Det var väl ganska så givet att en förlaga som jag tyckte så här pass mycket om skulle ha svårt att stå sig i en filmatisering, om än en förhållandevis påkostad sådan. Ramhistorien som introducerar oss till Ethan, och så småningom hans tragiska historia, har man behållit men bytt ut ingenjören mot en ny pastor som kommer till Starkfield. Först är han upprörd över att byborna tycks nonchalera Ethan (som Liam Neeson har gett en rejäl hälta) tills dess att han får bakgrunden förklarad för sig av Ruth Hale på en promenad ut till den ensligt belägna farmen.
Och historien är ju som gårdagens: Ethan vill bort men fastnar med Zeena och förälskar sig i den betydligt mer lättillgängliga Mattie.
Till det yttre finns absolut inget att anmärka på i Ethan Frome: såvitt jag kan bedöma är filmen inspelad någonstans på den amerikanska östkusten (USA eller Kanada låter jag vara osagt) under vintertid varför snön för det mesta ser ut som verklig snö. Har man inte använt ett riktigt hus från tidsperioden med gistna dörrar och värmesystem som består av vedspisen och eldhärdar har man gjort ett fruktansvärt bra jobb med kulisserna. De manusändringar man har gjort känns för det mesta vettiga och relevanta för att kunna berätta historien visuellt istället för på boksidan.
John Madden är en kompetent regissör med bland annat Shakespeare in Love i baggaget och Rachel Portmans musik är fullt godkänd. Förutom Liam själv (som samma år var med i Schindler’s List. Jag är inte förvånad att hans prestation i Ethan Frome låtit tala så lite om sig…) ser vi Patricia Aquette, Joan Allen och Tate Donovan som prästen Smith.
Men känslan saknas helt enkelt, möjligen handlar det om att den blir platt av att ses, istället för att upplevas i huvudet, möjligen beror det på att filmen inte är tillräckligt bra. Den som går ur det hela med äran mest i behåll är Joan Allen som Zeena, hon är faktiskt riktigt bra som den förgrämda, bittra och småsinta kvinnan. Kanske beror det på att hon var den karaktär av den olyckliga triangeln som hade mest utrymme att fylla på grund av sin endeimensionalitet i förlagan?
Det är också i mötet mellan Allen och Neeson som det gnistrar till lite nu och då och tyvärr inte i mötet mellan Neeson och Arquette som det väl egentligen borde vara. Patricia är en söt och rar Mattie men det klickar helt enkelt inte mellan henne och Neesons Ethan. Deras historia känns mest platt och lite ointressant. All känsla förmedlas istället av Portmans musik som därmed tyvärr blir lite övertydlig och på gränsen till irriterande. Arquettes Mattie framstår dessutom som lite hysterisk, något jag inte alls uppfattade i boken och som inte känns som ett bra val.
Nej, i det här fallet skulle jag definitivt rekommendera att läsa förlagan istället.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Konstigt det här…. En sån pass stor film som gått mig helt obemärkt förbi. Helt! Joan Allen är med och jag har missat den. Det är illa.
Liam Neeson doesn´t do it for me trots att han är klassad som en av dom ”stora” NU men jag vet att det skrevs en del om Shindler´s list och att det var konstigt att Spielberg inte valde något kändare ansikte än Neeson i rollen som Oskar Schindler så det kanske kan förklara varför denna film hamnade i total skugga?
Ditt svala betyg till trots så kommer jag definitivt se filmen när jag får chansen 🙂
Joan Allen är tung!
Jag håller nog också på att det var Schindler och Spielberg som gjorde att den här inte fick mer uppmärksamhet. Dessutom kan ju ett triangeldrama, hur välformulerat det än är, inte riktigt bräcka Förintelsen vad gäller angelägna ämnen.
Gör gärna det, det skuylle vara väldigt kul att se om det finns kvaliteter som jag missar eftersom jag fortfarande har näsan så långt kvar nere i boken.