Deathwatch (2002)

Överlevnadsskräckisen Wilderness, regisserad av britten Michael J. Bassett, gjorde mig lite nyfiken på denne mans förstagångsverk, Deathwatch, som han också skrivit. Att Deathwatch tycktes vara en zombierulle iscensatt i första världskrigets skyttegravar gjorde inte nyfikenheten mindre och när jag fick möjlighet att köpa på mig den för ynka 10 spänn var saken klappad och klar.

Vi befinner oss på västfronten, mitt i första världskrigets allra mest skoningslösa skyttegravskrig och året är 1917. Det är med andra ord ganska länge sedan Storbritannien gick ut i krig med en sång på läpparna och en fast övertygelse att man snart skulle ha jagat hunnerna på flykten. Nu är det istället granater, krypskyttar, ingenmansland, krypskyttar, senapsgas och förlamande rädsla.

Kompani Y kommer ifrån sina soldatkollegor och irrar omkring i dimman ett tag innan de kommer fram till en tysk skyttegrav. Den unge och rätt oprövade kaptenen Bramwell Jennings tycker att kompaniets vilsenhet nu har kompenserats genom att de intagit det tyska området. Av de tre tyskar som finns på plats blir en skjuten omgående, en lyckas fly och en blir tillfångatagen av britterna. Kompaniet börjar inrätta sig; gravarnas vindlande gång- och tunnelsystem skärs av med hjälp av granater, till den skadade brittiska soldaten hittar man morfin och även en radio står på sakfinnarlistan. Det blir menige Anthony Bradfords uppgift att försöka få kontakt med förbanden de kom bort ifrån.

Men snart är det mer än bara det eviga regnet, leran och råttorna som gör männen en smula obehagliga till mods. Det ligger en anmärkningsvärd mängd döda kroppar i gravsystemet och under en nattvakt hittar menige Barry Starinski tre kroppar upphängda och inlindade i taggtråd. Innan han har hunnit kalla på de andra kvävs hans skrik abrupt och när hjälpen hinner fram är han borta, bara för att dyka upp senare, insvept i lager på lager av taggtråd. Kaptenen hör klart och tydligt ett attackerande infanteri men inga anfallare syns till. Inte heller lyckas man varken med hot, övertalning eller tortyr få något ur den tillfångatagne tysken om vad hans hunn-kompisar kan tänkas hitta på.

Till att börja med: jag hade missuppfattat det hela och Deathwatch är ingen zombierulle. Snarare ligger den i hemsökningsgenren och situationen i skyttegraven är så välfunnen att man nästan blir förvånad över att det inte redan producerats en mängd filmer på samma tema.

Även utan övernaturliga inslag är soldaternas situation pressad nog, vilket ger goda möjligheter till allt mer spända mellanmänskliga relationer, skräckfilmens stapelvara. Skotten McNess är förbannad eftersom han tror att alla ogillar honom eftersom han är skotte, sergeanten Tate tänker följa order till varje pris trots att han ogillar den unge kaptenen medan menige Quinn tycks bli allt galnare och hatar alla befäl. Att kaptenen inte bara rangmässigt står över de andra trots att de har noll förtroende för honom, utan även är tydligt överordnad klassmässigt med sin Queen’s English underlättar inte förhållandena.

Skådespelarmässigt funkar de allra flesta iblandade och i Storbritannien bör många av männen ha varit förhållandevis välbekanta för TV-seriepubliken. Svenska ögon kanske främst känner igen Jamie Bell från Billy Elliot (mycket bra som menige Shakespeare, vilken ser yngre och vilsnare ut för varje minut) och naturligtvis Andy Serkis i raggig pälsväst och med spikklubba som den lätt vildögde Quinn. Men här finns också Laurence Fox som var med i Gosford Park och Hugo Speer – Guy i The Full Monty. Inga dunungar med andra ord och även om manus och meningsutbyten kanske inte ger utrymme för så mycket originalitet vad gäller gräl om huruvida man ska sticka eller följa order och stanna kvar funkar det som sagt.

Regissören Michael Bassett har alltså också skrivit manus och det är för den här typen av film precis lagom svävande för att bibehålla spänningen utan att man som tittare för den skull blir irriterad. När säcken ska knytas ihop tappar däremot Bassett greppet en smula, med en rätt obegriplig scen och en upplösning som egentligen inte är en upplösning och framförallt ingen förklaring till det vi just sett.

Men det gör faktiskt inte så mycket för Bassett har med hjälp av själva miljön lyckats skapa en redigt obehaglig stämning. Skyttegravslabyrinten är klaustrofobisk trots att man har öppna himlen rakt ovanför sig och om den inte var utgrävd på riktigt i Tjeckien där inspelningen skedde har man gjort ett fruktansvärd snyggt kulissarbete. Inspelningsmässigt måste det dock ha varit produktionen från helvetet, skådespelarna ägnar minst halva filmen åt att se ut som dränkta råttor och hela filmen åt att pulsa i lera (möjligen avbrutet för lite krälande här och var).

De rykande andedräkterna intygar att det sannolikt inte heller var särskilt varmt. Med undantag för ett par småskavanker känns effekterna genuina och i hemsökningsgenren har i alla fall jag generellt lättare att acceptera konstigheter som aldrig får någon direkt förklaring (vid ett par tillfällen rinner exempelvis vad som ser ut att vara blod längs skyttegravsväggarna), utan bara tjänar att höja den suggestiva stämningen.

Allt som allt var Deathwatch faktiskt en riktigt trevlig överraskning som gör att jag blivit ännu nyfiknare på Bassetts senaste alster, Solomon Kane, trots den filmens skiftande omdömen.

8 reaktioner till “Deathwatch (2002)”

  1. Efter att ha läst din text fick jag en heeelt annan inställning till filmen. Jag har medvetet avfärdat den som junk men jag kanske ska ge den en chans? Och kanske även Solomon Kane, en film som jag faktiskt stängde av efter tio minuter, sånt som jag normalt sett aldrig gör. Apropå junk, liksom. 😉

  2. Jo den här var helt ok, det kom en annan film på samma tema ungefär samtidigt The Bunker tror jag den hette även den var helt ok. Jag blev faktiskt lite sugen att se om efter att ha läst ditt inlägg.

  3. @Fiffi och filmitch: Kul att texten väckte nyfikenhet att se/se om men man kanske ska ta med i beräkningen att jag inte hade förväntat mig någonting av den här. Och då är det ju i alla fall betydligt enklare att bli positivt överraskande. Och sluttampen är som sagt inte lika bra som det övriga.

    @filmicth: Tack för tipset, The Bunker såg spännande ut!

  4. Denna gillade jag. Precis som du påpekar; en klaustrofobisk och visuellt snygg film. Jag tror dock att jag somnade under de sista 10 min och aldrig såg slutet (men det kanske inte spelar någon roll om jag ska tro din recension). Jag har varit småsugen på att se Wilderness. Är den något att ha?

  5. Jag är partisk i målet då jag är barnsligt förtjust i vildmarksskräckisar men jag tyckte Wilderness var helt ok, t.om lite småspännande.

  6. @Steffo: Ouch! Jag har ju förstått att omdömena generellt inte har varit så positiva, men det här lät verkligen illa. Som vanligt problem när mindre regissörer blir stående med för stor budget? Men se den ska jag nog göra ändå, dock ingen skugga för den skull över din argumentationsförmåga och varför jag egentligen inte borde 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: