Överlevnadsskräckisen Wilderness, regisserad av britten Michael J. Bassett, gjorde mig lite nyfiken på denne mans förstagångsverk, Deathwatch, som han också skrivit. Att Deathwatch tycktes vara en zombierulle iscensatt i första världskrigets skyttegravar gjorde inte nyfikenheten mindre och när jag fick möjlighet att köpa på mig den för ynka 10 spänn var saken klappad och klar.

Vi befinner oss på västfronten, mitt i första världskrigets allra mest skoningslösa skyttegravskrig och året är 1917. Det är med andra ord ganska länge sedan Storbritannien gick ut i krig med en sång på läpparna och en fast övertygelse att man snart skulle ha jagat hunnerna på flykten. Nu är det istället granater, krypskyttar, ingenmansland, krypskyttar, senapsgas och förlamande rädsla.

Kompani Y kommer ifrån sina soldatkollegor och irrar omkring i dimman ett tag innan de kommer fram till en tysk skyttegrav. Den unge och rätt oprövade kaptenen Bramwell Jennings tycker att kompaniets vilsenhet nu har kompenserats genom att de intagit det tyska området. Av de tre tyskar som finns på plats blir en skjuten omgående, en lyckas fly och en blir tillfångatagen av britterna. Kompaniet börjar inrätta sig; gravarnas vindlande gång- och tunnelsystem skärs av med hjälp av granater, till den skadade brittiska soldaten hittar man morfin och även en radio står på sakfinnarlistan. Det blir menige Anthony Bradfords uppgift att försöka få kontakt med förbanden de kom bort ifrån.

Men snart är det mer än bara det eviga regnet, leran och råttorna som gör männen en smula obehagliga till mods. Det ligger en anmärkningsvärd mängd döda kroppar i gravsystemet och under en nattvakt hittar menige Barry Starinski tre kroppar upphängda och inlindade i taggtråd. Innan han har hunnit kalla på de andra kvävs hans skrik abrupt och när hjälpen hinner fram är han borta, bara för att dyka upp senare, insvept i lager på lager av taggtråd. Kaptenen hör klart och tydligt ett attackerande infanteri men inga anfallare syns till. Inte heller lyckas man varken med hot, övertalning eller tortyr få något ur den tillfångatagne tysken om vad hans hunn-kompisar kan tänkas hitta på.

Till att börja med: jag hade missuppfattat det hela och Deathwatch är ingen zombierulle. Snarare ligger den i hemsökningsgenren och situationen i skyttegraven är så välfunnen att man nästan blir förvånad över att det inte redan producerats en mängd filmer på samma tema.

Även utan övernaturliga inslag är soldaternas situation pressad nog, vilket ger goda möjligheter till allt mer spända mellanmänskliga relationer, skräckfilmens stapelvara. Skotten McNess är förbannad eftersom han tror att alla ogillar honom eftersom han är skotte, sergeanten Tate tänker följa order till varje pris trots att han ogillar den unge kaptenen medan menige Quinn tycks bli allt galnare och hatar alla befäl. Att kaptenen inte bara rangmässigt står över de andra trots att de har noll förtroende för honom, utan även är tydligt överordnad klassmässigt med sin Queen’s English underlättar inte förhållandena.

Skådespelarmässigt funkar de allra flesta iblandade och i Storbritannien bör många av männen ha varit förhållandevis välbekanta för TV-seriepubliken. Svenska ögon kanske främst känner igen Jamie Bell från Billy Elliot (mycket bra som menige Shakespeare, vilken ser yngre och vilsnare ut för varje minut) och naturligtvis Andy Serkis i raggig pälsväst och med spikklubba som den lätt vildögde Quinn. Men här finns också Laurence Fox som var med i Gosford Park och Hugo Speer – Guy i The Full Monty. Inga dunungar med andra ord och även om manus och meningsutbyten kanske inte ger utrymme för så mycket originalitet vad gäller gräl om huruvida man ska sticka eller följa order och stanna kvar funkar det som sagt.

Regissören Michael Bassett har alltså också skrivit manus och det är för den här typen av film precis lagom svävande för att bibehålla spänningen utan att man som tittare för den skull blir irriterad. När säcken ska knytas ihop tappar däremot Bassett greppet en smula, med en rätt obegriplig scen och en upplösning som egentligen inte är en upplösning och framförallt ingen förklaring till det vi just sett.

Men det gör faktiskt inte så mycket för Bassett har med hjälp av själva miljön lyckats skapa en redigt obehaglig stämning. Skyttegravslabyrinten är klaustrofobisk trots att man har öppna himlen rakt ovanför sig och om den inte var utgrävd på riktigt i Tjeckien där inspelningen skedde har man gjort ett fruktansvärd snyggt kulissarbete. Inspelningsmässigt måste det dock ha varit produktionen från helvetet, skådespelarna ägnar minst halva filmen åt att se ut som dränkta råttor och hela filmen åt att pulsa i lera (möjligen avbrutet för lite krälande här och var).

De rykande andedräkterna intygar att det sannolikt inte heller var särskilt varmt. Med undantag för ett par småskavanker känns effekterna genuina och i hemsökningsgenren har i alla fall jag generellt lättare att acceptera konstigheter som aldrig får någon direkt förklaring (vid ett par tillfällen rinner exempelvis vad som ser ut att vara blod längs skyttegravsväggarna), utan bara tjänar att höja den suggestiva stämningen.

Allt som allt var Deathwatch faktiskt en riktigt trevlig överraskning som gör att jag blivit ännu nyfiknare på Bassetts senaste alster, Solomon Kane, trots den filmens skiftande omdömen.