Night of the Demon (1957)

alt. titel: Demonens förbannelse

Efter att ha läst de fullkomligt översvallande kärleksbombningarna av femtiotalsrullen Night of the Demon på Glory Box och Trash is King! och efter att Filmitch’s blogg instämde i hyllningskören fanns det bara ett att göra: se filmen.

Det är banne mig inte lätt att vara skeptiker, även om viss hjälp finns att hämta för den som verkligen vill gå in för sin skepticism. Ingen tackar en för att man vänligt upplyser dem om hur världen egentligen är beskaffad och bakom varje husknut lurar foliehattarna för att försöka övertyga en om att man borde ha ett öppet sinne samt, i brist på detta, anklagar en för att vara en debunker.

Ingen vet detta bättre än psykologen John Holden. Redan i unga år roade han sig med att utmana sina kompisars vidskepelse (ni vet, inte kliva på gatstensskarvar, inte kliva på A-brunnslock och så vidare) och varje gång inget hemskt hände, trots att han gjorde allt det där man inte får göra, blev han allt mer stärkt i sin skepticism. Han har helt enkelt hela sitt liv satt en ära i att inte vara en ”superstitious sucker”.

Efter en påfrestande transatlantisk flygning kommer Holden till London för en psykologisk kongress där han bland annat tillsammans med sin brittiske kollega professor Harrington ska diskutera kring varför vissa människor väljer att engagera sig i och tror på mystiska kulter. Men redan på flygplatsen möts han av beskedet att professor Harrington numera är en ex-professor, tack vare att han lyckades backa sin bil rakt in i en elstolpe. Mer oförklarligt är att Harringtons kropp, förutom att ha elbrännskador, också var ”horribly mutilated”.

Men the show must go on och Holden börjar därför sätta sig in i omständigheterna kring den kult som Harrington var intresserad av och som leds av den ständigt jovialiske Julian Karswell. Karswell försöker förmå Holden att sluta upp med sina defameringsförsök men Holden är fast besluten att visa att kejsaren inte bara är naken utan också högst verklighetsförankrad. Det är ett beslut han ska komma att ångra under de närmsta dagarna.

Night of the Demon bygger på M.R. James-novellen ”Casting the Runes” som på sant James-manér innehåller den inledningsvis skeptiske akademikern, vilken liksom Holden får chans att ompröva sina åsikter på den punkten.

Novellen i sig är ganska kort och bygger upp mot ett mysterium som Night of the Demon förhållandevis snabbt kommer fram till. Därför är man naturligtvis tvungen att plocka in fler historieelement i filmen. Holden utrustas med en mindre kader av hjälpsamma medarbetare, varav den främsta är Joanna Harrington, professor Harringtons niece, en side kick-roll som i novellen istället fylls av Harringtons bror.

Holden får dessutom stifta bekantskap med den mordanklagade sektmedlemmen Hobart som eventuellt sitter inne med kunskap om Karswells agenda, vilken endast kan framlockas medelst hypnos. Karswells mor är lika jovialisk som sin son och saknar bara tweed-outfiten för att vara den arketypiska brittiska tanten.

Filmen är bra, inte tu tal om den saken, och i många avseenden har den dessutom förbättrat novellen (James har skrivit saftigare grejor än den). Karswells fryntliga yttre (även om han är utrustad med ett magnifikt och synnerligen djävulskt bockskägg) är ett snilledrag eftersom han egentligen inte alls är särskilt jovialisk när det kommer till kritan. Först var jag lite kinkig över att man valt att stryka den i mitt tycke bästa scenen från novellen, den där Karswell skrämmer skiten ur traktens ungar med sin bildvisning av sedelärande och våldsamma sagor.

Men barnkalasscenen i filmen där Karswell lugnt och avmätt diskuterar horribla dödsfall med Holden fortfarande iförd sin clownutstyrsel var faktiskt ruggigt effektiv. Detsamma gäller när Holden smyger omkring i Lufford Hall på jakt efter lösningen på sina problem. Jag saknar novellens andlösa uppbyggnad mot att försöka sätta Karswell på Holdens pottkant, men filmens slutscen på bangården går i och för sig inte av för hackor den heller.

Men något skräckmästerverk vet jag inte om jag kan skriva under på att Night of the Demon är, för det var den helt enkelt inte tillräckligt läskig. Dessutom kunde jag inte låta bli att undra exakt när Holden och hans kollegor hinner närvara vid den kongress som ju var hela anledningen till att han kom till England.

Stämningen som skapas av demonens ankomst eller Hobarts synnerligen bistra och svartklädda familj är bra men inte spektakulär, då blir jag mer påverkad av exempelvis The Wicker Man. Det är bara att erkänna att jag föll i förväntningsfällan när det gäller Night of the Demon och det rejält.

Annars får jag skylla på påskvädret. Det har varit alldeles för fint och skapar helt fel stämning när man är sugen på en riktig rysare som egentligen kräver ylande vindar och drivande hällregn. Å andra sidan hade jag utan filmen aldrig upptäckt M.R. James synnerligen trevliga noveller och det är jag väldigt glad över att jag gjorde. Om ett par år kan jag ju alltid se om Night of the Demon, förhoppningsvis med fräschare ögon.