hon uppenbarligen har hemska mardrömmar om och som dessutom inte borde vara så särdeles hälsosamt. Försöka köra ifrån en polis med resultatet att du kraschar din bil. När du vaknar upp och inser att din dotter är försvunnen, planlöst rusa omkring i staden och försöka hitta henne. Jaga efter en undflyende skugga som säkerligen måste vara din älskade dotter eftersom hon på inga villkors vis vill bli infångad av dig.

Ungefär så. Jag hade faktiskt inte fattat att Silent Hill byggde på ett dataspel, men betydligt mer i filmen blir begripligt med denna information. Dock inte handlingen. Det yttre ramverket håller väl till nöds men manusförfattaren Roger Avary (Beowulf men obegripligt nog också Pulp Fiction) och regissören Christophe Gans (Crying Freeman och Vargarnas Pakt) har varit mer intresserade av att försöka återskapa stämningen och slänga in alla varelserna från spelet än att ge det hela en rimligt sammanhang.

Här kan jag intyga att de lyckats med besked, framförallt när det gäller alla de varelser som befolkar den övergivna staden. Riktigt, riktigt snyggt är det och jag skulle säkert kunna tänka mig att jag skulle vara skitskraj om jag satt och spelade spelet. Däremot skjuter man stämningen totalt i sank genom att fullkomligt rivstarta handlingen så till den milda grad att Rose befinner sig i Silent Hill och måste börja slåss mot små äckliga halvglödande barndemoner inom tjugo minuter och vi knappt hunnit fatta vad som är på gång och hämta andan.

Utan en fullödig mytologi faller dessutom filmen ihop som en rätt sotig sufflé rent storymässigt. Vad är det som gör att varelserna dyker upp med jämna mellanrum? Vad gör egentligen killen med det stora, stora svärdet/kniven (bortsett från att ha den avundsvärda förmågan att kunna slita skinnet av folk i ett enda ryck?). Vad betyder, egentligen, mumbojumbofrasen ”Mother is God in the eyes of a child”?

Det här gör mig lite fascinerad eftersom det är fallet med ganska många spel-till-film-filmer. Man har uppenbarligen hur mycket pengar som helst att lägga på effekter, varför inte omfördela lite av dem till ett rejält manus (även om Roger Avary inte kan ha varit jättebillig). Och i just det här fallet: varför i hela fridens namn slösa pengar på Sean Bean som kanske får sammanlagt trettio minuters speltid?! Rollen som den av Rose efterlämnade maken som försöker lägga sitt eget pussel utanför Silent Hill skulle lätt ha kunna spelas av exempelvis Noah Emmerich eller William Fichtner.

Nej, av Silent Hill blir det ingen brinnande filmupplevelse, mest bara en massa rök och aska. Betyget nedan kommer sig enbart av att röken som sagt är väldigt snygg. Dessutom kan man ju tycka att filmmakare efter Holy Grail själv borde inse det futila i att försöka skapa skräckstämning genom ett gäng halvskitiga människor som pekar finger och skriker ”A Witch! Burn her!”