alt. titel: Glädjens hus

I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.

Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.

Jag vet inte om det beror på att jag inte alls är lika förtjust i Newland Archer som huvudperson (och därmed inte stör mig lika mycket på att han blir lite plattare på vita duken än på boksidorna) eller om Day-Lewis, Pfeiffer och Ryder helt enkelt är bättre skådespelare än Gillian Anderson, Eric Stoltz och Dan Ackroyd. En viss nivåskillnad mellan regissörer som Martin Scorcese och Terence Davies torde sannolikt också spela in. Men faktum kvarstår att The Age of Innocence är en betydligt bättre både adaption och självständig film än The House of Mirth.

Skillnaden mellan förlaga och film blir tydlig redan i inledningsscenen mellan Lily Bart och hennes i vissa avseenden nemesis Lawrence Selden. I boken skiner beskrivningen av ett spirituellt möte mellan två personer som stöter och parerar på (nästan) lika villkor, vi har en ironisk distans samtidigt med ett känslomässigt djup och en beskrivning som gör oss lika fascinerade av Lily som Selden (“He had a confused sense that she must have cost a great deal to make…”).

I filmen finns de yttre ramarna återskapade: Grand Central Station, ånga, skyndande resenärer, Lilys fantastiska uppenbarelse kontrasterad mot Seldens striktare svarta rock. Men dialogen… Så levande den blir i boken, lika platt och teatralisk blir den på Andersons och Stoltz läppar och jag kan för mitt liv inte komma på om man ska slå manusförfattaren i skallen eller lägga skulden skådespelarna.

Och så fortsätter det tyvärr, ramverket finns på plats men det blir aldrig tillfredsställande fyllt med innehåll. Med boken i färskt minne blir även både händelse- och karaktärsutveckling osammanhängande och lite väl hastig. Det är som om man inte har vågat vila i de utmärkta scenerna, inte vågat lita på deras egen bärkraft.  Man har dessutom valt att (i likhet med The Age of Innocence) göra Lilys och Seldens förhållande lite mer ångande, Lilys person lite mer känslosam, och för min del är det inga lyckade val eftersom jag som sagt gillar Lilys självkontroll. Den som kommer ur det hela med mesta äran i behåll är kanske föga förvånande Laura Linney som gör en minnesvärd insats som den underbart maliciösa Bertha Dorset.

Men som inkörsport till en fantastiskt bra bok skulle jag fortfarande rekommendera The House of Mirth om den skulle göra tittaren nyfiken på förlagan.

Annonser