Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Redan i början av 1890-talet publicerade hon kortare texter i Scribner’s Magazine (en del texter hade också publicerats privat innan dess), 1899 kom en första novellsamling (The Greater Inclination) och första kortromanen The Toutchstone såg dagens ljus 1900. Hon stod dessutom bakom ett antal uppmärksammade böcker om husdesign samt landskaps- och trädgårdsarkitektur.

Till att börja med är det bara att njutningsfullt lägga sig platt och konstatera att Whartons språk i alla tre böckerna och innehållet det uttrycker är en fest för både hjärta och hjärna (It’s a party in my brain and all of New York is invited!). Det är kontrollerat men ändå uttrycksfullt och pepprat med den understatement-humor som jag inser att jag bara känner mer och mer dragen till.

Smaka bara på följande lilla pärla från EF: “Ethan knew the word for one of exceptional import. Almost everybody in the neighbourhood had ‘troubles’, frankly localized and specified; but only the chosen had ‘complications’. To have them was in itself a distinction, though it was also, in most cases, a death-warrant. People struggled on for years with ’troubles’, but they almost always succumbed to ’complications’.” Eftersom jag precis lyssnat på en bok av ett äldre datum (1826) är jag särskilt tacksam över frånvaron av blomsterspråk. Författarinnan arbetar mycket med liknelser och ett figurativt språk, ofta får stämningar och känslor komma till uttryck i beskrivningar av miljöer.

Miljömässigt är natur och klimat i högre grad närvarande i EF, vilket naturligtvis inte är så konstigt eftersom Wharton använder sig av dessa element istället för byggnader och interiörer för att skapa sina stämningar. Det finns mer av uppenbar tystnad och isolering i EF, men även Newland Archer känner sig ofta isolerad mitt i den rörliga New Yorkmiljön.

Just isoleringen, eller kanske snarare oförmågan till riktig kommunikation, att aldrig kunna säga vad man egentligen tycker och känner, är återkommande i alla tre böckerna. Ellen Olenska gör det dock ofta, Lily Bart ibland. Bägge kvinnorna får sota för det, men Lily enormt mycket mer än Ellen eftersom hennes moster Mrs. Peniston inte alls är lika välvilligt inställd som Ellens mormor Mrs. Mingott.

Ytterligare ett tydligt tema förenar alla tre berättelserna. Huruvida detta tema är återkommande i fler av Whartons böcker kan jag inte uttala mig om, men sannolikheten känns stor. För framförallt våra huvudpersoner Newland, Lily och Ethan uppstår konflikter mellan sociala konventioner eller andra typer av plikter och jakten på personlig lycka.

Plikten (”duty”) är naturligtvis mer närvarande för Newland och Ethan än för Lily. Bägge männen skulle i teorin kunna avvika från sin situation (Newland rent ekonomiskt enklare än Ethan), medan Lily inte har någon annan utväg än att försöka gifta sig eller se till att få en del av sin mosters arv. Till viss del finns också en glidning kring just denna plikt och vad som är realistiskt i deras respektive situationer. Här känns det som om Ethan sticker av, men frågan är om han egentligen är realist, till skillnad från Newland och Lily? Jag skulle snarare kalla honom fatalist, men hans beteende framstår ändå som annorlunda jämfört med societetsvarelserna, vilka tycks vägrar inse när slaget är förlorat (förutom när allt annat hopp är uttömt) och låter principer styra när det kanske borde vara realism.

Medan vår kvinnliga huvudperson hela tiden eftersträvar giftermål, är det just äktenskapet som är problemet för våra manliga protagonister. I likhet med den övriga stilen i EF, jämfört med AoI, görs Ethans misär betydligt mer påtaglig än Newlands på grund av hans fysiska skada och de bistra omgivningarna. Frågan är dock om man bara upplever det så på grund av Whartons symbolik eller för att Ethan verkligen har mer anledning att vara olycklig? I alla fall utifrån Whartons beskrivning känns det svårt att jämställa hans äktenskap med Zeena med Newland och Mays. Å andra sidan framställs bägge kvinnorna som mästare i att skuldbelägga sina makar och i viss mån även sin omgivning, May gör det bara lite mer subtilt än Zeena. Det är snabba värjestötar mot ett massivt tvåhandssvärd.

Är Ethan mer av en fånge än Newland och påminner han i det avseendet mer om Lily? När han ingår i äktenskap med Zeena tycks han inte riktigt ha hunnit tänka över om detta är något han verkligen vill eller också kanske han tror att det kommer att bli något bra av det hela. Newland kastar sig istället huvudstupa in i någonting som han värjer sig emot från första början. I det påminner å andra sidan Newland och Lily om varandra, om det skulle vara så att hon också hade fått gå fram till altaret.

