Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.
***
Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).
Helen Lyle och hennes kollega Bernadette Walsh forskar kring vandringssägner (möjligen skriver de på varsin avhandling). Helen fastnar för historien om Candyman, inte minst därför att denna vandringssägen tycks ha fått eget liv i det nedgångna och även i vanliga fall extremt farliga bostadsområdet Cabrini-Green. Här handlar det inte längre om en kompis kompis utan ett bestialiskt mord, rapporterat i tidningarna och allt, som tillskrivs den illusoriske Candyman. Enligt den traditionella legenden uppstår Candyman när man tittar in i en spegel och fem gånger säger hans namn, men han kommer inte direkt för att dela ut godis om vi säger så…
På besök i Cabrini-Green tar sig Helen och Bernadette in i den döda kvinnans lägenhet och genom ett hål i väggen (där spegeln suttit) klättrar Helen in i en annan lägenhet som mer liknar en kyrka med grafitti som hyllar Candyman samt ett litet altare med ljus och godis som innehåller rakblad (och därmed tangerar en annan sägen). De träffar också kvinnans granne Anne-Marie McCoy (spelad av Vanessa WIlliams som uppmärksamma tittare kanske känner igen som en av de mer kortlivade ursprungskaraktärerna i Melrose Place).
Helen kan inte hålla sig ifrån Cabrini-Green utan återvänder och blir då attackerad av ett gäng. Hon identifierar gängledaren för polisen och är därmed övertygad om att den verklige ”Candyman” har tagits om hand. Men strax därefter blir hon tilltalad av en märklig man i pälsbärmad kappa och med en krok istället för högerhand som påverkar henne på ett märkligt sätt. Det nästa Helen vet av är att hon vaknar upp i Anne-Maries lägenhet med blod på både väggar och i tak.
Candyman är i vissa avseenden en lite annorlunda skräckfilm, något som inte minst betonas av det klinkande pianotemat signerat Peter Greenaway-kompositören Philip Glass. Filmvinklarna är ambitösa med många rakt-ovanifråntagningar. Som nästan en egen karaktär framställs bostadsområdet Cabrini-Green (filmteamet mutade de olika gängen för att kunna filma på plats med blev ändå beskjutna) med fallfärdiga hyreshus, grafitti, gäng och luggslitet ödsliga gräsplättar.
Historien är en omtagning av den i anglosaxiska världen välkända legenden om Bloody Mary, vilken ska komma fram när man säger hennes namn in i en spegel och avdagataga åkallaren å det gruvligaste. Här har Bloody Mary blivit en lång svart man istället och man har inte försuttit många chanser att spela på den likaledes klassiska historien om den farlige svarte mannen och den oskyldiga vita kvinnan.
En hel del religiösa övertoner hinns också med: Candymanlägenheten innehåller som sagt ett altare (även i fysisk bemärkelse), fönstren är nedklottrade på ett sätt som påminner om ett kyrkorum, invånarna i bostadsområdet omtalas av Candyman själv som hans ”församling” och närbilder ger Virginia Madsen en madonneliknande gloria (skådespelerskans namn torde ha varit en lycklig slump i sammanhanget). Virginia Madsen (här skumt lik både Gillian Anderson och en tidig Madonna) är för övrigt en av de där duktiga kvinnliga skådespelerskorna som inte riktigt får den uppmärksamhet hon förtjänar.
Men i andra avseenden är Candyman en rätt ordinär slasher, låt vara med övernaturliga stråk. Man lyckas skapa en schysst stämning, Candyman lyder inte under några monsterregler utan kan uppenbara sig precis när och var som helst och hans bakgrundshistoria med avhuggna händer och eldoffer är både suggestiv och ryslig. Tyvärr följer filmen två parallella berättelseförlopp, ett där Helen och Candyman är förenade över tidsgränserna och ett där hon snarare blir ett uttrycksmedel för Candymans befästelse i folks medvetanden och de går inte ihop sig ordentligt. Å ena sidan är Candyman en tragisk figur, ett offer för en obildad samtid, som längtar efter sin förlorade kärlek, å andra sidan en skoningslös, opersonlig entitet.
