Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).

Helen Lyle och hennes kollega Bernadette Walsh forskar kring vandringssägner (möjligen skriver de på varsin avhandling). Helen fastnar för historien om Candyman, inte minst därför att denna vandringssägen tycks ha fått eget liv i det nedgångna och även i vanliga fall extremt farliga bostadsområdet Cabrini-Green. Här handlar det inte längre om en kompis kompis utan ett bestialiskt mord, rapporterat i tidningarna och allt, som tillskrivs den illusoriske Candyman. Enligt den traditionella legenden uppstår Candyman när man tittar in i en spegel och fem gånger säger hans namn, men han kommer inte direkt för att dela ut godis om vi säger så…

På besök i Cabrini-Green tar sig Helen och Bernadette in i den döda kvinnans lägenhet och genom ett hål i väggen (där spegeln suttit) klättrar Helen in i en annan lägenhet som mer liknar en kyrka med grafitti som hyllar Candyman samt ett litet altare med ljus och godis som innehåller rakblad (och därmed tangerar en annan sägen). De träffar också kvinnans granne Anne-Marie McCoy (spelad av Vanessa WIlliams som uppmärksamma tittare kanske känner igen som en av de mer kortlivade ursprungskaraktärerna i Melrose Place).

Helen kan inte hålla sig ifrån Cabrini-Green utan återvänder och blir då attackerad av ett gäng. Hon identifierar gängledaren för polisen och är därmed övertygad om att den verklige ”Candyman” har tagits om hand. Men strax därefter blir hon tilltalad av en märklig man i pälsbärmad kappa och med en krok istället för högerhand som påverkar henne på ett märkligt sätt. Det nästa Helen vet av är att hon vaknar upp i Anne-Maries lägenhet med blod på både väggar och i tak.

Candyman är i vissa avseenden en lite annorlunda skräckfilm, något som inte minst betonas av det klinkande pianotemat signerat Peter Greenaway-kompositören Philip Glass. Filmvinklarna är ambitösa med många rakt-ovanifråntagningar. Som nästan en egen karaktär framställs bostadsområdet Cabrini-Green (filmteamet mutade de olika gängen för att kunna filma på plats med blev ändå beskjutna) med fallfärdiga hyreshus, grafitti, gäng och luggslitet ödsliga gräsplättar.

Historien är en omtagning av den i anglosaxiska världen välkända legenden om Bloody Mary, vilken ska komma fram när man säger hennes namn in i en spegel och avdagataga åkallaren å det gruvligaste. Här har Bloody Mary blivit en lång svart man istället och man har inte försuttit många chanser att spela på den likaledes klassiska historien om den farlige svarte mannen och den oskyldiga vita kvinnan.

En hel del religiösa övertoner hinns också med: Candymanlägenheten innehåller som sagt ett altare (även i fysisk bemärkelse), fönstren är nedklottrade på ett sätt som påminner om ett kyrkorum, invånarna i bostadsområdet omtalas av Candyman själv som hans ”församling” och närbilder ger Virginia Madsen en madonneliknande gloria (skådespelerskans namn torde ha varit en lycklig slump i sammanhanget). Virginia Madsen (här skumt lik både Gillian Anderson och en tidig Madonna) är för övrigt en av de där duktiga kvinnliga skådespelerskorna som inte riktigt får den uppmärksamhet hon förtjänar.

Men i andra avseenden är Candyman en rätt ordinär slasher, låt vara med övernaturliga stråk. Man lyckas skapa en schysst stämning, Candyman lyder inte under några monsterregler utan kan uppenbara sig precis när och var som helst och hans bakgrundshistoria med avhuggna händer och eldoffer är både suggestiv och ryslig. Tyvärr följer filmen två parallella berättelseförlopp, ett där Helen och Candyman är förenade över tidsgränserna och ett där hon snarare blir ett uttrycksmedel för Candymans befästelse i folks medvetanden och de går inte ihop sig ordentligt. Å ena sidan är Candyman en tragisk figur, ett offer för en obildad samtid, som längtar efter sin förlorade kärlek, å andra sidan en skoningslös, opersonlig entitet.

Som vanligt ligger elegansen och skräcken i enkelheten. Leta reda på en spegel. Candyman, Candyman, Candyman, Candyman… Törs du?