Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.

I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.

Ethan Frome är ingen lycklig man. Som ung närde han en önskan att bli ingenjör och resa runt i världen, men föräldrarnas sjukdom släpade honom från studierna tillbaka till en gård och ett litet sågverk som trots idogt arbete dag ut och dag in knappt ger mat på bordet. Ens om han skulle kunna sälja gården finns det inga köpare och han har för länge sedan insett att hans fru Zenobia (kallad Zeena) aldrig skulle kunna bo någonstans där folk ser ner på henne istället för tvärtom. Endast i Starkfield kan Zeena känna sig som herre på täppan och de sju år Ethan och Zeena haft tillsammans känns för honom som en hel evighet.

Ytterligare en börda på den ansträngda ekonomin är Zeenas oupphörliga sjukdomar, inbillade som verkliga. På grund av hennes svaghet tar Ethan och Zeena emot Zeenas föräldralösa kusin Mattie Silver, men frågan är om inte hennes närvaro gör Ethan ännu olyckligare. Olyckligt kär, vill säga. Han går omkring fylld av oföklarad kärlek till den unga kvinnan som till skillnad från hans hustru är varm, levande och gladlynt. Ethan lever i ständig skräck för att Zeena ska upptäcka vad han känner eller av någon annan anledning skicka bort Mattie.

Men så bestämmer sig Zeena plötsligt för att hon behöver besöka läkaren i den närliggande större staden och framför Ethan och Mattie ligger nu ett helt dygn av dyrbar ensamhet.

Ethan Frome kan kritiseras i det att karaktärerna knappast är lika nyanserade som de i The Age of Innocence eller The House of Mirth. Det är helt klart att Wharton inte var på långa vägar lika insatt i livet i det rurala Massachusetts som hon var i det fashionabla New York. Mattie blir inte så mycket mer än en idylliserad madonna för Ethan, någon som får honom att känna sig manlig och kapabel, medan han nästan uteslutande är sin allt förtärande kärlek till Mattie. Zeena blir definitivt inget mer än en endimensionell harpya vars enda roll är att förgifta Ethans liv i största allmänhet och nära ett särskilt hat till det enda som hållit honom uppe under det senaste året: Mattie.

I vissa avseenden påminner Ethan om Newland Archer — i likhet med Newland har han hunnit pröva sina vingar precis tillräckligt mycket för att hädan efter gå omkring med en ständigt ouppfylld längtan efter ett annat liv än det han är hänvisad till att leva. Till viss del liknar också Mattie både Ellen Olenska och Lily Bart, hon är en kvinna som inte fått lära sig något nyttigt (som att sköta ett hem eller ett hantverk) och som på så sätt blivit dömd till ett liv där hon är beroende av och utlämnad till andra, vare sig det är släktingar eller en äkta make.

Symbolismen är som sagt också mycket tydlig. Inte nog med att trasiga skålar samt kallt och kyligt väder knappast kan missförstås av en någorlunda uppmärksam läsare — Wharton skriver också gärna rent ut vad skålen eller vädret ska betyda (bara stadens namn Starkfield talar sitt tydliga språk). Antagligen är det en stor anledning till att Ethan Frome tillhör kanon i amerikanska ungdomars skolengelska.

Men allt det här gör ingenting för Edith Wharton har i Ethan Frome gått direkt på den känslomässiga halspulsådern och lyckas underbart väl teckna ett porträtt av två människor som får en chans till ett litet andningshål i det vardagliga lidandet. I sig är berättelsen precis lika tragisk som The House of Mirth, men stämningsläget är som sagt mer bitterljuvt än melodramatiskt. Beskrivningen av Ethan och Matties ensamma kväll i orkanens öga, vars hemtrevlighet och värme tydligt konstrateras till den skaviga atmosfär som skapas av Zeena, är lika skön som den är kortvarig. Det är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj och kunna njuta av den trots att man vet att man i slutänden kommer att få en spann iskallt vatten över sig.

Librivoxkvalitet: Ladda ned! Nu!

Annonser