Som vanligt ligger elegansen och skräcken i enkelheten. Leta reda på en spegel. Candyman, Candyman, Candyman, Candyman… Törs du?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Läbbig film den där. Håller med dig om betyget även om filmen sett ur nu-skruvar-jag-banne-mig-ner-badrumsskåpet-med-tillhörande-spegel-för-all-framtid-känslan kanske skulle ha haft en femma? 😉
http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/03/candyman.html
Åh, det här är en av mina favoritskräckfilmer! Den är en ljuvlig mörk saga, underligt vacker, lätt kitschig (på det där sättet som jag gillar) och sjukt obehaglig (den trycker på många av mina skräckknappar). Och så finns det lite galghumor inslängt i allt. Och Helen är en sån fantastisk skräckfilmshjältinna! Loves it! (även om jag i teorin kan förstå att man kan ge den lägre betyg, men bara i teorin 😉 )
@Fiffi: Just den känslan är väl iofs lite väl lättframkallad för att jag ska tycka att den är värd en femma, men jag kan knappast motsäga effektiviteten. Huh, jag hade totalt hunnit glömma bort att du hade skrivit om den här. Och har jag dessutom hade kommenterat den. Så är det att bli gammal 😉
@Sara: Jag tycker också Helen är en häftig karaktär även om den där reinkarnationsplotten skär lite i mig. Så länge du håller med i teorin skiter jag i praktiken 😉
Som jag skrev i min recension av Paperhouse så tycker jag att detta är en av 90-talets allra bästa och mest originella skräckfilmer (från ett årtionde som i och för sig var jävligt fattigt på bra skräckfilm). Det som du stör dig på, Sofia tycker jag är filmens styrka. Å ena sidan har vi reinkarnationsspåret där Helen (pga av hans kraft) dras till Candyman och vi får en ganska makaber kärlekshistoria. Å andra sidan så har vi Candyman som en hämndfull ghettogud som skrämmer den vita medelklassen. Kombinationen gör mytologin i filmen rik och mångsidig. Jag stör mig inte alls på att Candyman representerar den ”farliga svarta mannen” som jagar ”den vita kvinnan”. Han representerar akademikernas/den vita medelklassens rädsla för det svarta innerstadsghettot; ett hot som kan dyka upp när som helst, som du aldrig är säker från. Historien blir just komplex pga Helens märkliga koppling till denna boogyman och den attraktionskraft han besitter på henne. Jag gillar även att hon tar hans plats i slutet. Det är en logisk fortsättning; från den svarta underklassens hämnd på den vita medelklassen till kvinnans hämnd på mannen. Alla förtryckta relationer förtjänar sin Candyman/women. 😉
Jag har förövrigt varit i utkanten av Cabrini Green när jag var yngre. Min farbror bor i Chicago och jag hälsade på honom en gång som liten. Kommer ihåg att det såg ut som en krigszon. Min farbror sa att polacker aldrig åker in i området (han bodde i polackghettot; Wojciechowo) eftersom de då blir skjutna. Kommer ihåg att det var en tankeställande; USA, världens rikaste land, har områden med jävla u-landsmisär.
Cabrini Green ska dock till stora delar vara rivet nu.
Hög tid att se om ”Candyman”. Det enda jag egentligen minns av den är att jag inte tyckte den var ett dugg skrämmande. Den enda scen jag minns som obehaglig var där de klättrade in i en av de andra lägenheterna, genom ett hål bakom badrumsskåpet om jag inte missminner mig?
Den här har jag bara sett en gång och vill minnas att den var ovaligt bra. Madsen är en skådis som fått alltför lite uppmärksamhet.
Har du läst Barkers förlaga?
@Trash is King: Först som sist: Kudos för lång och matig kommentar — gillas! Nej, jag tyckte som sagt att de två olika spåren inte gick ihop sig. Det kändes som att filmen för min del hade blivit starkare om man skippat reinkarnationen. Sedan är det synd om det låter som jag störde mig på svart man-vit kvinna-perspektivet, för det gjorde jag absolut inte, det var bara kanske lite övertydligt. Men som du skriver, ffallt stereotypen ”svart man” blir ju till något mer i Candymans modernitet. Fortsättningen av Helen är absolut logisk (och jag gillar din tolkning skarpt :)), men möjligen är det just därför slutet (när jag nu såg om den) kändes lite ”oöverraskande”.
När det gäller Cabrini-Green är närvaron av bostadsområdet, dess slitenhet och misär helt klart en av Candymans styrkor. Wikipedia anger också att det till stora delar ska vara rivet och nybyggt.
Det känns som att även Bernard Rose blir en agree to disagree-variant för vår del 😉
@BRC: Ja, besöket i Candymans ”kyrka” är absolut stämningsfullt eftersom det också kommer så pass tidigt i filmen att man i det stadiet absolut inte vet vad man ska förvänta sig. Men lite intressant att du inte tyckte den var skrämmande i övrigt, annars har jag knappt stött på någon som inte tycker att den är rejält läskig.
filmitch: Jamen visst är Virginia riktigt trevlig?! Har tyvärr läst skamligt lite Barker och Books of Blood tillhör det som jag (hittills) inte tagit mig an. Själv? Något att rekommendera?
Barker är lite knepig ofta bra men lite svårdefinerbar och ibland lite väl målande språk, fantasy, erotiska berättelser, skräck?
The damnation game gillade jag och har faktiskt läst om den ett par gånger. Weaveworld tror jag den heter annars hette den Den blodsbestänkta världen är aningen för lång men helt ok annars går det inte att komma ifrån Books of blood där jag håller de första tre aningen bättre än de sista men ingen är direkt dålig.
@filmitch: Ja, Barker är verkligen inte lika lättpeggad som oftast typ Koontz eller King. Jag är lite småsugen att testa Books of Blood, om inte annat för att antologier ofta ger en säkrare utdelning, så tack för tipset.
Den blodsbestänkta världen (suck) Väven ska det vara. Noveller är många gånger bättre när det rör sig om vissa genrar. T.ex skräck, pusseldeckare of sf är jag mer förtjust i noveller än romaner.
@filmitch: Jag kopplade helt rätt, även om orden inte stämde 😉 Jag är böjd att hålla med om att noveller oftast funkar bättre i vissa genrer än andra, däremot vet jag inte om jag skulle säga att jag föredrar tex en bra novell framför en bra roman. De har så mycket olika fördelar. Men när man ska liksom provsmaka sig fram som jag tänkte i detta fall är naturligtvis noveller helt oöverträffade.