Gegen die Wand (2004)

alt. titel: Mot väggen, Head-On

Det finns många sätt att gifta sig på. Man kan köra den traditionella varianten med förlovning i ett år och lysning i kyrkan eller varför inte spontangifte i Vegas eller Atlantic City? Köpcentret Marieberg utanför Örebro eller efter ha försökt att putta sig till en bil av Lotta Engberg i Kär och galen.

Eller också träffas man på psyket efter varsitt självmordsförsök. Cahit har kört sin bil rakt in i en vägg och frånvaron av bromsspår säger enligt psykiatrikern självmord. Sibel har skurit sig i handlederna i förtvivlan över att aldrig komma ifrån sin dominerande far och bror. Hon vill leva livet och försöker övertala Cahit att gifta sig med henne. Föräldrarna skulle säkert acceptera en annan turk.

Cahit har sina egna problem att bekymra sig för, in i väggen körde han i höggradigt berusat tillstånd och det första han gör när han är hemma från sjukhuset är att öppna en ny öl. Men han kan inte släppa Sibels önskan. Han får sin bror att låtsas att han är Cahits farbror som formellt frågar fadern om dotterns hand för Cahits räkning och saken är biff med ett stort turkiskt bröllop där Sibel till och med får Cahit att dansa med henne.

När hon väl anländer till Cahits mer än lovligt sunkiga lägenhet förstår man att det inte riktigt var vad hon hade tänkt sig men hon spenderar sina surt förvärvade pengar på att fräscha upp stället och ger sig sedan i kast med att leva livet: röka, dricka, dra linor med Cahit, dansa på klubb och onenightstands. Långsamt förändras deras relation, från att vara ren konvenans till att bli mer ömsint och krävande.

Mot väggen visades inom ramen för SVT2:s filmklubbssatsning och Fredrik Sahlin lovar mig i sin inledning att en tysk-turkisk samproduktion faktiskt kan vara värd att hänga med på. Direkt när jag stängt av håller jag inte med honom. Visst hade filmen sina poänger, men jag tyckte inte att karaktärerna engagerade tillräckligt mycket, visst blev det väl ändå lite väl deprimerande på sina ställen och var fanns min upplösningsfix?

Men redan ett antal timmar senare, när jag nu sitter och skriver har jag ändrat mig. Mot väggen hänger sig kvar som ett osedvanligt ettrigt virus och låter inte mina tankar vara ifred, på samma sätt som Monster’s Ball gjorde. Framförallt är det Sibel jag inte kan få ur sinnet, särskilt de scener när hon är som allra mest nere i kängskaften. Sibel Kekilli gör här sin första roll och hon är helt enastående (hon tycks också ha vunnit den tyska motsvarigheten till Guldbaggen för sin film-Sibel).

När vi först träffar henne på psyket verkar hon nästan onaturligt positiv och pigg med tanke på varför hon sitter där hon sitter, men det är en sinnesstämning som snabbt kan slå över i bottenlös ångest. Att träffas på suicidkliniken är väl ingen idealisk förutsättning för ett förhållande under de bästa av omständigheter; både Cahit och Sibel har problem på varsitt håll men det är Sibel som framstår som den mer labila av dem. Hon kräver självständighet och närhet på ett sätt som är dömt att misslyckas.

Också Birol Ünels Cahit är en bra rolltolkning, även om han blir mer murrig i kontrast till sin hustrus humörsvängningar. Regissören Fatih Akin (bland annat ansvarig för segment nummer 9 i New York, I Love You) arbetar med små medel och lyckas inte minst i sin introduktion av Cahit definitivt ge intrycket av en man som tappat lusten för det mesta (han är disk- och flaskplockare på en klubb).

Mot väggen handlar om kärlek, men riktigt vad filmen vill säga om fenomenet är inte helt klart. Vad som emellertid är helt klart är att livet generellt är komplicerat, med eller utan kärlek. Den platsar verkligen inte på någon tio-i-topp-lista för min del men dess förmåga att gräva sig in i mitt medvetande måste väl nästan räknas som en kvalitet i sig?