alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
Och här har vi miljö i överflöd, ett New York svunnet sedan 120 år är oerhört kärleksfullt återgett, in i minsta tavelram, Delftfat och antimarkass. Detsamma gäller kostymerna, vilka också förärades en Oscar. Scorcese har gjort det sunda valet att exempelvis skala bort en hel del i Whartons voluminösa karaktärsgalleri och istället koncentrerat sig på det visuella. I det avseendet känns allt otroligt genomtänkt, från vinklar till belysning till färgsättning till hur vedklabbarna faller ihop i ett moln av gnistor i eldstaden.
Manuset är helt naturligt rejält upptajtat jämfört med den litterära förlagan och eftersom den i partier som sagt blev något seg känns filmen som ett steg framåt i detta avseende. Det man tyvärr missar är då Whartons underbara språk, vilket till viss del har rättats till med hjälp av en VO som faktiskt fungerar riktigt bra. Ofta har man lyckats ta tillvara de bästa godbitarna, bland annat min favoritliknelse om hur Newland upplever blotta omnämnadet av Ellens namn som fackelskenet på en dittills oupptäckt grottmålning.
Här är framställningen i allt väsentligt fokuserad på Newland och Ellen, vilket ger ett bra blickfång men som tyvärr till viss del sker på Mays bekostnad, något som också blir rätt tydligt med en blick på affischen. Den väna barnbruden blir ännu mer av staffage och på så sätt ett ännu större enigma. Lite problematiskt blir också att vi inte alls får samma inblick i framförallt Newlands karaktär, hans oerhörda ambivalens och det lätt uppblåsta och arroganta som skymtade fram här och var i boken lyser med sin frånvaro. Hans ennui blir inte heller lika tydligt accentuerat men åskådliggörs å andra sidan underbart vackert i en flod av gråklädda, plommonstopsförsedda herrar på väg till grottekvarnarna.
Dessutom är det fascinerande hur mycket mer känslosamt det blir att se något utspela sig framför en än att läsa om det, åtminstone när man läser det i Whartons strama stil. Jag var till och med tvungen att plocka upp boken igen efter att ha sett filmen, för flera gånger tänkte jag att “Nej, men så där var det väl ändå inte”. Men oftast följde scenen boken till punkt och pricka och i det här fallet är det verkligen sant att en bild säger mer än tusen ord. Varför skulle annars blotta uppknäppandet av en simpel handskknapp upplevs som mer sensuellt och vågat än den mest övertydliga nakenscen?
Rörliga bilder och tryckta ord 
WOHOOOOO! Sofia hör bön!! ;D
Kan jag anta att du också gillar den här? 😀 Jag kan tänka mig att det visuella måste tilltala dig…
Ja, jag gillar den här filmen. Den är vacker och Daniel Day-Lewis spelar inte över, inte nämnvärt i alla fall 😉
Nej, det är väl lite det som är poängen med rollen, att han inte ska spela över. En ovanlig Day-Lewis-roll mao?
En film som jag i många år tänkt se men det har aldrig blivit av. Kanske någt att klämma in mellan Dinoshark o Sharktopus ?
@filmitch: Haha, det låter som en bra taktik. Och sedan vill jag ha en utförlig analys om tematiska kopplingar mellan de tre filmerna! Är det kanske så att Sharktopus egentligen inte alls vill gå till jobbet varje dag och äta folk?
Några ord som gör att jag bör se den här filmen: tidsanda, svunnet, plommonstopsförsedda. Nej, jag har alltså inte sett den.
Angående period pieces så har ju Scorsese har ju även gjort Gangs of New York. Samma tidsperiod (väl?) och plats men ganska olika miljöer antar jag.
@Jojjenito: Testa, det skulle vara väldigt spännande att se om detta eventuellt skulle kunna vara en av de mer och mer sällsynta filmerna där vi tycker någorlunda lika. Jag utelämnade GoNY av fullt medvetna barmhärtighetsskäl 😉 Men absolut ungefär samma tidsperiod (skiljer max en 10-15 år).
Scorsese + Daniel Day Lewis + New York-miljöer från slutet av 1800-talet = skön film. Så måste det ju bara vara. GoNY då? Mjnaaaa.. DDL och miljöerna var bra, men det var väl också allt. Diaz var helt felcastad och DiCaprio var alldeles för överambitiös.
@Pladd: I GoNY tyckte jag faktiskt att DDL:s överspel blev lite mycket. Vet inte om det bara berodde på skådisarna men det blev liksom aldrig en historiskt trovärdig miljö, det känndes hela tiden som det verkligen bara var kulisser och skådespelare. Illusionen uteblev.
GoNY torpederade mitt och DDL:s förhållande på vita duken för all framtid.
@filmitch: Måste erkänna att det var bra nära för min del också även om filmen dessutom innbar en betydligt allvarligare kris i mitt och Camerons förhållande.