Å tredje sidan är Newland extremt fångad och begränsad av New Yorks sociala konventioner, han är medveten om dem men kan ändå inte kasta av sig dem. I slutänden är det Ellen som är den starkare av de två, den som drar sig undan för att inte ruinera ett redan ingått äktenskap. Hade det varit upp till honom är det mycket möjligt att han hade tagit steget till otrohet, vilket sannolikt inte gjort vare sig honom eller Ellen särskilt lyckliga. Han är i detta avseende verkligen som en gammal fängelsekund, institutionaliserad och alltför tränad i de sociala regler som han avskyr att följa. Han är heller inte tillräckligt taktisk för att som Mays mormor, Mrs Mingott, kunna karva ut en egen nisch som ger ett tillfredsställande liv men ändå är socialt acceptabel. Cloun i det fallet är dock hennes ställning som änka – respektabel men ändå förhållandevis fri. I övrigt har vi bara Gerty Farish från HoM som synes leva ett eget liv men hon beskrivs också som stående utanför framförallt de krets som Lily gärna vill tillhöra.

Newland Archer skulle sannolikt bara kunna komma undan med ett liv som inte följer de sociala koderna exakt om han förblev ungkarl och det tycks uppenbarligen inte vara ett alternativ. I detta att spela enligt regelboken är han och May mycket lika, men man får ingen känsla av att hon motsätter sig reglerna på samma sätt som han gör. Hon verkar istället gilla att leva efter dem, de ger hennes liv mening.

Det som för alla våra huvudpersoner framstår som utvägen ur denna fångenskap är de olika kärlekshistorierna. Deras kärlekar är annorlunda och man undrar om de egentligen är förälskade eller det kärlekarna representerar. Ellen blir en flykt undan konventionen och utmanar Newlands föreställningar om hur världen borde vara, Selden står för något utmanande och mer kittlande än triste Percy Gryce samt utmanar även han, medan Mattie istället för att utmana ger Ethan en möjlighet att ge uttryck för omsorg och manlighet.

Och där det finns kärlek finns det män och kvinnor, i alla fall i Whartons värld. Den extrema polariseringen mellan könen blir mest tydlig i ”sedesromanerna”, alltså HoM och AoI. Den förra romanen etablerar på ett sätt snabbare, eller åtminstone tydligare, skillnaden mellan mäns och kvinnors livsvillkor genom Lilys uttalande om giftermål redan i första kapitlet: ”a girl must, a man may if he chooses”. Å andra sidan ges de också uttryck, men lite subtilare, i AoI genom Archers funderingar kring den perfekta May.

Men det som förtrycker kvinnorna är inte ett patriarkat per se, utan en samhällelig struktur som upprätthållas av både män och kvinnor. Innebär detta att New York-männen är lika förtryckta som sina kvinnliga motparter? Wharton är tydligare med att alla aktörer är mer eller mindre fångade i det sociala nätet i AoI än i HoM, men männen har ändå ett större manöverutrymme. Detta erkänns till och med av Newland själv: “He stopped and turned away angrily to light his cigar. ‘Women ought to be free – as free as we are’, he declared, making a discovery of which he was too irritated to measure the terrific consequences.”

Det är kanske också symptomatiskt att de enda genuint otrevliga eller osympatiska karaktärerna i böckerna är de män som på ytan lever efter reglementet men ser till att under täcket utnyttja sin ställning så mycket det bara går (jag ser Zeena Frome som mer olycklig än elak). Det sociala hyckleriet tydliggörs i AoI:s Larry Lefferts och HoM:s Gus Trenor: män som till synes är respektabla men som med alla sina (manliga) bekantas goda minne bedrar sina fruar eller förväntar sig ”gentjänster” av dessa fruars ogifta väninnor. Påpekas bör dock att dessa män har en kvinnlig motsvarighet i HoM:s Bertha Dorset.

Kvinnorna i Whartons New York-societet må ha liten yttre makt, men däremot en betydligt större inre sådan och denna utnyttjar de naturligtvis så mycket det bara går. Väl gift är exempelvis May absolut varken kraft- eller maktlös. Jag har nämnt tidigare att just May är lite av en doldis eftersom vi alltid får se henne ur Newlands beskyddande och lite nedlåtande ögon, tills dess att man ser hennes sanna resning, mod och i viss mån hänsynslöshet för att trygga sin familj.

Den bild vi får av May genom Newland understryker också Whartons lek med skillnaden mellan betraktare och betraktad. Lily och Ellen betraktar till och med sig själva med samhällets ögon men är också medvetna om att de gör det. Är May medveten om betraktandet? Konstigt vore annars. Det som Wharton gör så bra är att hon beskriver detta betraktande som förtingligar kvinnor (”the commodification of women”), samtidigt som hon också lyckas förmedla att det finns en bild bortom betraktandet, att den betraktade faktiskt är en människa av kött och blod som inte alltid enkelt låter sig reduceras till en handelsvara.

Puh, har du orkat ända hit är du värd all beundran, käre bloggläsare. Detta blev längre än jag hade tänkt men som synes finns det en hel del att gräva i när det gäller Edith Wharton och de tre historierna. Avslutningsvis hoppas jag att du ger dig själv en stor present genom att bekanta dig närmare med Edith, om ni inte redan är goda vänner. I så fall är det bara att gratulera.